Idag var jag på Arbetsförmedlingen och träffade en arbetsförmedlare. Jag var kallad dit angående det projekt som jag förhoppningsvis kommer att få delta i. Det verkar som om jag alltid känner mig lite kränkt när jag varit på Arbetsförmedlingen. De är bra på att få en att känna sig som ett problem. Det gick i alla fall betydligt bättre nu än vad det gjorde förra gången jag var där. Då var det ju helt fruktansvärt, usch vilket gubbas. Den här snubben idag var lite bättre, och framför allt så mådde jag bättre och var mer stabil och hade större kontroll över mina känslor än vad jag hade den där gången. Idag blev jag irriterad, men lyckades delvis låta det rinna av mig. När han började gagga om att man måste anstränga sig lite själv också, och förklarade att ingen av stödinsatserna, hur bra de än är, kommer att hjälpa om man inte lägger ner lite eget engagemang, då började det krypa och gnaga i mig. Han vet ju inte hur mycket jag ansträngt mig tidigare, han vet inte vad jag haft att slåss emot. Jag kom till möteseländet frivilligt, alltså för att jag vill få hjälp till aktivivering - då tycker jag att det är onödigt av honom att antyda att jag skulle vara lat och bekväm med att vara sjukskriven och sysslolös. Jag tycker den attityden är ett hån mot mig, som verkligen försökt ta mig in på arbetsmarknaden så väl som universitetsvärlden, och ett hån mot alla oss, som försöker, som kämpar, som har demoner och onda minnen och förlamande rädslor som river sönder oss, men som ändå vill - i den mån vi kan. Det finns enstaka personer, undantag, som gillar att vara sjukskrivna och som använder sin ångest som ett slagträ mot omvärlden - jag vill inte stuvas in i samma kategori som dessa personer.
Hur som helst ska jag antagligen träffa denna arbetsförmedlare några gånger till framöver och det känns helt ok, det kommer att gå bra, jag har bestämt mig för att vara proffsig och cool.
2 kommentarer:
Du är så cool!!! Jag hade blivit skitsur och snäst åt människan att vad fan tror du jag är här för egentligen..?? Och läxat upp han efter noter.. Haha... Men jag kanske får min tur snart. Hoppas. Jag måste få komma ut i nått innan jag blir tokig!
KRAM
Ja, jag hade verkligen lust att skrika åt honom, det hade han ju förtjänat, egentligen borde jag kanske gjort det men då hade jag nog mått dåligt efteråt. Jag tycker det är svårt att säga till på ett balanserat sätt... Tråkigt att de på arbetsförmedlingen verkar ha som utgångspunkt att man inte vill jobba, den där förra tjyvgubben hade samma attityd, usch.
Hoppas du får komma ut i någon lagom och bra aktivitet snart! Sysselsättning är bra, bara man tar det i lagom doser, tror jag. Och hittar något som känns meningsfullt.
Kram!
Skicka en kommentar