Hönsmamma

Jag är upprymd men rastlös. Inspirerad men splittrad. Glädje förvandlas så lätt till nojjor, lyckan blir krampaktig och då är det ju ingen lycka längre.

Jag vill verkligen göra något mer av mitt låtskrivande. Låta folk höra. Spela in, dokumentera det jag gjort.

För mer än en månad sedan så träffade jag en producent. En kille som jag fått kontakt med genom min syster. Han har en studio och han kan allt det där tekniska som jag inte kan, och vi träffades och tog en fika och diskuterade inspelning av tre av mina låtar. Sen skulle jag höra av mig när jag kände mig redo. Jag har inte hört av mig än...

Mina låtar är ju mina barn. Nu tjatar de på mig, de vill fram i rampljuset, de vill höras, de är trötta på att jämt gömmas undan och aldrig få gå ut och ha roligt. Men jag är en överbeskyddande mamma som inte vågar släppa taget, jag är så rädd att omvärlden ska vara alltför brutal mot mina små barn, som ju är det mest värdefulla jag har.

Jag letar fortfarande efter min visröst, min singer-songwriterröst, min icke-klassiska röst. Jag tycker att jag mummelsjunger när jag sitter vid pianot. Men jag kan ju inte kasta ut min sopranröst som jag gör i kyrkan. Det passar inte.

Jag tror att nyckeln är att inte tänka alls på hur sången låter utan bara sjunga och låta texten och musiken tala.

I morgon är det två framträdanden med kören. Först gudstjänst på förmiddagen och sen Thomasmässa klockan tre. Har ingen aning om vad vi ska sjunga, antar att vi får noterna i morgon. Tiden däremellan ska jag gå runt i centrum och göra diverse ärenden.