Världen finns kvar

Idag har det äntligen existerat andra saker än mögel i mina tankar. Även om möglet fortfarande är ack så närvarande, och även om jag fortfarande är rädd för att andas, så kan jag se konturerna av resten av världen igen. Skönt att den finns kvar!

Jag har varit inne i stan och fikat med underbara Mia, och så har jag träffat mormor och resten av min familj och spelat piano. Jag har kunnat känna glädje och jag har kunnat prata om andra saker än mögel.

Nu när oron inte längre skymmer min sikt borde jag ju vara hur lycklig som helst, kan man tycka, men kort efter att möglet lossat lite på sitt grepp om mig så dök det upp en svärm av andra mörka och tankar. Tankar på avvisanden, ensamhet, sorg och orättvisor. Men jag har kunnat tackla dessa tankar ganska bra med hjälp av DBT-metoder. När möglet attackerade mig var jag försvarslös, jag hade ren panik och färdigheterna bleknade bort, kändes oanvändbara.

Helt lugn är jag inte. Jag är fortfarande orolig och olycklig över (det eventuella) möglet, känner mig beklämd och är dessutom nervös att mögeltankarna ska börja terrorisera mig på allvar igen nu när jag går i bädd.

Hoppas på att världen finns kvar i morgon med.

Mögel?

Jag vet att det inte är säkert att det var mögel jag såg i hörnet igår, men jag är fortfarande skräckslagen. Idag har jag inte kunnat prata om något annat än mögel och det har gjort dem jag pratat med irriterade och arga, vilket i sin tur gjort mig ännu mer förtvivlad. Känner mig vilsen, känner att jag tappat tråden helt i tillvaron. Kastar oavbrutet misstänksamma blickar mot hörnet där det möjliga mögelangreppet uppenbarade sig. Nu är hörnet skinande rent. Min förkylning börjar gå över, men kanske lurar en mycket värre sjukdom inne i min kropp. Kanske har jag döden i mig.

Dör nog snart

Panik. Upptäckte några mystiska vita tussar i ett hörn. "MÖGEL! NEJ! BORT!" skrek det i mitt huvud och min omedelbara impuls var så klart att tvätta bort detta och det gjorde jag också, med hjälp av diskmedel. Sen satte jag mig och googlade och läste om mögel i hus och alla de hälsorisker detta för med sig. Ångesten och paniken byggdes upp till en outhärdlig nivå, svetten började rinna. Min nästa impuls var att gå ut, åka nånstans, men jag är ju så förkyld och jag orkade helt enkelt inte. Till slut gick jag upp och pratade med hyresvärden om det hela, och nu var det ju verkligen dumt att jag tvättat bort skiten, jag skulle låtit det vara kvar så hade jag haft något att visa henne. Hon följde med mig ner och försökte känna om det fanns någon mögellukt i rummet men kände inget.(Själv har jag inget luktsinne på grund av denna vidriga förkylning, har haft massa feber och mått riktigt kasst de senaste dagarna). Hon trodde inte att det var någon fara, det lugnade mig litegrann men sen kom paniktankarna tillbaka.

Och nu tror jag att jag kommer att dö. Är ganska säker. Det finns ingen räddning. Tänker att väggarna är fulla av mögel och att luften jag andas in är giftig. Jag andas in livsfarligt gift och det bosätter sig i min kropp och blir ett med mig och förstör mig, bryter ner mig, sakta men säkert. Inte blir det bättre av att jag typ rosslar när jag andas och att lungorna verkar vara fulla av slem, det förstärker min känsla av att vara dödssjuk. Jag har tänkt så mycket på de där vita klumparna att jag knappt minns hur de såg ut i verkligheten, jag blandar ihop minnet med groteska fantasier. Var de slemmiga? Jag minns inte.

Panik. Ångest. Död. Cancer. Cancer. Faaaaaaaan!

Ettrig sommarförkylning... och lite förtvivlan

Jag borde väl egentligen ligga och sova, försöker ju styra upp det här med dygnsrytmen, men jag har legat och halvslumrat (och hostat) i soffan hela kvällen och nu är jag plötsligt pigg som en mört.

