Tiden går så fort att jag blir åksjuk! Jag kan inte fatta att det redan är maj månad, det känns som om det var nyårsafton förra veckan. Dagarna flyter ihop och blir veckor som blir månader. Tabletterna får mina känslor att gå i ide, gör mig lugn och passiv och likgiltig.
Har livet inte blivit som du tänkt dig? frågade psykologen på sjukhuset förra veckan. Och jag vet inte, jag vet inte vad jag hade tänkt mig. Mina framtidsplaner har varit många, de har blommat upp över en natt och styrt mig in på oväntade och spännande vägar, de har gjort mig besatt, ambitiös och modig. Jag har satsat allt och sen har jag plötsligt tröttnat, känt mig obekväm, känt mig fel, fått ångest. Inget består. Alla mina försök att förvärvsarbeta och att skaffa en utbildning. Jag minns dem med fasa. Det börjar bra, sen fäller ångesten krokben för mig, passionen och besattheten slocknar och ersätts med en svart, kvävande och förlamande tomhet. Jag är totalt oförmögen att skapa något varaktigt.
Jag lyckades aldrig förvandla drömmarna till verklighet mer än för några få sekunder. Jag tröttnade alltid vid minsta motstånd. Och jag trodde aldrig riktigt på mig själv. Tvivlet låg alltid där och gnagde.
Jag vill göra något. Jag vill inte vara sjukskriven resten av mitt liv. Men jag är så rädd! Jag har övergett tanken på att läsa in omvårdnadsprogrammet och nu har jag inga planer alls. Jag är så rädd. Det finns så mycket i livet som är vackert, fint och roligt, jag kan se alla de sakerna, men det finns även en hel massa som skrämmer mig, som får mig att känna mig dålig och värdelös, som gör mig illamående, som gör mig nedkyld av skräck.
Jag är så rädd att jag aldrig kommer att klara att leva ett normalt liv. Med ett normalt jobb, normala rutiner och normala kontakter med andra människor. Jag är så trött på ångesten. Jag hatar den. Jag vill skära bort den ur mitt liv. Amputera den. Jag vill inte att den ska finnas. Jag har så ont. Ångesten är så stark och den vinner över allt annat. Den är starkare än jag. Jag har inte en chans. Den mosar alla andra känslor. Den stinker och förpestar mina dagar och nätter. Jag kommer aldrig att må bra. Jag kan inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Att ge upp är det värsta du kan gör för å har du ju absolut inget kvar att drömma om, eller hur? Du kommmer att klara av detta fina, låt det ta sin tid och pressa dig inte. Hitta de där små sakerna i vardagen som gör det värt att orka, musiken, sångerna, vännerna osv. Ett steg i taget!
Kramar Mia
Det är svårt att veta vad man ska säga när man känner igen sig så väl själv. Jag vet inte hur jag ska bli av med pestångesten som alltid förgör allt i slutänden... Det gör int rakt in i själen att läsa det du skriver, jag vet ju själv hur ont man har... Men jag tror på förändringen. Den kommer när man minst anar det och det viktiga är att inte stänga den dörren, inte kasta den nyckeln, till möjligheten att något annat kan hända, som inte bara är ångest. KRAM och ta hand om dig tjejen.
Känner så väl igen mig själv i det du skriver. Det går, det måste gå att skapa ett liv. Att försiktigt bygga upp ett fungerande och givande liv. Jag tror på dig.
Har läst din blogg ett tag.
Du är klok.
Så ge inte upp.
Din kunskap är värdefull.
Mia:
Ja, du har rätt, just nu är det bäst att fokusera på de små sakerna, på det positiva och det vackra i vardagen. Acceptera att min historia och min nuvarande livssituation inte ser ut som jag önskar att den skulle göra. Ett litet, litet steg i taget!
Tack finaste för att du är min vän.
Kram
borderfuckingline:
Jag vet att du vet hur det är. Jag vågar inte riktigt tro på förändringen, men jag ska i alla fall försöka att inte motarbeta saker som kan leda till något bra. Det gör ont att misslyckas med att leva det liv man vill leva.. men jag ska försöka att inte stänga möjligheten till förändring, till något bra, något nytt.
Kram och var rädd om dig!
Whistler:
Tack så mycket för din fina kommentar! Jag blir otroligt glad. Det är sånt som gör att man orkar kämpa en liten stund till. Tack!
Kram!
Älskade vän,
jag vet vad du går igenom. Har också spytt i papperskorg samt haft panikångest bland folk :-(
Skrev ett text på hur det är att leva med borderline och jämförde det med atr tågluffa. Detta för att många inte förstår hur det är att ha boderline.
Vi håller ihop!
Massor med kramar!
Maria:
Älskade fina du!
Att ha ångest och spy offentligt är verkligen hemskt. Fruktansvärt :-( Jag hoppas att det aldrig händer igen.
Ska läsa din text. Hoppas vi kan ses snart!
Massor av kramar! <3
Skicka en kommentar