Plötsligt forsar tårarna

Jag sitter framför datorn och läser om MBT, och jag känner i hjärtat att detta är en behandlingsform som skulle passa mig och verkligen kunna hjälpa mig. På beskrivningen verkar den mindre flummig än DBT, och mer "grabba tag i problemen".

Jag läser om MBT och jag har inte gråtit på evigheter, men nu plötsligt rinner tårarna hejdlöst, plötsligt är ledsenheten överallt omkring mig, och frustrationssorgen ger mig ett knytnävsslag i magen, så jag viks dubbel.

Jag vill så gärna ha en behandling. Jag vet att det var jag själv som valde att hoppa av DBT:n på Ankaret, men jag känner mig ändå så brutalt avvisad. Min terapeuts sjukskrivning sammanföll tidsmässigt med en turbulent ångestperiod för mig, och jag bad om hjälp från det övriga DBT-teamet och fick den inte. Jag var förtvivlad, i själen hade jag en ständig brottningsmatch mot självskadetankarna och de hade sagt att när man går i DBT lämnas man aldrig ensam. Det finns alltid någon där. Och det är så oerhört viktigt att som patient be om hjälp. Vilket jag gjorde. Jag bad om hjälp. Jag visade min svaghet, jag drog fram den ur det fördolda och höll upp den för dem att se. Och de avvisade mig. Jag fick inget enskilt samtal, vilket var det jag efterfrågade, utan jag hänvisades till att ta mina problem inför hela gruppen på gruppterapin. Det jävla DBT-teamet. Deras svek gör fortfarande ont. Jag hatar dem.

Brännheta och salta tårar och ångestkramp i halsen, hela kroppen drar ihop sig av sorg, av ilska.

För sju år sen satt jag och letade sångutbildningar och andra musikaliska projekt att söka till. Sången skulle bota det onda jag hade inom mig, det var jag säker på. Nu sitter jag och letar behandlingar, alltmedan mörkret brer ut sig i mitt bröst och viskar till mig att det inte är någon idé. Att ingen hjälp finns att få, att borderlineenheten på sjukhuset där man utreder mig just nu kommer att säga nej till mig, att MBT-behandlingen som jag suktar efter kommer jag aldrig att komma i närheten av, jag kan jaga behandling i hundra år, alla kommer säga nej. Nej nej nej. Det är lite som att vara ute och provsjunga. Man öser och öser ur sin själ inför främmande människor, avslöjar ibland mer än man vill och man är livrädd för att få ett nej.

Och om någon mottagning verkligen skulle ta emot mig som patient skulle jag inte klara av att genomföra det. Du kommer aldrig våga gräva dig ner till rötterna till din ångest, väser mörkret hänsynslöst till mig, med dov stämma. Du vill inte fylla i veckokort och göra kedjeanalyser. Det du bär på är alldeles för hemskt, för skamligt, för motbjudande för att du ska fixa att börja prata om det. Du är obotbar. Du vill fortsätta stå i kvicksanden, dras ner mer och mer, du vill knapra piller, droga ner dig, supa i din ensamhet och skära dig. Det är den enda klippan i hela världen du har att luta dig mot när det blåser och stormar. Svälj nyckeln och låt ingen få komma i närheten av sanningen. Förstör dig själv. Det är din enda väg att gå.

Mörkrets makt över mig är stark och det tar liksom aldrig slut.

Emotionellt instabil. Borderline. Ja, så heter stämpeln man satte på mig i början av förra året. Jag blev glad över diagnosen. Hos mina kuratorer och terapeuter hade jag under alla år ständigt målat upp världen som en plats där alla utnyttjade mig och motarbetade mig och själv var jag alltid helt oskyldig. Jag var ett stackars offer och de gullade med mig och sa att jag var en fin tjej som förtjänade bättre. När diagnosen kom så hade jag funderat ett tag över det jag alltid utelämnade när jag satt där och grät hos de snälla kuratortanterna. Nämligen mitt eget beteende. Hur jag aktivt sökte upp personer som jag visste bara ville utnyttja mig på olika sätt. Hur jag sms:ade en killkompis som jag legat med och var obesvarat kär i och meddelade honom om att nu jävlar tar jag livet av mig, jag skär upp handlederna och det är ditt fel.

Oförlåtligt gjort av mig.

Min isande skräck över att lämnas ensam, att bli övergiven, har drivit mig till att göra alldeles ruttna saker mot min omgivning. Jag är offret, jag är förövaren och en massa människor far illa på vägen. Detta hade jag börjat inse redan innan diagnosen sattes, men när jag fick ett ord på mitt problem blev det alldeles klart och tydligt att det faktiskt inte är alla andra som rent sadistiskt förstör för mig. Jag har del i det. Mitt eget beteende skapar dessa ångestklibbiga och skamfyllda situationer. Jag är inte oskyldig i detta. Jag känner mig sviken, men ofta är det jag som är svikaren.

Det är hemskt hur jag kan bete mig ibland. Jag vill ju att alla ska må bra. Ingen ska nånsin hamna utanför. Sådant är extremt viktigt för mig. Alla ska vara snälla. Och när de inte är det, när konflikterna flammar upp, då spricker mitt hjärta, en svärm av känslor virvlar runt, runt i mig, såriga, svarta och vassa känslor.

Jag fixar inte denna extrema känslighet. Jag vill supa mig så full så att golvet lutar, så att alla hårda ord och allt bråk bara är på film. Jag vill slippa engagera mig, vill slippa känna, vill ha mer och mer och mer piller, vill skära.

Sammanfattningsvis så mår jag inte så bra just nu. Läser vidare om MBT och ansiktet är ihopskrynklat och plaskvått av tårar. Jag vill dit. Jag vill gå i MBT. Men det är så långt borta, det är remisser och utredningar ivägen och jag pallar inte mer sådant. Det känns så jobbigt med utredningen jag håller på med nu på borderlineenheten, det sliter upp så mycket inom mig och så är det denna ovisshet gällande hur det blir med allting, om de tar emot mig eller inte, och denna gnagande känsla av att jag egentligen är obehandlingsbar och hopplös och att allt detta är bortkastat på mig. Mina känslor är vilda och flyger hit och dit, synliga för alla. Och mina känslor är en osynlig, stenhård klump som inte går att lösa upp, när man försöker blir den bara ännu hårdare.

Psykologen på sjukhuset sa att det är positivt att jag har så bra insikt om mina problembeteenden, att jag fattar att det jag gör är dåligt. Men den insikten hjälper mig inte, den är faktiskt jävligt tung att bära. Jag har en medvetenhet om att det jag gör skapar destruktiva och smärtfyllda situationer, men jag står ändå maktlös vid sidan om och tittar på. Utan att kunna rycka in och hjälpa mig själv.

Jag mår inte så bra.