Det verkar som att jag kommer få gå i DBT-behandling på sjukhuset, precis som jag önskat, även om jag inte fått något definitivt besked ännu. Det känns bra. Jag tror verkligen att de vet vad de gör på det stället. Mitt intryck av personalen jag mött där är att de är superproffsiga, engagerade och mycket kunniga. Jag är glad, jag tackar min lyckliga stjärna att jag vågade hoppa av DBT:n på skitstället och istället be om den där remissen, jag är glad över att jag efter alla år av flummiga terapeuter och nonchalanta läkare äntligen tycks ha en effektiv och seriös behandling i sikte.
Samtidigt är jag vettskrämd. Vad tusan är det jag ger mig in i? Jag inser att det kommer ställas helt andra krav på mig på det här sjukhuset än vad som gjorts tidigare. Jag är rädd att jag inte ska vara tillräckligt modig. Jag är rädd att jag inte ska klara att genomföra den här behandlingen med hela min själ och mitt hjärta som insats. Att det inte ska bli på riktigt. Jag vet att jag är manipulativ. Inte så att jag ljuger direkt, men jag är bra på att säga det folk vill höra. Jag är rädd att jag ska gå igenom denna behandling, och när jag känner förväntningarna på att jag ska må bättre växa fram så ska jag låtsas må bättre för att göra dem glada. Till slut ska jag avsluta terapin, diagnosen ska strykas och jag kastas ut i livet. Och inom mig är det mer infekterat än någonsin, och trots att jag halvhjärtat har lärt mig färdigheter i DBT:n så finns det bara två saker jag tror på och litar på, självskador och benzo. Allt blir värre och värre. Och sen tar jag livet av mig.
Jag vill må bra. Men jag vet att jag har en självskadare inom mig som inte har några som helst planer på att nånsin sluta självskada. Jag har en missbrukare inom mig.
Det skrämmer mig, det här. Dessa farhågor ska jag ta upp med psykologen nästa vecka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tänkte precis som du skrev i slutet.. Prata med dom om det också. Det är nog bra, tror inte dom är helt ovana vid det.
Heja Karra! Du kämpar så väl. Grymt bra jobbat att ha tagit dig dit!
*kram*
Hanna:
Tack för kommentaren fina du! Och för att du bryr dig!
Ska försöka prata med psykologen om hur det känns.
*Kram*
Jag tycker också att det är bra om du förklarar det för dom. Jag tror att dom är tusen gånger mer kompetenta på Karolinska och att det finns en medvetenhet om hur det här faktiskt fungerar.
Tusen kramar!
Yvette:
Ja, det har du nog rätt i. När jag tänker efter så tror jag att det skulle vara väldigt svårt att föra min psykolog bakom ljuset. Hon är superuppmärksam och lyhörd. Och ja, jag tror de är mer medvetna på Karolinska, de är ju experter på min problematik och jag tror att de vet hur dubbelt det här är, att man både vill bli frisk och fortsätta vara destruktiv på samma gång.
Tusen kramar finaste! <3
jag är imponerad av att du tagit mod till dig och krävt hjälp på riktigt! verkligen impad alltså!
samtidigt förstår jag precis avd du säger. jag är också bra på att säga det som förväntas istället för vad jag egentligen känner. jag har också en självskadare inom mig som INTE VILL SLUTA!!!
kram starka fina du. finns det något jag kan göra för dig, när som helst, hör av dig!
bflmamman:
Åh, tack så mycket fina du för din kommentar! Jag blir så glad över dina ord.
Ja det känns bra att jag vågade ta steget och begära hjälp på borderlineenheten, jag har länge velat få hjälp just där.
Är bara så rädd att den destruktiva delen av mig ska vinna. Det finns så mycket mörker i mig...
Om du har tid någon dag skulle jag jättegärna ses och fika :-)
Stor kram!
Skicka en kommentar