Ensamheten

Jag ligger i soffan, inrullad i den vita filten och iförd mina myskläder, och kollar på Scrubs. Plötsligt slår sorgen och desperationen ner som en blixt, ensamheten är kall och rå och jag önskar så intensivt att någon var här med mig. Att någon förstod. Att någon orkade med mig. Jag var inte beredd. Inte på den här ångesten. Jag är aldrig beredd.

I mitt hjärta är det antingen kvittrande solskensidyll eller förödande snöstorm och sibirisk kyla. Aldrig mitt emellan. Aldrig lagom. Ska det vara så? Är det så för alla?

Idag stod jag på pendeltågsstationen, på väg hem från kören, och fascinerades av att mitt sinne var lugnt och ljust och alldeles fritt från ångesten. Det var som att jag aldrig haft en självdestruktiv tanke i hela mitt liv! Jag är trygg från mina tankar, tänkte jag alldeles förundrat. Nu så här några timmar senare är jag inte lika trygg längre. Min välbekanta klump av mörk ångest, trasighet och sönderslitande, vilda tankar har svullnat upp i halsen igen.

I morgon ska jag till sjukhuset. Ska träffa psykologen och fortsätta utredningen, fortsätta den personlighetsstörningsutredning som jag gjort en gång tidigare. Är riktigt omotiverad, och känner stark motvilja inför att röra runt bland de öppna sår jag har inom mig och blotta mina fel och brister och pinsamheter. Men jag ska gå dit. Det ska jag. Trots att det tar emot.

Är så ensam.