Skräpväder, sånglycka och en och annan nojja

Regnet knastrar så fint och stilla där ute, klockan har passerat midnatt och nästan alla fönster i höghusen runt omkring mig är svarta. Snart ska även jag släcka lamporna och förhoppningsvis få sova alldeles mardrömsfritt ända fram till morgonen.

I morse var jag verkligen pigg och entusiastisk, jag gick upp tidigt och tänkte att nu ska här börjas med sunda och strikta rutiner, jag duschade, sminkade mig och fixade och donade lite här i lägenheten innan jag gav mig ut i det motbjudande och vildsinta väderkaoset. På bussen på väg mot sjukhuset fick jag ångest. Den rev och ilade i min kropp, jag ville rycka ut tankarna ur mitt huvud, det var bara ångest ångest ångest. Min mage kändes trasig. Och jag var instängd där på bussen. Skyddad, på sätt och vis. Det gick faktiskt över efter ett tag, det vidriga, som det ju alltid gör. (Sen kommer det alltid tillbaka också, dessvärre...)

På sjukhuset blev jag intervjuad för andra gången av en psykolog som är jätterar. Det är min neuropsykiatriska utredning som nu är igång. Vi gjorde en riktig djupdykning i det som är jag, kändes det som. Det var inte så smärtsamt som man skulle kunna tro, men lite pinsamt emellanåt. Nästa vecka ska jag sitta i två dagar och göra olika tester. Utredningen kommer även att innefatta blodprover och intervju med anhöriga. Och mina journaler från barnavårdscentralen har beställts också. (Hoppas de finns bevarade bara...) Så här noga utredd har jag då aldrig blivit! Jag tror att det är bra att jag gör det här.

Efter detta åkte jag hem till mig, med hjälp av en kollektivtrafik som inte riktigt befann sig på topp. När jag satt på den långsamma, långsamma tunnelbanan så satte jag på min mobil som jag haft avstängd under psykologbesöket, och då upptäckte jag att jag hade fått ett meddelande från körledaren - han vill att jag sjunger ett solo på adventskonserten den 28:e november! Detta kommer att ske i samma underbara kyrka som minnesgudstjänsten i lördags ägde rum i.

Sen på kvällen så var det körrep. Jag kände mig lite nojjig och lite skör men sjöng ändå. Just nu får ingenting förstöra min lycka över att jag får sjunga så mycket och över att det går så bra. Krösa-Maja tjatar men jag bara suckar åt henne och låter inte oron kidnappa mig.