Allt är en flykt, och mitt liv är svart och vitt

Jag kryper ihop i den sköna röda soffan, virar in mig i en mysig filt och har tänkt mig en lugn stund tillsammans med filten, mitt anteckningsblock och min penna. Men istället blir allting plötsligt en kamp för att kväva oron som brer ut sig inombords. Från ingenstans kom den. Olustkänslan över att det här inte är min soffa. Inte mitt bord. Det är mina ljuslyktor. Men inte mitt hem. Jag är bara inneboende, och jag trivs som fisken i vattnet här, men jag vet ju att det här arrangemanget inte kommer att vara i all evighet och paniken över vart jag ska ta vägen sen växer sig plötsligt enormt stor och börjar klösa i mitt bröst med långa vassa klor. Jag ser en tydlig bild av mig själv som hemlös. Uteliggare. Jag vet att det kan hända. Och jag vet att jag är ensam. Jag vet att skyddsnät kan brista och jag vet att man inte kan lita på någonting alls i hela världen.

Det enda jag kan göra när det blir så här är att kasta i mig ett par lugnande piller. Den här gången är de ovanligt svåra att svälja ner av någon anledning, men till slut går det och jag sjunker ihop och väntar på lugnet som ska infinna sig. Väntar på att monstret inne i mitt bröst ska, om inte sövas helt, så i alla fall drogas ner till ofarlighet och sättas i en bur med dubbla lås.

Så klickar det äntligen till i hjärnan och lugnet är här. Ruset är här. Själen får på sig sin skyddsdräkt mot omvärlden och mot mina egna dumma tankar. Men en tung och molande sorg håller stillsamt armarna om mig. Och jag tänker. Jag tänker att jag har bytt rakbladen mot piller. Är det bättre eller sämre? Jag vet inte. Vet bara att det är en flykt. En flykt från ångesten. Allt är en flykt.

Hur länge till kommer mina vänner att stå ut med mig? Jag är så fruktansvärt rädd för att förlora er. Ni säger att ni tycker om mig. Men till slut kommer ni inte orka mer.

Det fascinerar mig hur min sinnesstämning kastat sig fram och tillbaka det senaste dygnet. Inte för att det är någon ny och överraskande företeelse i denna emotionellt instabila kvinnas liv, men ändå. Att allt, hela min värld, kan göra sådana helomvändningar.

Natten till långfredagen låg jag vaken i sängen med en förlamande ångest, blixtrande aggressiva tankar for runt i mitt huvud och jag var helt övertygad om att detta tar jag mig aldrig ur. Jag kommer aldrig må bra mer. Kommer aldrig kunna träffa vänner mer. Varenda blodådra i min kropp bultade, sprängfylld av vidrig äckelångest. Och jag tänkte, this is it. Nu har jag hamnat alldeles för långt ner, mina fötter sitter fast i ångestträskets slemmiga botten och jag kommer aldrig att känna glädje igen. Självskada. Självskada. Det var vad som ekade i mitt huvud, vad som hetsade och ryckte i mig. Men bara tankar. Inga handlingar. Sjuka, motbjudande och riktigt äckliga tankar på att förstöra mig själv. Men inga handlingar. Där och då, i den paniksvettiga natten, såg jag målet som jag färdades mot, och målet var självskada. Men jag var hos mormor. Hon låg i rummet intill. Och kärleken till henne och vetskapen om hur min självdestruktivitet skadar även henne växte till en ogenomtränglig mur som hindrade mina tankar, fantasier och planer från att bli verkliga.

Sedan på dagen deltog jag i två framträdanden med kören. Med anledning av långfredagen och dess dystra innebörd var vi alla svartklädda och sjöng sorgliga påsksånger om Jesu lidande. Under gudstjänsten på morgonen hade jag riktigt svårt att hålla mig vaken, förutom då vi sjöng. Men det andra framträdandet, på eftermiddagen i en annan större kyrka - det var riktigt underbart! Jag bottnade plötsligt i min röst och det var så härligt att sjunga, sångernas tragiska innebörd till trots. Min röst talade tydligt om för mig att den vill sjunga mer. Mer än bara körsång. Jag vill ut och uppträda och ha konserter igen, jag vet att jag kan sjunga och jag vet att det gör mig lycklig. När jag stod där och sjöng idag så bubblade det i huvudet av tusen idéer till olika musikprojekt som jag vill göra verklighet av.

Sången är en gåva.

På hemvägen när jag satt först på pendeln och sen på tunnelbanan, så kom en helt oinbjuden men ack så välbekant tanke och byggde bo i mitt huvud. Tanken på självmord. Jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte dö. Men ibland blir jag helt paralyserad av insikten om att självmord är mitt enda alternativ. Jag avskyr att fastna i dessa tankegångar. Det är stressen och ovissheten och minnena och ensamheten som driver mig in i den fällan.

När jag kom med stötte jag ihop med min snälla hyresvärd, vi pratade en stund och hon var vänlig och rar som vanligt och genast började hela min värld att le igen. Jag gick ner till mig, satte mig vid datorn och tänkte på vad lite som krävs för att hela min världsbild ska ändras. Några vänliga ord gör att allting känns hoppfullt igen. Och en spydig kommentar eller en svårtolkad blick kan trigga igång en självskada som får livslånga konsekvenser, eller ett ödesdigert beslut och ändringar av hela min livsplanering. Så här kan jag bara inte hålla på längre. Var nånstans kan jag köpa mig en stabil självbild och gärna lite tjockare hud också? Har ni några tips?

Just nu mår jag bra. Jag är lugn. Tar en liten stund i taget. Just nu har jag ett hem. Jag har vänner. Allt är bra. Jag skulle vilja sjunga, men det är natt och ett sångutbrott skulle nog störa min hyresvärd som förmodligen sover på våningen ovanför.

Det här blev ett långt och väldigt öppenhjärtigt inlägg och jag känner mig helt matt. Jag tror det är dags att gå i bädd för min del nu. God natt.