Tack älskade!

Så här på natten smyger sig ensamheten och övergivenhetskänslorna på som vanligt, ältandet av gamla relationer och sorger och svek och missförstånd rullar i gång vare sig jag vill det eller inte. Det förflutnas grepp om mig hårdnar. Men jag vill att ni ska veta att jag tycker att jag har världens bästa och underbaraste vänner. Era kommentarer till detta inlägg gjorde hela mitt hjärta varmt som en sommardag. Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att ni finns där och denna kvävande ensamhetsskräck är helt enkelt något jag måste bekämpa för den saknar verklighetsförankring och den förstör för mig i vardagen. Tack älskade, älskade vänner för att ni finns, för att ni orkar lyssna och för att ni tar er tid till att kommentera mina inlägg, som alla innehåller samma dystra grubbel och ältande.