Tillbaka i den jävla dyn

Idag har jag mått pissdåligt.

Jag trodde jag vant mig vid min rumsgrannes vokala tics, men det har jag inte. Jag bryts ner. Och detta är långt ifrån det enda problemet som finns i den här lägenheten. Jag tror att personen i fråga behöver ett annat boende, med vård dygnet runt.

Jag vill bara ha någonstans som är mitt. Min plats. Mitt eget. Men det får jag ju aldrig! Jag vill inte uppleva ännu en bister vinter då jag vankar fram och tillbaka på stan och huttrar och skakar och inte har någonstans att ta vägen.

Det känns som om jag blir mer och mer ensam, som om ensamheten växer. Men den förändras nog inte egentligen, den är som den alltid har varit.

Lyckades forcera fram några tårar tidigare ikväll. Ville ha lindring. Vet inte om det hjälpte.

Borde sätta igång och leta lägenhet, egen lägenhet, men kan inte, orkar inte. Det börjar kännas alldeles för hopplöst. Jag är så beroende av andra dessutom, jag kan inte gå ensam på visningar på grund av mitt lokalsinne. Apropå det, hjälp vilket kaos det var på adventsmorgonen när jag skulle hitta hem till körkollegorna på egen hand. Trots att jag varit där minst två gånger innan. Hade jag inte haft mobilen, ja då hade jag inte hittat dit. Jag tänkte gå åt fel håll redan från början.

För några timmar sedan kollade jag upp resvägen härifrån till S:t Göran. Det går inte att vara där förrän tidigt i morgon bitti. Sist jag åkte dit hade jag sällskap, jag vet att nästa gång måste jag åka ensam.

Nej, jag ska försöka sova istället. Hoppas, hoppas att hjärnan fattar att jag behöver fina och glada drömmar nu. De destruktiva impulserna har försvunnit. Plötsligt är de borta. Men de kan återvända. De kan vara starkare nästa gång. Nu har de varit här och usch, det känns som om de har börjat styra igen, trots att de inte fick som de ville den här gången. De vill vara herre på täppan och jag gillar det inte...

Första advent!

En gudstjänst och en adventskonsert avklarad! I morse pulsade jag genom snön med ben stickande av köld hem till några körkollegor, för att få åka med i deras bil till kyrkan. Körsjungandet gick bra, det jag tänkte på mest där uppe på orgelläktaren var att jag inte fick tappa min pärm - eller ännu värre, en psalmbok - ner på församlingen.

Efter lunch och några timmars vila var det dags för adventskonsert i samma kyrka. Det gick bra och det var väldigt roligt, och vi stod där nere, framför publiken, så jag behövde inte oroa mig för att tappa saker och råka döda någon. I det allra sista stycket, "Den heliga staden" av Stephen Adams, hade jag ett solo. Rösten kändes torr och ostadig efter att ha sjungit hela dagen, men jag gjorde mitt bästa och det gick ändå hyfsat bra. Jag är glad att rösten orkade i mål trots allt och nu ska den få sin välförtjänta vila.

Sedan blev det glöggfirande!

Det enda som varit lite trist idag är att jag fått frågan om vad jag jobbar med ovanligt många gånger. Jag gör ingenting, har jag svarat. Det låter ju sorgligt och möts av deltagande och ledsna ögon. Egentligen gör det mig inget att berätta lite om mina problem och min sjukskrivning, och flera i kören känner redan till det, men just idag har jag inte velat prata om det. "Jag gör ingenting"... Det stämmer ju inte. Jag gör saker varenda dag. Jag går i DBT, jag håller på med en neuropsykiatrisk utredning och jag träffar mina boendestödjare två gånger i veckan för att få hjälp med praktiska saker som ställer till problem. Men det är inget roligt svar, samtalet blir genast så tungt. Jag hade hellre velat kunna svara att jag är djursjukvårdare eller undersköterska eller logoped. Det hade känts lite roligare faktiskt. Men nu är det som det är. När jag berättar att jag är sjukskriven och lite kort om varför för människor har jag en tendens att bli lättsam, på ett nervöst sätt, och nästan lite ursäktande. Men nu har jag börjat tycka att jag är värd att tas på allvar. Att allt inte alltid bör skojas bort.

Idag var "jag gör ingenting" ett bra svar, tror jag.

Nu ska här sovas, och med glada adventssånger ekande i huvudet hoppas jag att det blir en harmonisk sömn.