Har mått fruktansvärt idag! Har en envis jäkla hosta. Som visserligen lugnat sig lite nu, kanske för att jag fått hostmedicin av min hyresvärds dotter. Men känner mig ändå inte fräsch. Sega, väsande andetag. Och inombords är det också jobbigt. Dessa mörka trögflytande känslor som säger mig att jag är avvisad, de går inte att skaka av sig. Detta ständiga ältande av gamla relationer som jag varit intrasslad i för åratal sen. Varför gör allting fortfarande ont? Denna neverending konversation som pågår inne i mitt huvud och som inte leder nånvart, som bara försämrar allting. Jag har kommit till insikt om att jag absolut inte ska börja diskutera med mig själv när jag mår dåligt för det leder bara till fördärv och elände, men det är lättare sagt än gjort.

Egentligen är jag mest förtvivlad tror jag. Den kommer i vågor, min förtvivlan.

Som om det inte var nog med allt detta regnade det ner en silverfisk från taket tidigare ikväll! Usch.

Nej, nu blev jag jättetrött. Ska gå i bädd och gå John Blund till mötes när han nu verkar vilja förbarma sig över mig. Hoppas jag slipper äckelhosta och mardrömmar.

Stackars mig!

Ja, jag är förkyld och orkeslös och har varit hemma hela dagen bortsett från en kort utflykt till affären. Nyser och har ont och känner mig ofräsch och vidrig. Skulle vilja bosätta mig i en grotta nånstans och gömma mig för resten av mänskligheten.

Min kropp är full sorg över allt det som inte är som jag önskar att det skulle vara, och iskall oro över framtiden. Och så bär jag på en rabiat ilska uppblandad med besk besvikelse över de saker och personer som visar sig inte leva upp till mina förväntningar. Mina förväntningar kanske är orimliga. Jag kanske tror att jag betyder mer än vad jag gör.

Nu känner jag mig i alla fall ganska lugn. Har legat på min spikmatta och det är något som faktiskt hjälper mig, det gör mig lugnare och får tankarna att klarna litegrann, och när jag drabbas av självskadetankar så tar spikmattan bort det värsta. Spikmattan är bra! Jag har använt den nästan varje kväll i en vecka ungefär.

Jag hoppas att jag är frisk på fredag för jag vill fortfarande gå och se Veronica Maggio!

Nu måste jag verkligen gå och lägga mig, ska gå upp klockan sju i morgon och åka och träffa psykologen! Det kommer bli fruktansvärt, jag mår nästan alltid dåligt på morgonen och nu när jag är förkyld så kommer det att vara ännu värre. Men men. Man kan ju hoppas att jag sover bort förkylningen och vaknar frisk!

Kaffe och ångest till frukost

Sitter och dricker kaffe och ska snart sminka mig och ge mig av till sjukhuset. Känner absolut inte för att ha terapi idag. Jag har mått bra under helgen, men idag river och sliter ångesten i mig. Jag vill ha ett annat liv. Men var finns det livet?

I lördags var jag på Gröna Lund med Anna, Niclas och Tore och det var hur kul som helst. Jag minns inte när jag senast skrattade så mycket... Önskar jag kunde må bra nu med.

Förresten, den 27:e spelar Veronica Maggio på Gröna Lund. Det börjar klockan 20 och kostar 150 kr. Jag vill gå, men jag vill inte gå ensam tror jag, om någon är intresserad av att gå med mig så hör av er! :-)

Alla mår pitt!

Jag vet inte hur många dagar och nätter som försvunnit in i den här gröten av sömn, mörker, ångest och allmän initiativlöshet. Men nu har jag börjat vakna till liv igen. Jag ska sluta avvisa världen nu. Eller jag ska försöka i alla fall.

Den gångna veckan har jag träffat psykologen tre gånger. Det har mest handlat om att hålla sig kvar i nuet och inte försvinna in i huvudet samt att inte förvärra situationen. Det har gått bra! Och jag börjar tycka att det är ganska intressant att gå i terapi! Att utforska hur mina tankebanor egentligen går och vilka oväntade svängar de gör, att försöka förstå varför jag så sällan lyckas få det jag vill. Jag känner att jag är redo att acceptera att jag är en person med starka känslor och att jag måste lära mig hantera dessa på ett bättre sätt än jag gjort hittills. Däremot kan jag inte acceptera smärtorna som finns i mitt förflutna och som tyvärr genomsyrar även mitt nu. Men jag skjuter det där ifrån mig, i den mån det är möjligt, och försöker att inte tänka på det arbete som antagligen ligger och väntar på mig längre fram i terapin...

Haha, jag har varit så trött och vimsig de här dagarna att jag öst ur mig alla möjliga konstiga saker till psykologen. Snubblat på orden och sagt fel ord. Häromdagen skulle jag säga till henne att jag tycker det är hemskt att det är så många som mår dåligt, det ger mig en känsla av meningslöshet. Det jag tänkte säga var "Alla mår piss!" och det som kom ut var "Alla mår pitt!" Men hon förstod vad jag menade.

Jag behöver något att göra på dagarna. Jag behöver få kontakt med min handläggare på Försäkringskassan. Jag har mailat men dessvärre måste man nog ringa.

Blonderade mig i söndags!

Apatin

Nu jävlar har mensvärken från helvetet gjort entré i mitt liv igen. Fast jag ska inte klaga, det är inte på långa vägar lika intensivt som det har varit när det varit som värst. Jag har inte ens spytt den här gången. Inte heller har jag kollapsat. Lyx!

Känns som att jag tappar bort mig själv, som att bit för bit försvinner, slukas av mörkret, avslöjas av ljuset, bit för bit visar sig vara falsk och destruktiv och till slut finns ju ingenting kvar. Vad ska man göra då egentligen?

Känns ärligt talat inte det minsta lockande att fortsätta med DBT:n. Jag öppnade mig för mycket sist jag var hos psykologen. Så många mörka och nakna tankar. Det känns pinsamt och jag klarar inte att lyssna på inspelningen. (jag spelar in alla sessioner och sen är det tänkt att jag ska lyssna på dem dagligen)

Tur att jag har pianot, jag är så glad att jag gav mig in i pianospelandet en gång i tiden. Trots att jag inte är så skicklig är det verkligen min grej.

Annars har jag tappat bort mina mål. I natt satt jag vaken till fyra, helt fångad i apatin.

Luften jag andas in är full av ångest.

Korgen med mina rena sängkläder och handdukar är borta förresten. Antar att hyresvärden flyttat på den i samband med översvämningen. Orkar inte fråga henne var den är nånstans.

Alla ser ner på mig och jag vill ha droger.

Förfaller

Hade varit skönt att gråta men i natt kan jag inte släppa fram ledsenheten. Har en mycket envis och stark känsla av att ingen tycker om mig.

Kände mig som ett jävla missfoster idag på DBT:n. Vi pratade om relationer och sånt och det verkade som om de flesta andra deltagarnas verklighet var raka motsatsen till min. Nu ifrågasätter jag om jag ens har borderline.

Jag har lagt märke till att jag ibland får plötsliga och starka ömhetskänslor inför folk jag inte känner, folk som sitter bredvid mig på tunnelbanan eller så. Folk som verkar vänliga och öppna och samtidigt lite sårbara så där. Jag vill följa med dem hem. Det är sorgligt att jag aldrig får lära känna dem. Fast det skulle jag ju inte kunna ens om möjligheten gavs - jag är inkapabel till närhet.

Har köpt nya rakblad också. Som är nästan oanvända hittills.

Åh, jag vill bo i skogen...

Hade en liten fikastund på ett mossigt berg långt från civilisationen idag.

Min rara lilla syster Anna <3


Och här poserar jag och fru Anna.


Gulle-vulle-Vicki står och spanar efter pinnar att gnaga på eller träd att förstöra. Hon är ganska destruktiv, haha.


Vicki och jag!!


Sen mätte jag min buk med ett måttband och min bukfetma är nu konstaterad. Inte roligt, men detta problem är i alla fall mer lättlösligt än alla psykiska besvär. Ska skära ner på colan och öka promenaderna.

Turn my power on

Idag har jag gått runt med en hård gråtklump i halsen. Den har legat där och skavt och emellanåt har den vuxit sig större och fått min röst att darra till. Jag fantiserade om att lägga mig på ett operationsbord och låta en kirurg skära bort den. På kvällen kunde jag äntligen släppa fram alla tårarna, och den jävla knuten löstes upp och försvann. Lättnad, ja, men också tomhet.

Jag var med på gruppterapin en liten stund idag och det var faktiskt trevligt, trots klumpen. Fast... jag är verkligen sjukt omotiverad till allt det här. Jag orkar liksom inte.

Jag tror jag är lite paranoid. Jag ser framför mig hur mina före detta vänner sitter och gottar sig åt att jag mår dåligt och kallar mig patetisk.

Om det ändå bara vore en svacka eller en dålig period det här. Men det är det inte. Det är mitt liv.

