Turbulens

Trött, trött, trött. Stresskänslor. Huvudvärk och magvärk. Så har den här veckan varit, i stora drag. Jag har sovit dåligt och drömt rätt jobbigt. Personen som bor vägg i vägg med mig har en massa ljud för sig, tics antagligen. Och jag är väldigt ljudkänslig. Jag har slutat använda ögonproppar, för jag blir bara irriterad över hur lite de hjälper. Ska köpa Calmour, de bästa öronpropparna som finns, nästa gång jag besöker Apoteket.

Jag vill verkligen bo ensam. Att vara social utan att vara beredd på det, även om det bara handlar om att svara på några enkla frågor i köket eller hallen var tredje dag, gör mig så trött att jag vill gråta.

I måndags ville jag också gråta, så då gjorde jag det. Det var fint. När tårarna bröt fram kunde jag äntligen vara där, i nuet, i ledsenheten i nuet, istället för att vistas långt, långt inne i mitt huvud, i onda minnesbilders sällskap. Sen visste jag inte ens varför jag var ledsen. Sen var jag inte ledsen mer men fortsatte ändå att gråta. Och jag var inte ensam, och nästan alla som var där var ledsna och ute regnade det. Det var faktiskt fint.

Måndag och tisdag har jag, utöver DBT-grupp och körrep, suttit och gjort begåvningstester och liknande. Det var alla möjliga frågor och uppgifter. Jag gissar att testerna ska visa hur det står till med min slutledningsförmåga, mitt logiska tänkande, minne, allmänbildning samt kanske hur jag tänker överhuvudtaget. Uttröttande, men psykologen är snäll och verkar klok.

Idag var jag i tvättstugan igen! Och tvättade kläder. Tillsammans med boendestödjaren. Det var läskigt. Allt som har med själva tvättandet att göra är ok, men det runt omkring - som att boka tid - skrämmer mig. Möglet var borta men det var fortfarande väldigt risigt och smutsigt. Känns trots allt som en liten seger att jag gick dit. Var typ skräckslagen innan.