Social improvisation

Usch, ibland känns det som om jag bara imiterar andra. Inte har något eget att komma med. I det sociala livet, that is. Uttryck som känns stulna och onaturliga hoppar ur min mun. Likt en papegoja förstår jag inte ens vad jag säger. Pinsamt kan det bli. Det sker aldrig när jag skriver. Det skrivna språket har alltid känts bra. Men när jag pratar. Jag vet inte varför. För att jag är helt tom? För att jag inte har något inre där jag kan hämta egna tankar och formuleringar? Eller är jag rädd att inte bli accepterad om jag delar med mig av mig själv? Egentligen tror jag bara det handlar om social osäkerhet. Tror inte det är mer komplicerat än så.

Det verkar bli bättre och bättre med tiden i alla fall. För nio, tio år sedan handlade livet mycket mer om imitation och ängslighet än det gör idag. Jag hoppade mellan olika roller, och många gånger blev allt tokfel och jag kände mig utanför och lurad. Men allt var ju på riktigt, trots imiterandet, trots spelandet. Mina känslor var på riktigt. Jag visste bara inte hur man kommunicerade med andra, det var nog det som var problemet. Jag var tvungen att härma. Egna tankar och åsikter fanns men om man ska kunna ge uttryck för dem måste man ju veta hur man gör! Hur bär man sig åt? Men lite av mig sipprade nog ut i alla fall, då och då, tror jag.

Numera litar jag mer på mig själv, på att jag faktiskt har egna tankar och tolkningar av saker och att de är ok. Jag är bekväm med att prata med folk och tycker att det är trevligt för det mesta, men det förbrukas extremt mycket energi och kraft i umgänget med andra människor. Till slut orkar inte hjärnan mer.

Jag har börjat bry mig om mig själv. Jag måste nog det. Jag vill få bort känslan av att jag härmar och imiterar, det är inte bra för min självrespekt. Jag är ok. Jag börjar tycka det.

Och det är tillåtet, även för mig, att säga nej ibland. Man blir inte halshuggen om man inte är social varenda dag. Jag måste hushålla med min energi. För det finns så mycket jag vill göra!

I väntan på boendestödjaren

Enstaka snöflingor yr stillsamt omkring där ute och solen strör sitt ljus över centrum och alla höghus. Jag sitter och väntar på min boendestödjare som ska komma klockan ett.

Hade riktigt svårt att somna i natt. Beror säkert på att jag sov flera timmar på dagen, trots att jag borde veta bättre. På natten var jag klarvaken och jättetrött. Massor av olika ljud störde mig, de vägrade låta sig hindras av mina öronproppar. Tortyr var det. En svidande huvudvärk bestämde sig för att bosätta sig bakom min panna och mina ögon, och den biter sig fast än i detta nu trots att jag förklarat krig mot den med värktabletter. Nu har den flyttat till bakhuvudet och kommer säkert att stanna där i flera dagar, kanske en vecka, om den är sin vana trogen. Nu är den ändå rätt mild och uthärdlig, så det känns ok, men det får inte bli värre.

Rutiner, jag saknar rutiner... Dagarna går för fort. Men jag mår oftast bra.

Denna söta lilla kompisapa fick jag av fina Mia förra veckan.

Den enorma ödmjukhet vi känner inför diagnoser

I och med den pågående utredningen har jag fått anledning att fundera på en hel massa svårigheter som jag led av när jag var yngre, och som fortfarande finns där och stör även om jag nu lärt mig maskera det mesta av dem. Ett problem som vi inte pratat om i utredningen men som jag ändå kommit att fundera lite på nu är mitt helt otroligt dåliga lokalsinne. Jag har alltid haft svårt att hitta. Kanske för att jag så ofta är mer inne i mitt huvud än vad jag är i den riktiga världen, kanske för att det känns som jag har tusen tankar som vill tänkas på en enda gång. När vi gjorde utflykter på lekis gick alla barn två och två och höll varann i handen, men jag fick alltid gå bredvid fröken och hålla hennes hand, för annars försvann jag.

Jag brukar studera kartor noga och även rita av dem, men det hjälper ju inte för verkligheten är inte likadan som kartan. När jag ska lära mig en ny väg försöker jag memorera hur omgivningarna ser ut, men allting blandas ihop i röran i mitt huvud. Jag frågar folk efter vägen men förstår inte deras svar. Detta är nästan ett handikapp, och numera har jag accepterat att jag har svårt för det här med att hitta, att jag alltid måste ha gott om tidsmarginal när jag ska till ett för mig nytt ställe. Och jag har alltid telefonen med mig så jag kan ringa någon om (när) jag går vilse.

