ONT, ONT, ONT

Jag har sån ångest. Jag svalde nyss ner det sista benzo jag hade och väntar nu på lugnet. I magen har jag en klump av obehag och andetagen känns ansträngda. Ångesten är ett aggressivt litet vidrigt djur som attackerar mig med klor och huggtänder, med siktet inställt på min strupe. Alla känslor är så äckliga plötsligt. Så äckliga.

Jag är så ledsen, så ledsen, för att jag vet att jag kommer sluta som hemlös. Jag vet det. Ingen kommer att hjälpa mig. Jag är så orolig och rädd och tänker nästan oupphörligt på detta.

Jag är så ledsen för att mina kompisar ska göra den där långa resan utan mig. Det var ju vår grej. Vi tre. Det var vi som skulle åka.

Jag så ledsen och arg för att den där killen i ryskagruppen ogillar mig. Hans blickar och hans spydighet skapar enorma värdelöshetskänslor i mig, känslor som krossar mig, mosar mig.

Jag är så ledsen för att jag, om jag kommer med i den här DBT-behandlingen, måste sluta med benzo. Med all benzo. När det stormar på mitt hav och mitt skepp går i bitar och sjunker ner till havsbotten, då finns det två plankor kvar som flyter på ytan, två saker som jag kan ta tag i för att inte sugas med ner i havsdjupet, där det inte går att leva. Och dessa två saker är benzo och självskada. Och jo, jag vet, det finns massor av ångesthanteringsmetoder som jag ska lära mig, till exempel detta med att hålla händerna i kallt vatten som jag fick göra hos psykologen och som faktiskt hjälpte mig. Men när jag är ensam. När jag inte har psykologen bredvid mig, inte har någon vid min sida som instruerar mig. Då är det svårt, då vänder jag mig till de metoder jag litar på. Benzo litar jag på, man vet vad man får.

Fan, jag tror inte jag kommer fixa det här. Det här med livet.

(OBS! Ska INTE ta livet av mig den närmaste tiden, slå inte larm).