Jag vill ingenting. Jag kan inte komma på en enda sak som känns spännande och lockande.
Jag vill inte gå upp på morgonen. Jag ligger kvar i sängen till klockan ett och halvslumrar, tills jag slutligen tvingas upp av mina irrande, skavande tankar, spruckna fantasier och hantverkarnas oväsen från våningen ovanför.
Jag vill inte plugga. Det känns som om min hjärna håller på att kollapsa av alla känslokast hit och dit och all oro, jag har noll koncentrationsförmåga.
Jag vill inte börja praktisera, trots att det verkar vara på gång nu och jag ska på möte angående detta den 12:e mars. Jag är rädd. Jag ser framför mig hur jag kommer att misslyckas, hur det kommer finnas minst en person där på praktiken som ogillar mig och motarbetar mig (det finns det alltid, på alla ställen, och nej jag inbillar mig inte). Och allting kommer bli fel och jag kommer inte kunna vara kvar.
Jag letar efter mod och motivation men hittar inget.
Jag vill inte vara ensam.
Jag vill inte träffa folk. Det tar så på krafterna med det obligatoriska efterföljande ältandet. Tyckte de jag var jobbig nu? Tråkig? Varför sa jag så där? Varför? Kommer de vilja träffa mig igen efter det här? Och så vidare, och så vidare.
Jag vill inte fortsätta i DBT och har nu nästan bestämt mig för att hoppa av. Sist jag var hos min individuella terapeut kändes det inte bekvämt alls. Det gör så sjukt ont att hålla på och nysta och gräva i sitt inre. Det finns så många ömma punkter i min själ, saker som jag bär på och som jag inte kan skriva om i bloggen och ännu mindre prata om med någon.
Jag undrar lite uppgivet vilka alternativ som finns kvar att prova när jag misslyckats med DBT:n. Vanliga samtal hos kurator tycker jag bara är jobbigt och psykoterapi hatade jag. Antidepressiva har jag testat fler än jag kan komma ihåg namnet på, och även stämningsstabiliserande, neuroleptika, epilepsimedicin (jag har inte epilepsi, men medicinen skulle "lägga ett tak på mina känslor") och massor av lugnande vid behovsmediciner.
Det finns faktiskt en sak kvar jag skulle vilja testa - ECT. Men när jag frågade om det i måndags fick jag ett nej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Det brukar ofta vara viktigt att fortsätta i samtal hos samma person även i de perioder då det känns som att det inte funkar och man rentav känner sig illa bemött av sin terapeut. Sådana perioder behöver man ofta gå igenom när man går i terapi. Stöter man inte på sådana känslor och sådan uppgivenhet så skulle jag nästan bli skeptisk till om det alls är en bra samtalsterapeut. "Förälskelsefaser" som håller i sig leder ingen vart om relationen är terapeutisk. Bara genom att ta sig igenom också missnöjet, ilskan och förlorat förtroende kommer man vidare tror jag.
Om du trots allt väljer att sluta denna terapi så är det verkligen inte kört. Att säga att "DBT inte funkar" på dig vore kanske inte riktigt. En del forskare menar att det är metoden som är det avgörande för att en klient ska bli hjälpt. Andra forskare menar att det osm är avgörande är den terapeutiska alliansen, dvs vilken relation som byggs upp mellan klient och terapeut. Slutar du i denna terapin så slutar du hos just denna terapeut som använder sig av DBT. Det finns otroligt många terapeuter i Sverige, så då får du väl helt enkelt börja gå hos någon annan.
ECT funkar tydligen inte vid personlighetsstörningar (dvs t.ex. IPS), inte heller mediciner. Endast lång tid i samtalsterapi hos en och samma person brukar vara det som hjälper, om jag förstått det rätt.
Hjärtat. Vi måste träffas snart. Vi får ta en fika i veckan, det verkar inte vara en mördarvecka för mig för första gången på ett tag.
Jag hoppas att du hänger kvar i DBT:n ett tag till. Jag har verkligen uppfattat det som att det har hjälpt dig. Kanske ska det onda kunna bli någonting konstruktivt i slutändan? (det kanske är i stil med att säga "vad är bra med din ångest" iof)
Jag tror att praktiken kommer att bli bra och blir den inte det så gör du ett nytt försök, och ett till, tills det funkar!
