Turn my power on

Idag har jag gått runt med en hård gråtklump i halsen. Den har legat där och skavt och emellanåt har den vuxit sig större och fått min röst att darra till. Jag fantiserade om att lägga mig på ett operationsbord och låta en kirurg skära bort den. På kvällen kunde jag äntligen släppa fram alla tårarna, och den jävla knuten löstes upp och försvann. Lättnad, ja, men också tomhet.

Jag var med på gruppterapin en liten stund idag och det var faktiskt trevligt, trots klumpen. Fast... jag är verkligen sjukt omotiverad till allt det här. Jag orkar liksom inte.

Jag tror jag är lite paranoid. Jag ser framför mig hur mina före detta vänner sitter och gottar sig åt att jag mår dåligt och kallar mig patetisk.

Om det ändå bara vore en svacka eller en dålig period det här. Men det är det inte. Det är mitt liv.

I förmiddags träffade jag läkaren. Jag sa att DBT:n inte går så bra, jag mår ju bara sämre av den, och föreslog ECT som alternativ behandlingsmetod. Hon verkade skeptisk. Jag ska fortsätta min övertalningskampanj nästa gång jag träffar henne, om två veckor. Jag vill så gärna få må lite bra! Eller, inte ens det, jag vill bara ha nån sorts paus.

Och så är psykologen tillbaka från semestern. Det var roligt att träffa henne igen fast jag blev faktiskt sur över en sak hon sa, en sak som jag tänkt på mycket nu under kvällen och som verkligen fått mig att surna till alltmer. Vi pratade om att jag är så väldigt arg på många av personerna i omgivning just nu, och hon sa, "ja men du kanske egentligen är avundsjuk? För att du vill ha det de har?" och sen påpekade hon att jag är närmare 30 men att jag har en livsstil som tillhör en 18-åring. Tack för den! Jag vill ju inte leva så här! För fan. Jag vill ha en lägenhet som alla andra. Och jobb och allt det där. Jag brukar inte tänka så mycket på ålder - just nu har jag så många andra kriser som pågår - men det är klart jag lägger märke till att livet går. Mina jämnåriga gör karriär eller är mammalediga, och jag, jag vänder på dygnet, skriver emolåtar och skär mig. Likadant som för tio år sen. Ingen utveckling här inte. Jag lägger märke till att tjejerna som bor i mina hörlurar och som alltid varit äldre än jag plötsligt är flera år yngre. Jag är bara en spillra av allt det jag drömde en gång.