Just nu är jag helt speedad och verkligen jättepeppad på att dra igång ett folkmusikprojekt. Jag skulle vilja ordna en liten konsert framåt sommaren, under avslappnade former. Kanske i någon av kyrkans lokaler, eller utomhus någonstans. Alla mina noter och visböcker ligger hemma hos mormor, så jag har suttit och letat i mitt minne och sökt på nätet efter folkvisor, och nu har jag fått ihop en lång lista med kärlekstörstande, bittra, lyckliga, gulliga och dramatiska sånger. En nära vän till mig spelar nyckelharpa, och vi ska försöka boka in en jam session snart. Sång och nyckelharpa! I love it! Extra roligt vore det förstås om vårt jammande kunde mynna ut i nån sorts framträdande, och kanske en inspelning. Jag vill gärna göra fler inspelningar av min sång, jag har bara en. Men även om det inte skulle leda till något speciellt så ska det bli superskoj bara att ses och sjunga till nyckelharpan.
För några timmar sedan ringde jag min terapeut. Eller. Min före detta terapeut. Jag går ju inte där längre. Det var ett fint samtal. Hon är världens gulligaste och att jag valt att lämna mottagningen beror inte på henne. Det beror på att de övriga i DBT-teamet inte levt upp till sina fina ord och lämnade mig vind för våg när min egen terapeut var sjukskriven. I alla fall, hon förstod att jag känner mig sviken och att jag vill få behandling någon annanstans. Vi tyckte båda att det kändes trist att avsluta den kontakt vi haft via telefon så här, så vi bestämde att vi ska träffas nästa vecka och prata. Vi ska ta en fika ute någonstans eftersom jag inte vill komma till mottagningen. Hon bryr sig och jag ser fram emot att träffa henne. Önskar bara att hennes arbetsplats var mer välfungerande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar