Det destruktiva kliar och river i mig, jag tänker på vassa föremål, jag tänker på blod.
Ensamheten är tung och plågsam, jag är verkligen helt oförmögen att ha nära och fungerande relationer. Jag bär på så många sorger, det gör mig alldeles utmattad att älta alla dessa värkande minnen hela tiden.
Jag får hjärtklappning när jag tänker på att jag inte har något benzo kvar, inget alls.
Och jag får så dåligt samvete när ångesten tvingar mig att ställa in planerade fikor och kompisträffar.
Obehaget biter sig fast i mig och ger mig magvärk.
Igår var jag hos psykologen. Hon är otroligt bra tycker jag, hon ställer krav, och hon lockar fram känslorna ur mig, drar fram sanningar ur min stela och oroliga tystnad. Det gör ont men det är befriande. Nu är det en hel vecka till nästa session... Jag önskar att jag fick träffa henne varje dag.
Jag vill bara ha lite sällskap och lite tröst. Jag vill bara gömma mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kram tjejen! Vet vad du menar. Jag är också helt värdelös på att ha fungerande relationer. Jag undviker helt enkelt att ta kontakt, för jag vet ju aldrig när jag orkar och inte. Enklast att inte ha några relationer att ångesta över då. Och då är man ensam, av eget "val" :(
bflmamman:
Tack för din kommentar fina!
Precis så där är det för mig. Jag undviker oftast nära relationer, eftersom det gjort så himla ont de gånger jag försökt närma mig någon. Mina känslor har ställt till det så mycket.
Och det är svårt att hålla liv i och vårda relationerna när humöret när känslorna är så här instabila.
Men ensamheten är ångestframkallande den också. :-(
Kram!
Skicka en kommentar