Nu är det inte alls säkert att jag får en neuropsykiatrisk diagnos. Långt ifrån säkert. Och jag har ingen aning om ifall mitt usla lokalsinne i så fall skulle kunna förklaras med hjölp av denna diagnos. Men det är en tanke som slagit mig. Kan ju vara så.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur irriterade folk blev på mig för att jag var så kass på att hitta när jag var yngre. Det var inget jag gjorde med flit! Under grundskoletiden gick jag sällan någonstans överhuvudtaget, men i gymnasiet fick jag lite kompisar. Vi gjorde saker tillsammans, åkte in till stan och sånt, och det blev plågsamt uppenbart hur dåligt jag hittade. Vi åkte på en skolresa också och jag var så klart hur vilsen som helst. Och mina kompisar var arga och oförstående och drev med mig. Jag tänker nu att om jag haft en diagnos redan då - då hade alla varit så mycket mer förstående. Tror ni inte det? De allra flesta skulle inte skälla på eller håna någon som de vet har ett diagnostiserat problem.

Det är ganska sjukt egentligen, nu när jag tänker på det. Har man en diagnos som folk känner till, då får man automatiskt mer förståelse än man fått annars. Är det för att vi är så imponerade av den medicinska världen? Så förtrollade av läkarnas kunskap och makt?

Diagnoser är bra och viktiga, jag påstår verkligen ingenting annat. De är till stor hjälp. Men de är ju inte allt! Man är ju först och främst människa, och jag önskar att man kunde få förståelse för sina svårigheter även utan diagnos. Det hade ju inte gjort någon skillnad egentligen om jag haft papper på mina problem redan då - jag hade fortfarande varit samma tjej med samma dåliga lokalsinne.

Jag tycker det är dumt att ett litet ord ska vara biljetten till omtanke och förståelse. Det borde väl räcka med att det syns att man har det svårt?

Värk i huvudet, ett stressmonster i magen

Jaha, nu kom den tillbaka igen. Huvudvärken. Gnagande, bultande. Snart kokande. Usch. Jag är lite nojjig över att råka pajja min kropp med alla dessa värktabletter, det kan ju aldrig vara nyttigt i längden, men jag står inte ut med att ha ont. Hatar att ha ont.

Jag mår egentligen ganska bra. Känner mig inte döende som jag gjorde nästan hela förra hösten. Men det finns en rastlöshet i mig som jagar mig och stressar mig. Och var jag än befinner mig så känns det alltid som om jag borde vara någon annanstans.

Det sociala spelet. Det lämnar mig med borttappade tankar och alldeles tom på idéer, gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag försöker tillåta mig att vara osocial nu. Jag tror jag kanske behöver det. Jag svarar kortfattat och opersonligt, men artigt, när folk jag inte känner så väl frågar hur jag mår eller vad jag gjort. Jag ställer inga motfrågor, vilket artigheten och trevligheten kanske kräver egentligen.

Men det tömmer mig ändå. Det blir ändå inget kvar av mig.

Man måste ju vara åtminstone lite social. Omvärlden kräver det. Att vara social är en positiv egenskap, motsatsen är det inte. Det har jag minsann snappat upp.

Igår var jag på Folkoperan och såg Faust med finaste Mia. En vän som är guld! Karaktärerna i operan var dramatiska och självmordsbenägna, så som karaktärer i operor ofta är. Sångarnas röster berörde mig mer än vad handlingen gjorde. Lustigt det där, att de gånger jag blir riktigt, riktigt berörd av handlingen i en opera eller en pjäs, då är det oftast en handling som jag redan känner till utan och innan. Karaktärer jag redan har en relation till.

Måtte det vara någorlunda tyst och lugnt här i huset nu under natten så jag får sova (just nu är det inte tyst!), och måtte denna djävulska huvudvärk vara borta i morgon!

Turbulens

Trött, trött, trött. Stresskänslor. Huvudvärk och magvärk. Så har den här veckan varit, i stora drag. Jag har sovit dåligt och drömt rätt jobbigt. Personen som bor vägg i vägg med mig har en massa ljud för sig, tics antagligen. Och jag är väldigt ljudkänslig. Jag har slutat använda ögonproppar, för jag blir bara irriterad över hur lite de hjälper. Ska köpa Calmour, de bästa öronpropparna som finns, nästa gång jag besöker Apoteket.

