Benzobenzobenzo

Idag var det inte så roligt på kören. Det kändes som att jag var ensam andrasopran, omgiven av starka förstasopraner. Det var svårt och frustrerande att försöka hitta rätt toner när min röst hela tiden drunknade i deras. Tidigare har jag alltid sjungit förstasopran, men nu har jag valt att hoppa ner ett snäpp för att vara snäll mot min otränade röst och skona den från de där högsta tonerna som en gång i tiden bara rann ur mig som ett forsande vatten, helt utan problem. Men det var andra tider det, och nu passar jag bättre som andrasopran. Synd bara att det ska vara så svårt att hitta in bland tonerna, och så lätt att halka in i förstastämman, där min röst känner att den egentligen hör hemma.

I pausen gick jag in på toa och sköljde ner mina vid behovspiller, min egen dosering som blir allt högre, och längre och längre ifrån det som doktorn ordinerat.

Om jag fick välja skulle jag gärna leva resten av mitt liv i ett benzorus. Allt är lättare inne i dimman. Verkligheten och all dess ondska och rakbladsvassa kommentarer når fortfarande in till mig, men utan att skada mig. De löses upp till ofarlig rök inne i dimman, de nuddar aldrig min själ. Och så är det så mycket lättare att göra min röst hörd när jag har benzo i hjärnan. För det är liksom inte min röst längre. Det är en annan tjej som pratar, en trevlig och självklar tjej, den tjej som jag egentligen ska vara.

Jag vill känna mindre, jag vill sätta koppel på mina känslor så att de inte längre kan rycka med mig så där vårdslöst till platser jag inte alls vill vara på, till situationer som bara är fel fel fel. Men samtidigt vill jag känna mer! Fast utan att ätas upp av känslorna. Jag vet inte hur begripligt det här låter. Men benzo hjälper mig, med benzot i kroppen känner jag både mindre och mer på samma gång.

Jag förstår uppriktigt sagt inte varför vårdpersonalen ständigt kommer med dessa varningar om att benzo är så vanebildande och så farligt. Jag kanske är väldigt naiv. Ni får gärna förklara för mig! Självklart inser jag att det bästa är om man kan klara sig utan att vara beroende av tabletter. Att kunna må bra ändå. Men om man inte kan det? Utan mitt benzo skulle jag nog fortsatt att skada mig själv fysiskt. So what om pillrena är beroendeframkallande, det är väl bättre att vara beroende av en medicin än att skada sig tills man blir handikappad eller dör. Nej, jag förstår inte varför man blivit så himla restriktiv med att skriva ut benzo de senaste åren. Så har det ju inte alltid varit. Som tonåring fick jag hur mycket Xanor som helst utskrivet. Något som inte är att tänka på idag, för plötsligt är all benzo jättefarligt.

I vilket fall som helst hoppas jag innerligt att min läkare som jag ska träffa på måndag skriver ett nytt recept till mig, annars vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Alla de där andra vid behovsmedicinerna som jag har liggande överallt hemma hjälper ingenting. På sin höjd somnar man av dem, och sen vaknar man med värre ångest än man hade innan.

Jag vet inte riktigt om jag ska fråga om ECT igen. Om jag ska tjata. Förmodligen så får jag ju återigen ett nej. Och nu har jag ju faktiskt mått bättre ett par dagar.