Min stackars Krösa-Maja-hjärna

Ni vet Krösa-Maja, den där gamla gumman i Emil i Lönneberga, hon den där som alltid ser katastrofer, död och sjukdomar torna upp sig i framtiden? Som alltid tolkar allting så pessimistiskt man bara kan? Och som riktigt gottar sig i olyckor som inte ens inträffat ännu.

Min hjärna är en Krösa-Maja.

Löpsedlarnas larmrapporter om alla dessa dolda och livsfarliga sjukdomar, små ilningar och värkattacker här och där i kroppen, missförstånd och relationstrassel, ohövliga myndighetspersoner, ändrade planer, allehanda motgångar - sånt får Krösa-Maja att gå i gång. Rejält. Hon berättar ivrigt och inlevelsefullt om alla de obotliga och mycket plågsamma sjukdomar som just nu gror i min kropp och som bara väntar på att bryta ut, och hon missar inte en enda vidrig liten detalj. När jag blir osäker i sociala sammanhang så finns hon alltid där och påminner mig om att alla hatar mig, tycker att jag är konstig och tråkig, att ingen vill mig väl, att alla vill sabotera för mig. Lita inte på någon. När jag är ute på krogen och får se min spegelbild inne på toaletten och plötsligt drabbas av lite självmedvetenhet - ja, då är Krösa-Maja genast på plats och skrockar obarmhärtigt fram det jag minst av allt vill höra. Ja, du ser hemsk ut. Jämför dig själv med alla andra tjejer här. Hur kan du ha på dig det där? Hur kan du? Alla har stirrat på dig hela kvällen, alla. De äcklas av dig. Hur kan du?

Och det funkar inte att försöka tysta henne. Hon fortsätter envist att mala på om alla kommande olyckor, om hur vidrigt och hemskt allting är, om alla tusentals saker som kan gå fel. Inte heller går det att diskutera med henne. Jag har försökt, och jag har förlorat varenda diskussion. För allt hon säger kan ju vara sant. Jag kan inte bevisa att jag inte är dödssjuk eller att folk visst inte stirrar på mig. Inga bevis har jag, och Krösa-Maja tjatar och tjatar och jag blir som förhäxad till slut, jag tror på allt hon säger. För det kan ju vara sant.

Ibland när jag mår dåligt och känner mig stressad och trängd så tappar jag balansen helt och blir paranoid. Då är Krösa-Maja i sitt esse. Hon är min härskarinna och mitt förnuft är alldeles försvunnet. Jag är döende, jag är förföljd, jag är mögelförgiftad, någon har onda planer, någon vill förstöra mitt liv. Jävla gubbar överallt som registrerar allt jag gör med sina falkögon.

Och folk runt omkring mig försöker tala mig tillrätta, försöker lugna mig, försöker använda logik - men Krösa-Maja skriker så vilt i mitt huvud att jag inte kan höra något annat. Ingen förstår, ingen förstår min kris, och det gör mig arg och frustrerad och jag är helt ensam i min paranoia. Ensam med Krösa-Maja. Jag försöker blidka henne med mina ritualer, dessa tvångshandlingar, men det hjälper så klart inte. Det gör mig bara alldeles snurrig. Paranoian blomstrar, den visar sig nu i all sin prakt och själv vet jag varken ut eller in och det finns inget som någon kan säga. Inte i det här stadiet.

Men. Vet ni. Något har blivit annorlunda de senaste månaderna. Min underbara, kloka och kunniga psykolog har lärt mig att det går att lägga märke till den där oron som så ofta väcks i mig utan att vare sig kasta sig in i den eller försöka kväva den. Bara låta den finnas. Då är det lättare att stanna i nuet och verkligheten och se saker för vad de är.

Nu vet jag även att jag, utöver all vardagsoro, lider av stressrelaterad paranoia, och endast denna insikt har gjort paranoian lättare att stå ut med. Jag accepterar paranoian, jag vet att det är just paranoia det handlar om, och det gör det hela mindre mäktigt och lättare att ta sig ur. Nu kan jag, när hjärnan skenar iväg och tankarna blir lite väl nojjiga, faktiskt säga högt: "Sluta nu, Krösa-Maja!" Och sen kan jag nästan skratta åt mig själv, och inse hur osannolika och oaktuella många av alla dessa orosobjekt faktiskt är.

Jag får nog leva med min Krösa-Maja, men jag måste inte lyssna på henne. Hon är en orolig stackare med alltför vild fantasi, och istället för att bli arg på henne när hon börjar muttra om sina otäckheter kanske jag borde försöka trösta henne lite? Stackars lilla Krösa-Maja, är du igång nu igen med alla dessa historier och alla denna oro? Stackars dig. Då kanske hon kommer av sig!

Vändpunkter tror jag inte på. Jag tror inte att allt bara kan vända så där, det händer inte. Och jag mår långt ifrån bra. Jag oroar mig jättemycket. Men något är annorlunda. Något är bättre. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig stå ut med och hantera min orosfyllda själ så här pass bra - helt utan lugnande mediciner! Utan neuroleptika och utan benzo.

Min psykolog är verkligen väldigt, väldigt bra.