Jag vill verkligen bo ensam. Att vara social utan att vara beredd på det, även om det bara handlar om att svara på några enkla frågor i köket eller hallen var tredje dag, gör mig så trött att jag vill gråta.

I måndags ville jag också gråta, så då gjorde jag det. Det var fint. När tårarna bröt fram kunde jag äntligen vara där, i nuet, i ledsenheten i nuet, istället för att vistas långt, långt inne i mitt huvud, i onda minnesbilders sällskap. Sen visste jag inte ens varför jag var ledsen. Sen var jag inte ledsen mer men fortsatte ändå att gråta. Och jag var inte ensam, och nästan alla som var där var ledsna och ute regnade det. Det var faktiskt fint.

Måndag och tisdag har jag, utöver DBT-grupp och körrep, suttit och gjort begåvningstester och liknande. Det var alla möjliga frågor och uppgifter. Jag gissar att testerna ska visa hur det står till med min slutledningsförmåga, mitt logiska tänkande, minne, allmänbildning samt kanske hur jag tänker överhuvudtaget. Uttröttande, men psykologen är snäll och verkar klok.

Idag var jag i tvättstugan igen! Och tvättade kläder. Tillsammans med boendestödjaren. Det var läskigt. Allt som har med själva tvättandet att göra är ok, men det runt omkring - som att boka tid - skrämmer mig. Möglet var borta men det var fortfarande väldigt risigt och smutsigt. Känns trots allt som en liten seger att jag gick dit. Var typ skräckslagen innan.

D

Kom alldeles nyss hem från en heldag med kören. Återigen har jag blivit duschad i komplimanger för min soloinsats på Allhelgona - det måste gått riktigt bra! Idag däremot var min röst trött och inte alls sugen på att sjunga, men det gick hyfsat bra trots det. Medan vi tog oss igenom den ena sakrala sången efter den andra så insåg jag plötsligt att oj, vad jag trivs i tonarten D. Både dur och moll, faktiskt, fast jag föredrar ju moll. Det var som att min trötta och sömniga röst fick vila när vi sjöng i D. Bra att veta! Jag ska nog skriva fler låtar i d-moll. Inte bara så klart, det blir för enformigt, men ibland är det skönt att göra det lätt för sig själv.

Nu ska jag ta itu med ett gäng odiskade tekoppar här. Sen äta lite och därefter hem till mormor för kvällsfika.

Hönsmamma

Jag är upprymd men rastlös. Inspirerad men splittrad. Glädje förvandlas så lätt till nojjor, lyckan blir krampaktig och då är det ju ingen lycka längre.

Jag vill verkligen göra något mer av mitt låtskrivande. Låta folk höra. Spela in, dokumentera det jag gjort.

För mer än en månad sedan så träffade jag en producent. En kille som jag fått kontakt med genom min syster. Han har en studio och han kan allt det där tekniska som jag inte kan, och vi träffades och tog en fika och diskuterade inspelning av tre av mina låtar. Sen skulle jag höra av mig när jag kände mig redo. Jag har inte hört av mig än...

Mina låtar är ju mina barn. Nu tjatar de på mig, de vill fram i rampljuset, de vill höras, de är trötta på att jämt gömmas undan och aldrig få gå ut och ha roligt. Men jag är en överbeskyddande mamma som inte vågar släppa taget, jag är så rädd att omvärlden ska vara alltför brutal mot mina små barn, som ju är det mest värdefulla jag har.

Jag letar fortfarande efter min visröst, min singer-songwriterröst, min icke-klassiska röst. Jag tycker att jag mummelsjunger när jag sitter vid pianot. Men jag kan ju inte kasta ut min sopranröst som jag gör i kyrkan. Det passar inte.

Jag tror att nyckeln är att inte tänka alls på hur sången låter utan bara sjunga och låta texten och musiken tala.

I morgon är det två framträdanden med kören. Först gudstjänst på förmiddagen och sen Thomasmässa klockan tre. Har ingen aning om vad vi ska sjunga, antar att vi får noterna i morgon. Tiden däremellan ska jag gå runt i centrum och göra diverse ärenden.

Bloggtävling hos Bflmamman

Jag är med i en bloggtävling hos bflmamman! Hoppas jag vinner!

Vidrigt och äckligt!

Nu har jag varit i tvättstugan och överlevt! Min boendestödjare var med hela tiden, som väl var. Det är skönt att ha någon vid sin sida ibland. Saker som skulle ha blivit förödande katastrofer om jag varit ensam blir bara bagateller som är enkla att finna en lösning till. Jag är verkligen ingen problemlösare. Min impuls är att fly så fort minsta lilla går galet.

