Funderingar efter mötet igår

Mår inte så bra. Är trött men kan inte sova. Har magvärk och en oro river och härjar i hela min kropp. Längtar efter självdestruktiva handlingar men min trötthet ligger i vägen och räddar mig. Och så värker det i min högra handled. Häromdan värkte det i den vänstra.

Just det ja. Mötet på sjukhuset igår. Angående DBT-behandling. Det gick bra, tror jag. I väntrummet stod fina krukväxter, det fanns te och radion var på i bakgrunden vilket kändes lugnande. Psykologen var snäll och proffsig. Vi gick igenom hela min levnadshistoria och det var verkligen jobbigt, det finns så många saker i det förflutna som gör mig illa till mods. Mina tusen försvarssköldar vaknade till liv när de jobbiga frågorna haglade. Jag försökte vara så ärlig jag bara kunde, men det är svårt, det är som att riva i variga gamla sår, och det finns vissa saker jag kanske borde ha sagt men som jag inte kunde förmå mig till att berätta.

Jag vet inte om de kommer ta emot mig som patient. Först ska de utreda mig och sen vet jag inte vad som händer. Men jag hoppas. Om de ger mig ett nej kommer jag bli helt sjukt ledsen och besviken, vågar knappt tänka på det.

Psykologen sa att min benzokonsumtion inte är förenlig med att gå i en sådan behandling som DBT, så om de tar emot mig måste jag avgiftas. Jag kände allvaret i luften när hon sa det till mig. Sen dess har tankarna vandrat fram och tillbaka, är jag villig att släppa kryckan som tabletterna är? Leva utan benzoruset som utväg? Ta bort den här möjligheten att döva mina stormande och frätande känslor? Jag vet inte. Eller jo, jag tror att svaret är ja. Men jag är inte säker. Men om de tar emot mig. Om jag får gå i DBT där, där allting känns så rätt, där de verkligen är experter på just borderline... Då måste jag nog säga ajöss till min bästa vän tablettfyllan. En sån chans kan jag inte kasta bort.

Nu ska jag försöka sova, med min värkande handled, helt förstörda mage och rivande oro.