Apatin

Nu jävlar har mensvärken från helvetet gjort entré i mitt liv igen. Fast jag ska inte klaga, det är inte på långa vägar lika intensivt som det har varit när det varit som värst. Jag har inte ens spytt den här gången. Inte heller har jag kollapsat. Lyx!

Känns som att jag tappar bort mig själv, som att bit för bit försvinner, slukas av mörkret, avslöjas av ljuset, bit för bit visar sig vara falsk och destruktiv och till slut finns ju ingenting kvar. Vad ska man göra då egentligen?

Känns ärligt talat inte det minsta lockande att fortsätta med DBT:n. Jag öppnade mig för mycket sist jag var hos psykologen. Så många mörka och nakna tankar. Det känns pinsamt och jag klarar inte att lyssna på inspelningen. (jag spelar in alla sessioner och sen är det tänkt att jag ska lyssna på dem dagligen)

Tur att jag har pianot, jag är så glad att jag gav mig in i pianospelandet en gång i tiden. Trots att jag inte är så skicklig är det verkligen min grej.

Annars har jag tappat bort mina mål. I natt satt jag vaken till fyra, helt fångad i apatin.

Luften jag andas in är full av ångest.

Korgen med mina rena sängkläder och handdukar är borta förresten. Antar att hyresvärden flyttat på den i samband med översvämningen. Orkar inte fråga henne var den är nånstans.

Alla ser ner på mig och jag vill ha droger.