I förmiddags träffade jag läkaren. Jag sa att DBT:n inte går så bra, jag mår ju bara sämre av den, och föreslog ECT som alternativ behandlingsmetod. Hon verkade skeptisk. Jag ska fortsätta min övertalningskampanj nästa gång jag träffar henne, om två veckor. Jag vill så gärna få må lite bra! Eller, inte ens det, jag vill bara ha nån sorts paus.

Och så är psykologen tillbaka från semestern. Det var roligt att träffa henne igen fast jag blev faktiskt sur över en sak hon sa, en sak som jag tänkt på mycket nu under kvällen och som verkligen fått mig att surna till alltmer. Vi pratade om att jag är så väldigt arg på många av personerna i omgivning just nu, och hon sa, "ja men du kanske egentligen är avundsjuk? För att du vill ha det de har?" och sen påpekade hon att jag är närmare 30 men att jag har en livsstil som tillhör en 18-åring. Tack för den! Jag vill ju inte leva så här! För fan. Jag vill ha en lägenhet som alla andra. Och jobb och allt det där. Jag brukar inte tänka så mycket på ålder - just nu har jag så många andra kriser som pågår - men det är klart jag lägger märke till att livet går. Mina jämnåriga gör karriär eller är mammalediga, och jag, jag vänder på dygnet, skriver emolåtar och skär mig. Likadant som för tio år sen. Ingen utveckling här inte. Jag lägger märke till att tjejerna som bor i mina hörlurar och som alltid varit äldre än jag plötsligt är flera år yngre. Jag är bara en spillra av allt det jag drömde en gång.

Överlevnad

Alltså mitt humör har verkligen åkt upp och ner som en jojo den här helgen. Problembeteenden pratar de om i DBT:n. Jag känner mig som ett enda stort problembeteende.

Jag har haft ganska mycket ångest. Som vanligt, inget nytt under solen. Hej och hå. Oro, rastlöshet, omotiverade plötsliga sorgkänslor, separationsångest... Jag blir nervös och uppjagad över minsta vardagsbagatell och hjärtat känns tungt som en sten. Idag har jag inte velat ta några "ångestdämpande" eftersom jag då kanske inte kommer att kunna ta mig upp ur sängen imorgon. Och jag ska till läkaren klockan elva. Jag ska be om ECT tror jag.

Jag skulle behöva bo bakom ett piano! Inte keyboardet, ett riktigt piano. Vid pianot mår jag bra. Då håller den sig borta, ångesten. Ångesten är som en stor sax som kommer från ingenstans och klipper av alla tankar i min hjärna så att allting slutar fungera och logik inte längre råder.

När jag är hemma mår jag dåligt över den där telefonen, trots att den numera är urdragen och alltså inte kan skada mig. Men den skrämmer mig och det gör mig alldeles beklämd bara att den finns. På sena kvällar och nätter känner jag mig lite tryggare. Telefoner ringer sällan på nätterna! Jag älskar nätterna...

Har lite svårt att slappna av här hemma faktiskt. Låter bli att laga ordentlig mat för att jag inte vill gå upp till köket, för där riskerar man att stöta ihop med folk och då måste man vara trevlig och normal. Det måste man kanske inte, men jag känner ändå den pressen. Oftast är jag ju faktiskt trevlig och normal också, om jag får säga det själv, men alltså ibland orkar man inte. Ibland känner man sig alldeles sårig och stökig på insidan och då vill man ha ett helt eget hem och kunna stå och laga mat i lugn och ro i ett helt eget kök. Eller en kokvrå! Jag har inga skyhöga krav. Allt jag vill ha är egentligen bara en plats där jag kan få uppleva trygghet. Men den platsen verkar inte finnas i denna värld.

Självskadetankarna, dem har jag accepterat att jag får leva med. De kommer och går, men jag har lyckats parera impulserna rätt bra och har inte skadat mig på länge, bortsett från vissa småsaker. Det är ju bra. Men tankarna är jobbiga att bära på, det är jobbigt att ständigt argumentera med sig själv kring det här. Det är ett osynligt krig.

Självmordstankarna är också jobbiga.

I'm good at protecting what they wanna take

Igår följde ju syster och svåger med mig för att kolla på den där lägenheten. Den var helt underbar! Eller, ja - det var en alldeles vanlig etta med egen kokvrå och egen dörr och inga konstiga ovälkomna telefonjack som tillhör någon annan. Jag skulle så otroligt gärna vilja ha den, men det får jag säkert inte, inget blir ju nånsin som jag vill. Jag var inte direkt den enda spekulanten förresten, det var typ en hel folksamling där för att kolla, knappt att alla fick plats i lägenheten samtidigt.

