Jag vaknar och verkligheten uppenbarar sig, bit för bit, jag är här i min säng, jag är trygg och kaffebryggaren väntar. Men mardrömmarna sitter fortfarande fastklistrade på näthinnan, kroppen är spänd och inställd på flykt, hjärtat sitter uppe i halsen och kör ett galet trumsolo och sängkläderna är dyngsura av mardrömssvett.
Det börjar bli så där nu igen att jag inte vill gå och lägga mig. Jag skjuter upp det in i det sista och avvisar John Blund så länge det bara går. Sömnvärlden skrämmer mig för där finns mardrömmarna.
Men det känns ändå rätt ok. Läget är under kontroll. Det är obehagligt men jag kan oftast låta det rinna av mig under dagen. Fast lite trist är det ju att vara rädd för sängen.
En bra sak: Jag har numera mailkontakt med min handläggare på Försäkringskassan på grund av min telefonfobi. Väldigt bra och flexibel lösning! Hon är jättebra, hon är snäll, förstående och hjälpsam och har alltid svar på alla frågor. Är så glad att jag fått just henne som handläggare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åååå, jag drömmer också mardrömmar. Varje natt. Är helt slut när jag slår upp ögonen och det tar tid innan jag fattar att jag är trygg och inte behöver vara rädd längre. Att mina mardrömmar tillhör det förflutna...
Kram vännen!
Åh vad jag hatar när man inte kan släppa mardrömar. DEt kan förstöra en hel dag för mig...
Maria:
Usch, mardrömmar är fullkomligt vidrish. Periodvis har jag dem också varje natt. Och det tar ett tag innan skräckkänslorna försvinner, innan kroppen fattar att man är säker och trygg.
Kram finaste du! Hoppas vi ses snart!
Tjelsi:
Ja det är hemskt när mardrömmarna ligger kvar som en hinna och förmörkar hela dagen.
Skicka en kommentar