De undrade hur jag kunde le mot ett monster, varifrån mitt lugn och min kyla kom. Det hade haglat mängder med kaos och onda ord och själva hade de ont i magen av ångest. Den ångesten har jag redan haft i mig, för länge sedan. Alla de där känslorna har jag känt. Jag har slagit sönder speglar, jag har gråtit, jag har haft vilda brännmaneter av skam i min själ. Jag har haft våldsamma äckelkänslor som fått mig att stöta bort allt som haft potential att bli något vackert och fint. Men nu är det slutligen bara öde, tomt och drömlöst inom mig. Jag är fullkomligt avtrubbad.
För jag orkar inte känna mer. Jag är så trött på att känna. Jag vill aldrig mer känna en enda känsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Finaste!
Det kan låta banalt och tjatigt när någon annan säger det men; Det blir bättre!!
När jag var hemma så läste jag igen mina dagböcker fån 99-03 och skrev precis som du då men på något sätt jobbar man sig igenom det. Lyckan finns där, solen och vännerna och du kommer att klara av att ta dig dit!
Kramar Mia
Tack finaste Mia. <3 Jag mår bättre idag. Men det är så jäkla jobbigt att må så där dåligt emellanåt, det tär verkligen på mig, och det är så frustrerande att det aldrig verkar bli bättre. Det är hoppingivande att läsa att du jobbat dig igenom ditt jobbiga och att du mår bättre idag. Jag hoppas jag ska hitta en väg till ett bättre mående jag med.
Många kramar!
Bara så du vet. Jag är utskriven nu och har läst din blogg troget. Finns här och om du orkar kan du gärna komma hit på fredagkväll, annars ses vi en annan dag.
Stor varm kram från Maria
Tack Maria för att du finns. Jag har saknat dig jättemycket. Jag skulle jättegärna vilja komma på fredag, men jag ska åka till min halvbror i Dalarna då, köpte precis en bussbiljett. Men vi måste ses snart ändå! Jag ska bara vara borta i några dagar.
Stor varm kram
Skicka en kommentar