Nu är jag tillbaka hos mig. Vaknade för en stund sedan och ögonen är fortfarande sömngrusiga. Ska försöka att inte ta några tabletter idag... vill gärna försöka ta del av det vakna livet igen. Översvämningen har lämnat vissa spår men annars är allt som vanligt. Jag har dragit ur telefonjacket och hyresvärden kan tycka vad hon vill om det.

Jag mår ganska bra idag och det gör mig faktiskt helt förundrad. Alla de destruktiva tankarna och planerna har försvunnit och det känns nästan tomt efter dem, tomt på ett bra men samtidigt lite överraskat sätt. Jag tror det beror dels på att jag bröt ihop totalt igår, det var ren och ohämmad skräck och ångest, antar att det friskade upp på något sätt. Och dels på att jag fick träffa fina syster och svåger igår kväll.

Relationer är överskattat skräp. Jag förväntar mig alltid att det ska finnas mer där än vad som finns. Jag tror alltid att folk talar sanning när de i själva verket bara öser ur sig floskler som man "ska" säga.

Jag vill spela in mina låtar. Jag har ett nummer sparat i mobilen till en kille som går i min syrras klass och som har en hemmastudio. Och han har sagt att det är ok att jag hör av mig och att han kan hjälpa mig med inspelning. Men jag har inte vågat ringa än. Helt puckat ju. Att jag inte gjort det.

Jag vill flytta ut på landet, gifta mig med en fårbonde och träna border collies på heltid.

Är fascinerad över att jag faktiskt vill göra saker. (Även om allt kanske inte är helt realistiskt). Saker som inte involverar självskada eller död.

Sömnen är min bästa vän

Vaknade, gick upp och fixade och donade och ringde ett viktigt samtal. Bara för att sedan vakna till igen, och inse att jag fortfarande ligger i sängen och att jag bara drömt alltihopa. Munnen är så torr att det gör ont att svälja. Jag ska nog fortsätta sova snart. Jag flyter omkring mellan olika drömvärldar, en del liknar verkligheten mer än vad själva verkligheten gör. Ja, jag kanske inte ens sitter och skriver detta, det är kanske också en dröm.

Allting känns så komplicerat och mångbottnat och jag tycker inte om det, jag föredrar mitt svart-vita-tänkande, jag går tillbaka till det nu, tack så mycket.

I broke my glass balloon

Sovandet är hela mitt liv. Drömmarna och verkligheten blandas ihop. Äter ångestdämpande (nej inte benzo) och de är ju inte så effektiva med att ta bort ångesten tyvärr de här små tabletterna, de tar bara bort det värsta stormandet, och de gör mig väldigt väldigt trött och seg. Det är inte så behagligt men ändå ganska skönt att sova. I det långa loppet är detta inte hållbart dock.

Jag gick på DBT:n igår. Framsteg! Hade dock väldigt svårt att ta till mig av det som sades, satt mest och växlade mellan att bita ihop om min klösande irritation och att försöka svälja ner gråtklumpen. Känns som att gårdagens tema - acceptans - inte går att applicera på min nuvarande livsituation. Känns inte som att acceptans är det jag behöver. Eller så kanske det är det jag behöver mest av allt? Vem vet. Hur som helst är det inget som jag kan använda mig av.

Är riktigt trött på detta ständiga krig mellan det mörka och det ljusa. Är trött på att kämpa och sen ge upp, sen ta upp kampen på nytt bara för att ge upp ännu en gång. Vore bättre om jag kunde gå in helhjärtat för antingen det ena eller det andra, som det är nu blir det ju varken hackat eller malet. Varenda sekund är ett vägskäl och jag är rätt inkonsekvent med mina val. Just nu flyr jag in i sömnen för att slippa välja...

Ska kolla på en lägenhet i morgon kväll förresten. Hyran och läget och allting är helt perfekt, men jag har en sån brännande ångest över allt bostadsrelaterat just nu så jag vågar inte hoppas. Ärligt talat orkar jag knappt bry mig. Det tar så på krafterna att bry sig. Syster och svåger ska följa med mig, det är ju bra det för annars skulle jag nog inte komma iväg.

Inget är på riktigt och jag betyder ingenting.