Alla mår pitt!

Jag vet inte hur många dagar och nätter som försvunnit in i den här gröten av sömn, mörker, ångest och allmän initiativlöshet. Men nu har jag börjat vakna till liv igen. Jag ska sluta avvisa världen nu. Eller jag ska försöka i alla fall.

Den gångna veckan har jag träffat psykologen tre gånger. Det har mest handlat om att hålla sig kvar i nuet och inte försvinna in i huvudet samt att inte förvärra situationen. Det har gått bra! Och jag börjar tycka att det är ganska intressant att gå i terapi! Att utforska hur mina tankebanor egentligen går och vilka oväntade svängar de gör, att försöka förstå varför jag så sällan lyckas få det jag vill. Jag känner att jag är redo att acceptera att jag är en person med starka känslor och att jag måste lära mig hantera dessa på ett bättre sätt än jag gjort hittills. Däremot kan jag inte acceptera smärtorna som finns i mitt förflutna och som tyvärr genomsyrar även mitt nu. Men jag skjuter det där ifrån mig, i den mån det är möjligt, och försöker att inte tänka på det arbete som antagligen ligger och väntar på mig längre fram i terapin...

Haha, jag har varit så trött och vimsig de här dagarna att jag öst ur mig alla möjliga konstiga saker till psykologen. Snubblat på orden och sagt fel ord. Häromdagen skulle jag säga till henne att jag tycker det är hemskt att det är så många som mår dåligt, det ger mig en känsla av meningslöshet. Det jag tänkte säga var "Alla mår piss!" och det som kom ut var "Alla mår pitt!" Men hon förstod vad jag menade.

Jag behöver något att göra på dagarna. Jag behöver få kontakt med min handläggare på Försäkringskassan. Jag har mailat men dessvärre måste man nog ringa.