Jag är rätt nöjd både med att jag vågade gå dit, och med att jag var så öppen och tydlig jag bara kunde mot boendestödjaren angående min stress över det hela. Varför har jag byggt upp denna rädsla kring tvättstugan? Alltså, allt som är nytt och okänt skrämmer mig och får mig att känna mig inkompetent. Alla tvättmaskiner är inte exakt likadana och jag tycker det är läskigt med saker jag inte är van vid. Det krävs inte mycket för att få mig ur balans. Nya platser skrämmer mig. Och så vet jag med mig att jag inte är praktiskt lagd, inte det minsta. Jag är van att inte förstå saker som i princip varenda människa fixar. Och enbart denna vetskap gör mig så klart stressad och nojjig så fort jag ska göra något.

Nu är jag inte lika rädd längre. Bara att gå ner dit och se hur det såg ut tog bort lite av skräcken. Fast på ett sätt är jag faktiskt ännu räddare nu, för det var verkligen fullkomligt vidrigt där! Det fanns MÖGEL. Torktumlaren gick inte att använda på grund av mögel och massvis av äckel. Inte heller torkskåpet fungerade eftersom någon brutit av ratten som man ska göra inställningarna med. Så därför hänger nu mina sängkläder och trosor på tork över dörrar och möbler här i lägenheten. Åh fy, och så var det någon som tryckt in tuggummin i låset på den inre dörren till tvättstugan så att det inte skulle gå att låsa! Boendestödjaren var duktig och tog bort tuggummikladdet så att vi kunde låsa medan tvättmaskinerna var igång. Jag ringde min kontaktperson för mitt boende angående äcklet i torktumlaren, hon befann sig alldeles i närheten så hon kom dit och såg med egna ögon hur det såg ut och hon skulle ringa hyresvärden idag och klaga.

Att erövra tvättstugan...

Klockan ett i morgon. Då har jag bokat tvättid. Eller. Då har min boendestödjare bokat tvättid åt mig. Vi ska gå till tvättstugan tillsammans, hon och jag, men efter en timme måste hon ila vidare så då blir jag ensam och jag hoppas att jag kommer kunna avsluta tvättningen på egen hand utan panik och nojjor. Jag vet att det är fånigt, men blotta tanken på tvättstugan gör mig nervös och osäker, och Krösa-Maja är som vanligt kreativ vad gäller saker som kan gå galet. Jag är rädd att tvättmaskinerna ska gå sönder, att mina fina kläder ska bli förstörda eller att någon granne ska mörda mig.

Det är inte så roligt med alla dessa rädslor. Det är inte så roligt att ha en Krösa-Maja-hjärna.

Boendestödjartjejen frågade om den känns rimlig, den här tvättstugeskräcken. Ja, sa jag. Den känns rimlig. Tyvärr gör den det. Så som det känns just nu så tvivlar jag på att det blir något tvättat överhuvudtaget i morgon. Klänningar har jag så jag klarar mig ett tag till, men lakan och underkläder vill och behöver jag verkligen få rena i morgon.

Skräpväder, sånglycka och en och annan nojja

Regnet knastrar så fint och stilla där ute, klockan har passerat midnatt och nästan alla fönster i höghusen runt omkring mig är svarta. Snart ska även jag släcka lamporna och förhoppningsvis få sova alldeles mardrömsfritt ända fram till morgonen.

I morse var jag verkligen pigg och entusiastisk, jag gick upp tidigt och tänkte att nu ska här börjas med sunda och strikta rutiner, jag duschade, sminkade mig och fixade och donade lite här i lägenheten innan jag gav mig ut i det motbjudande och vildsinta väderkaoset. På bussen på väg mot sjukhuset fick jag ångest. Den rev och ilade i min kropp, jag ville rycka ut tankarna ur mitt huvud, det var bara ångest ångest ångest. Min mage kändes trasig. Och jag var instängd där på bussen. Skyddad, på sätt och vis. Det gick faktiskt över efter ett tag, det vidriga, som det ju alltid gör. (Sen kommer det alltid tillbaka också, dessvärre...)

På sjukhuset blev jag intervjuad för andra gången av en psykolog som är jätterar. Det är min neuropsykiatriska utredning som nu är igång. Vi gjorde en riktig djupdykning i det som är jag, kändes det som. Det var inte så smärtsamt som man skulle kunna tro, men lite pinsamt emellanåt. Nästa vecka ska jag sitta i två dagar och göra olika tester. Utredningen kommer även att innefatta blodprover och intervju med anhöriga. Och mina journaler från barnavårdscentralen har beställts också. (Hoppas de finns bevarade bara...) Så här noga utredd har jag då aldrig blivit! Jag tror att det är bra att jag gör det här.

Efter detta åkte jag hem till mig, med hjälp av en kollektivtrafik som inte riktigt befann sig på topp. När jag satt på den långsamma, långsamma tunnelbanan så satte jag på min mobil som jag haft avstängd under psykologbesöket, och då upptäckte jag att jag hade fått ett meddelande från körledaren - han vill att jag sjunger ett solo på adventskonserten den 28:e november! Detta kommer att ske i samma underbara kyrka som minnesgudstjänsten i lördags ägde rum i.

Sen på kvällen så var det körrep. Jag kände mig lite nojjig och lite skör men sjöng ändå. Just nu får ingenting förstöra min lycka över att jag får sjunga så mycket och över att det går så bra. Krösa-Maja tjatar men jag bara suckar åt henne och låter inte oron kidnappa mig.

Gulle-mormor och jag

Alla helgons dag

Idag, eller snarare igår, var det minnesgudstjänst i kyrkan för alla döda. Bänkraderna var fulla. Alla helgons dag. Kören var där och sjöng och jag sjöng ett solo som ingick i ett av körstyckena. Åh, vilken härlig kyrka att sjunga i! Jag vill spela in en skiva där! Vi stod uppe på orgelläktaren. Där trivs jag. Åh, jag har blivit helt överöst med lovord för min sång. Ibland får man vara primadonna för en dag. Jag är så glad! Det enda som störde mig lite under själva framträdandet var att rösten kändes lite ostadig och skrovlig på de låga partierna, men det var förhoppningsvis något som endast kändes i min hals och inte hördes ut. Det var kanske bara inbillning!

Nu ser jag fram emot advent och jul och alla glada sånger som den tiden för med sig!

Min stackars Krösa-Maja-hjärna

Ni vet Krösa-Maja, den där gamla gumman i Emil i Lönneberga, hon den där som alltid ser katastrofer, död och sjukdomar torna upp sig i framtiden? Som alltid tolkar allting så pessimistiskt man bara kan? Och som riktigt gottar sig i olyckor som inte ens inträffat ännu.

Min hjärna är en Krösa-Maja.

Löpsedlarnas larmrapporter om alla dessa dolda och livsfarliga sjukdomar, små ilningar och värkattacker här och där i kroppen, missförstånd och relationstrassel, ohövliga myndighetspersoner, ändrade planer, allehanda motgångar - sånt får Krösa-Maja att gå i gång. Rejält. Hon berättar ivrigt och inlevelsefullt om alla de obotliga och mycket plågsamma sjukdomar som just nu gror i min kropp och som bara väntar på att bryta ut, och hon missar inte en enda vidrig liten detalj. När jag blir osäker i sociala sammanhang så finns hon alltid där och påminner mig om att alla hatar mig, tycker att jag är konstig och tråkig, att ingen vill mig väl, att alla vill sabotera för mig. Lita inte på någon. När jag är ute på krogen och får se min spegelbild inne på toaletten och plötsligt drabbas av lite självmedvetenhet - ja, då är Krösa-Maja genast på plats och skrockar obarmhärtigt fram det jag minst av allt vill höra. Ja, du ser hemsk ut. Jämför dig själv med alla andra tjejer här. Hur kan du ha på dig det där? Hur kan du? Alla har stirrat på dig hela kvällen, alla. De äcklas av dig. Hur kan du?

Och det funkar inte att försöka tysta henne. Hon fortsätter envist att mala på om alla kommande olyckor, om hur vidrigt och hemskt allting är, om alla tusentals saker som kan gå fel. Inte heller går det att diskutera med henne. Jag har försökt, och jag har förlorat varenda diskussion. För allt hon säger kan ju vara sant. Jag kan inte bevisa att jag inte är dödssjuk eller att folk visst inte stirrar på mig. Inga bevis har jag, och Krösa-Maja tjatar och tjatar och jag blir som förhäxad till slut, jag tror på allt hon säger. För det kan ju vara sant.

Ibland när jag mår dåligt och känner mig stressad och trängd så tappar jag balansen helt och blir paranoid. Då är Krösa-Maja i sitt esse. Hon är min härskarinna och mitt förnuft är alldeles försvunnet. Jag är döende, jag är förföljd, jag är mögelförgiftad, någon har onda planer, någon vill förstöra mitt liv. Jävla gubbar överallt som registrerar allt jag gör med sina falkögon.

Och folk runt omkring mig försöker tala mig tillrätta, försöker lugna mig, försöker använda logik - men Krösa-Maja skriker så vilt i mitt huvud att jag inte kan höra något annat. Ingen förstår, ingen förstår min kris, och det gör mig arg och frustrerad och jag är helt ensam i min paranoia. Ensam med Krösa-Maja. Jag försöker blidka henne med mina ritualer, dessa tvångshandlingar, men det hjälper så klart inte. Det gör mig bara alldeles snurrig. Paranoian blomstrar, den visar sig nu i all sin prakt och själv vet jag varken ut eller in och det finns inget som någon kan säga. Inte i det här stadiet.

Men. Vet ni. Något har blivit annorlunda de senaste månaderna. Min underbara, kloka och kunniga psykolog har lärt mig att det går att lägga märke till den där oron som så ofta väcks i mig utan att vare sig kasta sig in i den eller försöka kväva den. Bara låta den finnas. Då är det lättare att stanna i nuet och verkligheten och se saker för vad de är.

Nu vet jag även att jag, utöver all vardagsoro, lider av stressrelaterad paranoia, och endast denna insikt har gjort paranoian lättare att stå ut med. Jag accepterar paranoian, jag vet att det är just paranoia det handlar om, och det gör det hela mindre mäktigt och lättare att ta sig ur. Nu kan jag, när hjärnan skenar iväg och tankarna blir lite väl nojjiga, faktiskt säga högt: "Sluta nu, Krösa-Maja!" Och sen kan jag nästan skratta åt mig själv, och inse hur osannolika och oaktuella många av alla dessa orosobjekt faktiskt är.

Jag får nog leva med min Krösa-Maja, men jag måste inte lyssna på henne. Hon är en orolig stackare med alltför vild fantasi, och istället för att bli arg på henne när hon börjar muttra om sina otäckheter kanske jag borde försöka trösta henne lite? Stackars lilla Krösa-Maja, är du igång nu igen med alla dessa historier och alla denna oro? Stackars dig. Då kanske hon kommer av sig!

Vändpunkter tror jag inte på. Jag tror inte att allt bara kan vända så där, det händer inte. Och jag mår långt ifrån bra. Jag oroar mig jättemycket. Men något är annorlunda. Något är bättre. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig stå ut med och hantera min orosfyllda själ så här pass bra - helt utan lugnande mediciner! Utan neuroleptika och utan benzo.

Min psykolog är verkligen väldigt, väldigt bra.

Arbetsförmedlingen, inget trevligt ställe

Nu fick jag mens här. Var inte alls beredd. Jag har helt slutat hålla koll på det där. Jaha, då kanske det är därför jag inte mår helt strålande.

Idag var jag på Arbetsförmedlingen och träffade en arbetsförmedlare. Jag var kallad dit angående det projekt som jag förhoppningsvis kommer att få delta i. Det verkar som om jag alltid känner mig lite kränkt när jag varit på Arbetsförmedlingen. De är bra på att få en att känna sig som ett problem. Det gick i alla fall betydligt bättre nu än vad det gjorde förra gången jag var där. Då var det ju helt fruktansvärt, usch vilket gubbas. Den här snubben idag var lite bättre, och framför allt så mådde jag bättre och var mer stabil och hade större kontroll över mina känslor än vad jag hade den där gången. Idag blev jag irriterad, men lyckades delvis låta det rinna av mig. När han började gagga om att man måste anstränga sig lite själv också, och förklarade att ingen av stödinsatserna, hur bra de än är, kommer att hjälpa om man inte lägger ner lite eget engagemang, då började det krypa och gnaga i mig. Han vet ju inte hur mycket jag ansträngt mig tidigare, han vet inte vad jag haft att slåss emot. Jag kom till möteseländet frivilligt, alltså för att jag vill få hjälp till aktivivering - då tycker jag att det är onödigt av honom att antyda att jag skulle vara lat och bekväm med att vara sjukskriven och sysslolös. Jag tycker den attityden är ett hån mot mig, som verkligen försökt ta mig in på arbetsmarknaden så väl som universitetsvärlden, och ett hån mot alla oss, som försöker, som kämpar, som har demoner och onda minnen och förlamande rädslor som river sönder oss, men som ändå vill - i den mån vi kan. Det finns enstaka personer, undantag, som gillar att vara sjukskrivna och som använder sin ångest som ett slagträ mot omvärlden - jag vill inte stuvas in i samma kategori som dessa personer.

Hur som helst ska jag antagligen träffa denna arbetsförmedlare några gånger till framöver och det känns helt ok, det kommer att gå bra, jag har bestämt mig för att vara proffsig och cool.

Snart, John Blund, så råkas vi!

Åh vad jag är trött! Hade tänkt lägga mig tidigt ikväll ju! Jag var helt virrig av trötthet mot slutet av körrepet, jag fantiserade om sömn medan jag sjöng, men så kom jag hem och fastnade framför Svt Play och jag kollade på några avsnitt av Debatt medan tiden rusade iväg. Ibland har jag svårt att acceptera att dagen är slut.

Alldeles, alldeles strax ska jag krypa ner i min säng och förhoppningsvis somna in till ackompanjemanget av regnet som kluckar och väsnas där ute. Mysigt! Konstigt att vissa ljud är så rogivande, medan andra, typ en droppande vattenkran eller - hemska tanke! - en snarkande människa, är tortyr.

Körrepet - alla tisdagars höjdpunkt - gick jättebra ikväll. Himla roligt var det. Jag fick öva på mitt solo som jag ska sjunga på minnesgudstjänsten på lördag. Och så sjöng vi adventssånger, underbart!

En ny tjej har flyttat in i rummet bredvid mitt. Nya människor gör mig osäker och illa till mods. Jag känner mig skygg och nervös överallt utom i mitt lilla rum, men jag måste ju lämna rummet för att använda köket och toaletten och trots att det känns jobbigt så gör jag det, och jag inte paranoid längre. Inte mer än vad jag alltid är i alla fall. Jag försöker acceptera mina rädslor, jag bär dem med mig för det går inte att radera dem, men jag vägrar låta dem styra mina steg.

I orons grepp

Först var jag ganska stolt och tyckte att jag hanterat situationen på ett bra och balanserat sätt, men stoltheten försvann snabbt till förmån för oron och rädslan.

Igår ringde jag en av de ansvariga för det här inackorderingshemmet och berättade om kaoset i lägenheten. Jag satt på ett café i centrum för jag kunde inte vara hemma, och jag berättade om alla obekanta människor som sov i soffan och använde duschen och satt runt köksbordet och stirrade på mig när jag diskade. Hon sa att det var bra att jag ringde, att detta inte var ok, inte det minsta, och att personal skulle vara på plats i lägenheten inom en halvtimme. Själv var jag dock inte där när personalen kom dit, jag gick runt i centrum och shoppade lite örhängen för att trösta mig lite, och sen på kvällen så var det musikcafé i kyrkan. Musikcaféet var förresten en succé, helt underbart var det. Jag sjöng en folkvisa och trivdes som fisken i vattnet. Och jag fick så mycket komplimanger för min sång att jag känner mig alldeles generad. Men väldigt lycklig och tacksam förstås. Över att jag fick sjunga, över att det gick så bra och över alla fina ord.

Sen dess har det i alla fall varit hyfsat lugnt och tyst här, men min oro går inte att stänga av. En massa paranoida tankar hemsöker mig. Eller jag hoppas det är paranoida tankar i alla fall, och att det inte är verklighet. Min hjärna kan komma på så bisarra idéer, löjliga saker egentligen, och jag önskar så att dessa idéer aldrig kommit till mig, att jag aldrig kommit att tänka dessa tankar, för när de väl har fått fäste, då sitter de verkligen fast.

Jag lämnar rummet endast när det är absolut nödvändigt. Jag bär med mig mina käraste och mest privata tillhörigheter när jag smyger runt i lägenheten. Jag lämnar dem aldrig utan uppsikt. Tar med dem in på toa och känner mig som en riktig kuf. Men jag vill inte ge paranoian mer vatten på sin kvarn så då är det bäst att inte utmana den. Åh, jag hoppas denna paranoia mattas av snart. Den får inte förstöra allt igen, den får inte döda alla fina och glada tankar. All denna oro gör mig helt spänd, yr och vimsig. Mitt huvud värker, jag har tagit en tablett, och nu ska jag gå i bädd och invänta John Blund, jag vill sova bort oron och jag vill drömma gulliga och snälla saker.