Puss och kram!
Det finns mer att testa! (både mbt och schematerapi har ju också visat sig effektiva vid just IPS) but I know the feeling..
Kan det vara så för dig också att det liksom "färgar av sig" det som inte fungerar?
Jag kan känna så ibland, bara för att ex terapin inte fungerar så känns det som att INGET fungear plötsligt och jag vill inte och allt är bara meningslöst.. typ.. Fast jag egentligen under allt det där fortfarande vill ex dansa eller träffa vänner. Men det är som att det försvinner när den där enda saker inte fungerar.. Eller tvärtom kan det ju också vara.. Att något plötsligt fungerar så känns det som att allt fungerar på en gång..
*kramar*
tänker på dig!
Rebecca:
Jo, en av anledningarna till att mina tidigare terapier inte fungerat har väl varit att jag inte slutfört dem. Jag har ju så svårt för det här med relationer och när personen plötsligt inte längre är den man föreställt sig. Det är smärtsamt. Idealisering och nedvärdering! Suck, precis de grejer jag ska jobba med just nu och det är de som sätter käppar i hjulet. Det blir ju liksom att man måste jobba med relationen med terapeuten hela tiden för att det ska vara möjligt att även jobba med de problem man har i vardagen, och gamla trauman och sådant. När det inte funkar med terapeuten vill man ju inte släppa in henne i de tankar och den smärta man har, man vill inte dela med sig längre och då låser sig ju hela behandlingen. Usch, krångligt och snårigt är det, allting.
Jag ska nog iallafall åka och prata med henne om hur det känns nu öga mot öga och inte ringa och säga att jag aldrig mer kommer som jag tänkt först. Jag är inte bra på att ta diskussioner över telefonen så det är nog bra att ta sig dit och ta det på plats.
Det var precis det de sa till mig, att ECT hjälper vid depressioner, manier och psykoser men inte vid personlighetsstörningar. Synd. För jag tycker det verkar så underbart skönt att bli sövd. Det är det som lockar mig. Även om det bara är för ett par minuter, och även om det inte har någon effekt på sikt. Det verkar ju oändligt mer behagligt att få sövas ner än att som i DBT sitta och riva i sitt trasiga inre och konfronteras med alla sina märkliga beteenden. DBT, vilken plåga det är. Även om man så klart bör vara tacksam att man får chansen att ta del av den här behandlingen... men shit, vad ont det gör.
Yvette:
Jag vill också träffas snart, jag tycker vi träffas alldeles för sällan och jag skulle gärna vilja träffas varje dag och nu ses vi ju inte ens en gång i veckan. Du kan väl komma hem till mig och fika snart? Eller så kan jag komma hem till dig, för det var längesen.
Jo... alltså just nu har jag så svårt att se om DBT:n hjälpt. Men det vi pratar om i gruppterapin, alla teman vi går igenom, är ju exakt de grejer som jag har svårt med och som förstör min vardag och mina försök att leva ett värdigt liv. Så visst. Något borde det väl satt igång i mig. Är lite rädd att jag är för oambitiös när det gäller att göra läxor och sånt.
Känner skräck inför praktiken. Just nu ser jag bara framför mig all ångest jag haft på tidigare (och ack så kortvariga) arbetsplatser, konflikterna och utanförskapet och alla sakerna som gick sönder. Men med dessa låga förväntningar kanske jag inte riskerar att bli besviken iaf ;-)
Puss och kram finaste bästa du!
Hanna:
MBT har jag nog hört talas om, det känns bekant, och schematerapi känner jag inte till alls så det fick jag googla. Intressant men verkar jobbigt, men terapi ska väl vara jobbig verkar det som ;-) Tack för tipsen! Skönt att kunna tänka på de andra möjligheter som finns!
Åh, vet du, det där känner jag igen så himla väl - en sak går fel, och genast ilar tankarna iväg till allt annat som gått fel och kan gå fel, och så låser sig allting totalt och det känns oöverstigligt, omöjligt... Det är som dominobrickor som faller, alldeles för fort, och det går inte att stoppa. Fruktansvärt är det.
Varma kramar till dig min vän och tack för alla fina ord!
