Hade varit skönt att gråta men i natt kan jag inte släppa fram ledsenheten. Har en mycket envis och stark känsla av att ingen tycker om mig.
Kände mig som ett jävla missfoster idag på DBT:n. Vi pratade om relationer och sånt och det verkade som om de flesta andra deltagarnas verklighet var raka motsatsen till min. Nu ifrågasätter jag om jag ens har borderline.
Jag har lagt märke till att jag ibland får plötsliga och starka ömhetskänslor inför folk jag inte känner, folk som sitter bredvid mig på tunnelbanan eller så. Folk som verkar vänliga och öppna och samtidigt lite sårbara så där. Jag vill följa med dem hem. Det är sorgligt att jag aldrig får lära känna dem. Fast det skulle jag ju inte kunna ens om möjligheten gavs - jag är inkapabel till närhet.
Har köpt nya rakblad också. Som är nästan oanvända hittills.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å, jag är likadan när det kommer till att få starka känslor till okända.
DBT:n låter så jobbig :-(
Tänker på dig och stor kram!
Haha, kul att det finns fler som jag :-) Det är inte alla gånger som det är positiva känslor. Idag kände jag typ hat mot de andra människorna på tunnelbanan!
Ja, DBT:n är verkligen jobbig, jag ska väl ge den några chanser till men sen vet jag inte.
Massor av kramar och stort tack för att du tog hand om mig sist när jag mådde så där dåligt (kommer inte ihåg om jag tackat ordentligt)
Skicka en kommentar