Alltså mitt humör har verkligen åkt upp och ner som en jojo den här helgen. Problembeteenden pratar de om i DBT:n. Jag känner mig som ett enda stort problembeteende.
Jag har haft ganska mycket ångest. Som vanligt, inget nytt under solen. Hej och hå. Oro, rastlöshet, omotiverade plötsliga sorgkänslor, separationsångest... Jag blir nervös och uppjagad över minsta vardagsbagatell och hjärtat känns tungt som en sten. Idag har jag inte velat ta några "ångestdämpande" eftersom jag då kanske inte kommer att kunna ta mig upp ur sängen imorgon. Och jag ska till läkaren klockan elva. Jag ska be om ECT tror jag.
Jag skulle behöva bo bakom ett piano! Inte keyboardet, ett riktigt piano. Vid pianot mår jag bra. Då håller den sig borta, ångesten. Ångesten är som en stor sax som kommer från ingenstans och klipper av alla tankar i min hjärna så att allting slutar fungera och logik inte längre råder.
När jag är hemma mår jag dåligt över den där telefonen, trots att den numera är urdragen och alltså inte kan skada mig. Men den skrämmer mig och det gör mig alldeles beklämd bara att den finns. På sena kvällar och nätter känner jag mig lite tryggare. Telefoner ringer sällan på nätterna! Jag älskar nätterna...
Har lite svårt att slappna av här hemma faktiskt. Låter bli att laga ordentlig mat för att jag inte vill gå upp till köket, för där riskerar man att stöta ihop med folk och då måste man vara trevlig och normal. Det måste man kanske inte, men jag känner ändå den pressen. Oftast är jag ju faktiskt trevlig och normal också, om jag får säga det själv, men alltså ibland orkar man inte. Ibland känner man sig alldeles sårig och stökig på insidan och då vill man ha ett helt eget hem och kunna stå och laga mat i lugn och ro i ett helt eget kök. Eller en kokvrå! Jag har inga skyhöga krav. Allt jag vill ha är egentligen bara en plats där jag kan få uppleva trygghet. Men den platsen verkar inte finnas i denna värld.
Självskadetankarna, dem har jag accepterat att jag får leva med. De kommer och går, men jag har lyckats parera impulserna rätt bra och har inte skadat mig på länge, bortsett från vissa småsaker. Det är ju bra. Men tankarna är jobbiga att bära på, det är jobbigt att ständigt argumentera med sig själv kring det här. Det är ett osynligt krig.
Självmordstankarna är också jobbiga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej vännen!
Om vi inte hittar något nån av oss så kanske vi skulle kunna dela en lägenhet? Om du vill och orkar? Kravet är ju att vi ska ha var sitt rum så att vi kan dra oss undan själva och vi är ju båda medvetna om varandras problem. Jag vet att det inte är en kaonlösning men om du inte skulle få lägenheten och jag inte heller får tag på någon så finns ju möjligheten där...
Kramar Mia
Hej kära Mia!
Ja, jag tror absolut på den idén och jag blir glad att du frågar! Vi har ju även pratat lite om det tidigare. Som du säger, vi vet ju om varandras problem och jag tror att vi skulle funka bra ihop. Bara man har ett eget rum. Det är ju rätt skönt att dela och inte vara helt ensam också :-)
De har inte hört av sig nåt om lägenheten ännu så jag antar att jag inte får den, men jag hoppas ju fortfarande. Haha, förresten den ligger granne med Mikael körledaren. :-)Skulle vara perfekt att bo så nära pendeln och centrum och kyrkan.
Kramar!
Skicka en kommentar