Det verkar lovande!

Ja, jag var ju på sjukhuset och träffade psykologen. Tredje gången jag var där. Det var tungt och jobbigt och många mardrömmar och hemligheter kom fram i ljuset. Hon vet redan mer om mig än vad någon av mina tidigare terapeuter fått veta. Vid ett tillfälle började det bränna i ögonen, allting blev väldigt ostadigt men tårarna sjönk plötsligt tillbaka igen och började aldrig rinna. Två gånger fick jag stark ångest och jag fick då gå till badrummet och skölja händerna med iskallt vatten tills tankarna lugnat ner sig. Jag är förvånad över att något så enkelt kunde vara till så stor hjälp.

Hon sa att hon tror att jag har borderline. Att diagnosen stämmer. Tydligen så är det många som får denna diagnos helt felaktigt, det är därför borderlineenheten gör egna utredningar på oss som remitteras dit, trots att vi redan blivit diagnostiserade. Men i mitt fall pekar allting fortfarande på borderline. Jag vet dock inte ännu hur det blir med DBT-behandling eftersom jag måste träffa läkaren också innan några beslut kan fattas.

Vi pratade mycket om hur mina svårigheter med relationer många gånger har ätit sig in i de relationer jag byggt med mina tidigare terapeuter. Det får inte hända den här gången. Hon sa att hon vill vara en del av mitt tillfrisknande, inte en del av mina problem.

Om det blir så att de tar emot mig som patient, då har jag ett tungt och svårt arbete framför mig. Det råder inga tvivel om den saken. Men jag ska verkligen ge det en chans. Jag vill må bra. Åh, vad jag hoppas att de tar emot mig.