Sång och ledsenhet

Idag träffade jag min kompis som spelar nyckelharpa. Jag hade med mig fyra små folkvisor som jag försökt skriva fina och spelbara stämmor till. Hon spelade och jag sjöng och allting kändes väldigt bra. Jag kanske ska ändra någon enstaka ton, men på det stora hela är jag faktiskt nöjd med hur mina små arrangemang klingade. Att sjunga var underbart, alla hårda klumpar löste upp sig och allt som fanns var musiken. Sång gör mig lycklig. Trots att rösten inte är i toppform just nu.

Jag ska arrangera fler folkvisor, jag ska skriva fler stämmor till nyckelharpan och jag ska även försöka mig på att skriva sångstämmor så att vi kan sjunga tillsammans.

Och inspirationen och viljan till att skriva helt egna låtar har börjat bubbla och spraka i mig. Idéer tar stillsamt form i mitt huvud, melodier växer fram och en del av dem skriver jag ner.

För länge, länge sedan pratade jag och några kompisar om att göra en stor utlandsresa tillsammans. Jag sa att jag inte visste om jag kunde åka, dels av ekonomiska skäl och dels för att jag är väldigt känslig och har ångest varje dag, något som kan bli riktigt jobbigt om man är ute på vift och långt från mormor, långt från psykjouren. Nu har jag fått veta att de ska göra resan, utan mig. Det orsakar stora sprickor i mitt hjärta. Känner mig så avvisad! Mitt själ är ett hav av övengivenhetskänslor. Det gör så ont, det gör så ont. Nu har det gjort ont en lång stund, nu börjar jag bli avtrubbad.

Jag vet, jag vet. Jag sa själv att jag inte trodde att jag skulle kunna följa med. Ändå känner jag mig sviken. Och ledsen. Så ledsen över att allt är som det är. Det där arga, destruktiva och taggiga river i mig, jag vill göra något drastiskt, jag vill ta bort smärtan.

Jag är bara så ledsen. Försöker tänka på musiken och på allt den ger mig. Men jag är ändå så himla ledsen.