Den enorma ödmjukhet vi känner inför diagnoser

I och med den pågående utredningen har jag fått anledning att fundera på en hel massa svårigheter som jag led av när jag var yngre, och som fortfarande finns där och stör även om jag nu lärt mig maskera det mesta av dem. Ett problem som vi inte pratat om i utredningen men som jag ändå kommit att fundera lite på nu är mitt helt otroligt dåliga lokalsinne. Jag har alltid haft svårt att hitta. Kanske för att jag så ofta är mer inne i mitt huvud än vad jag är i den riktiga världen, kanske för att det känns som jag har tusen tankar som vill tänkas på en enda gång. När vi gjorde utflykter på lekis gick alla barn två och två och höll varann i handen, men jag fick alltid gå bredvid fröken och hålla hennes hand, för annars försvann jag.

Jag brukar studera kartor noga och även rita av dem, men det hjälper ju inte för verkligheten är inte likadan som kartan. När jag ska lära mig en ny väg försöker jag memorera hur omgivningarna ser ut, men allting blandas ihop i röran i mitt huvud. Jag frågar folk efter vägen men förstår inte deras svar. Detta är nästan ett handikapp, och numera har jag accepterat att jag har svårt för det här med att hitta, att jag alltid måste ha gott om tidsmarginal när jag ska till ett för mig nytt ställe. Och jag har alltid telefonen med mig så jag kan ringa någon om (när) jag går vilse.

Nu är det inte alls säkert att jag får en neuropsykiatrisk diagnos. Långt ifrån säkert. Och jag har ingen aning om ifall mitt usla lokalsinne i så fall skulle kunna förklaras med hjölp av denna diagnos. Men det är en tanke som slagit mig. Kan ju vara så.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur irriterade folk blev på mig för att jag var så kass på att hitta när jag var yngre. Det var inget jag gjorde med flit! Under grundskoletiden gick jag sällan någonstans överhuvudtaget, men i gymnasiet fick jag lite kompisar. Vi gjorde saker tillsammans, åkte in till stan och sånt, och det blev plågsamt uppenbart hur dåligt jag hittade. Vi åkte på en skolresa också och jag var så klart hur vilsen som helst. Och mina kompisar var arga och oförstående och drev med mig. Jag tänker nu att om jag haft en diagnos redan då - då hade alla varit så mycket mer förstående. Tror ni inte det? De allra flesta skulle inte skälla på eller håna någon som de vet har ett diagnostiserat problem.

Det är ganska sjukt egentligen, nu när jag tänker på det. Har man en diagnos som folk känner till, då får man automatiskt mer förståelse än man fått annars. Är det för att vi är så imponerade av den medicinska världen? Så förtrollade av läkarnas kunskap och makt?

Diagnoser är bra och viktiga, jag påstår verkligen ingenting annat. De är till stor hjälp. Men de är ju inte allt! Man är ju först och främst människa, och jag önskar att man kunde få förståelse för sina svårigheter även utan diagnos. Det hade ju inte gjort någon skillnad egentligen om jag haft papper på mina problem redan då - jag hade fortfarande varit samma tjej med samma dåliga lokalsinne.

Jag tycker det är dumt att ett litet ord ska vara biljetten till omtanke och förståelse. Det borde väl räcka med att det syns att man har det svårt?