Vidrigt och äckligt!

Nu har jag varit i tvättstugan och överlevt! Min boendestödjare var med hela tiden, som väl var. Det är skönt att ha någon vid sin sida ibland. Saker som skulle ha blivit förödande katastrofer om jag varit ensam blir bara bagateller som är enkla att finna en lösning till. Jag är verkligen ingen problemlösare. Min impuls är att fly så fort minsta lilla går galet.

Jag är rätt nöjd både med att jag vågade gå dit, och med att jag var så öppen och tydlig jag bara kunde mot boendestödjaren angående min stress över det hela. Varför har jag byggt upp denna rädsla kring tvättstugan? Alltså, allt som är nytt och okänt skrämmer mig och får mig att känna mig inkompetent. Alla tvättmaskiner är inte exakt likadana och jag tycker det är läskigt med saker jag inte är van vid. Det krävs inte mycket för att få mig ur balans. Nya platser skrämmer mig. Och så vet jag med mig att jag inte är praktiskt lagd, inte det minsta. Jag är van att inte förstå saker som i princip varenda människa fixar. Och enbart denna vetskap gör mig så klart stressad och nojjig så fort jag ska göra något.

Nu är jag inte lika rädd längre. Bara att gå ner dit och se hur det såg ut tog bort lite av skräcken. Fast på ett sätt är jag faktiskt ännu räddare nu, för det var verkligen fullkomligt vidrigt där! Det fanns MÖGEL. Torktumlaren gick inte att använda på grund av mögel och massvis av äckel. Inte heller torkskåpet fungerade eftersom någon brutit av ratten som man ska göra inställningarna med. Så därför hänger nu mina sängkläder och trosor på tork över dörrar och möbler här i lägenheten. Åh fy, och så var det någon som tryckt in tuggummin i låset på den inre dörren till tvättstugan så att det inte skulle gå att låsa! Boendestödjaren var duktig och tog bort tuggummikladdet så att vi kunde låsa medan tvättmaskinerna var igång. Jag ringde min kontaktperson för mitt boende angående äcklet i torktumlaren, hon befann sig alldeles i närheten så hon kom dit och såg med egna ögon hur det såg ut och hon skulle ringa hyresvärden idag och klaga.