Till alla tre! Rebecca, Yvette och Hanna:
Jag blir helt sjukt rörd av att ni fina människor läser min blogg och tar er tid att skriva kommentarer till mig nu när jag inte mår så bra. Om ni tycker att jag är värd att lägga den energin på, så kanske jag själv kan försöka börja tycka att mitt mående och mitt liv är värt att jobba med och försöka förbättra! Att det finns hopp. Och det känns så skönt också att veta att jag inte är ensam i det här. Det är trösterikt.
Jag känner så igen mig. Blev själv irriterad på psykologen sist när hon tjatade om "hur känns det" 75 gånger på en kvart. Jag är ju inte den som håller klaffen heller utan säger vad jag tycker, så och denna gång. Och blir jag irriterad och arg (händer ofta i dessa sammanhang) så är det lönlöst att vara kvar då det gör mer skada än nytta. Nu har jag iaf fått en ny krisplan då det är akut.
ECT hjälper just vid depressioner och jag längtar alltid till att få komma dit. Nu när jag börjar förstå att mina tyckningar inte längre finns så känner jag inte att jag har en direkt anledning att vara så farligt nere som jag har varit. Nu är det liksom dags att byta tänk och ta ut en kursändring mot framtiden, vågar leva en vecka i taget nu och inte bara dag för dag. Ett framsteg.
Du är också alltid jättevälkommen till mig/oss och bara vara om du känner dig ensam och tom. Och blir det värre så tycker jag absolut att du ska läggas in för en kortare period för att andas ut och slippa tänka på allt praktiskt. Sist var jag innne bara ett par dagar men det hjälpte bra och kändes tryggt då.
Glöm inte att man faktiskt kan ha både depression och IPS och ibland måste depressionen botas först för att man ska kunna fortsätta terapier osv. Då kan faktiskt ECT vara en bra lösning. Det kanske är precis vad du behöver för att ha styrkan att fortsätta DBT:n?
Stor kram och glöm ite att det alltid fins en plats för dig på Östermalm!!
Maria:
Usch, hon jag gick i psykoterapi hos frågade jämt "hur känns det?" och "vad tänker du på nu?" Utan att variera sig. Och så missuppfattade hon typ allting jag så. Hon kändes inte smart helt enkelt. Hon jag har i DBT nu känns iaf smart och proffsig, bästa terapeuten hittills om man ska jämföra med de jag haft, men ibland tappar man gnistan ändå och känner sig missförstådd och trängd. Jag tror iofs inte att det skulle gå att ha terapi med mig utan att jag skulle känna mig trängd. Det gör jag ganska lätt.
Vännen jag är så glad att dina ryckningar är borta! Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit. Underbart att du mår bättre. ECT:n har säkert hjälpt också.
Jo jag har ju tänkt tanken på att läggas in. Om jag får fler aggressiva tankar på att skada mig eller inte vilja leva så är det ju en bra idé att låsas in ett tag. Just nu mår jag bra och har inga såna tankar, men det vore naivt att tro att de inte kommer komma tillbaka. Det är bara det att processen när man ska läggas in är så jobbig, träffa jourläkare och allt det där. Jag är lite traumatiserad för jag träffade en helt vidrig läkare på jouren i Tyresö en gång som inte dolde att han såg ner på patienter med borderlineproblematik. Fruktansvärt! Jag borde anmält honom. Efter det brukar jag vägra träffa läkare ensam, vill att min terapeut eller nån annan ska vara med. Fast ibland går det inte. När man väl är inlagd så brukar det vara lugnt och skönt, lite beroende på avdelning och medpatienter.
Jag vet inte om jag är deprimerad, ibland känns det verkligen så... fast samtidigt tror jag att jag växlar humör för ofta för att det ska vara en verklig depression. Tycker bara att ECT verkar så himla skönt...
Stor kram till dig min vän, jag är så glad att jag har dig! Hoppas vi kan ses snart, i morgon kanske? Vi får höras! Många kramar <3
Det där med ECT har jag funderat på många gånger, detta att man kan längta efter att få bli nersövd. Skriver därför ett blogginlägg om det nu efter att du nu påminde mig om de tankarna. Får jag nämna ditt inlägg här och din blogg?
Rebecca:
Ja, visst får du det! Ska bli spännande att läsa ditt inlägg.
Kram!
Skicka en kommentar