Jag har haft en hemsk söndag! Frusen och ensam och välsminkad har jag promenerat runt, runt på stan. Ingen av mina vänner hade tid att ses och övergivenhetskänslan låg tung i min bröstkorg, i mina luftvägar. En klump av tårar värkte i halsen, hela ansiktet värkte av gråt, men ögonen förblev torra och skönt var väl det för att gråta offentligt är inte så roligt. Avvisad. Misslyckad. Oönskad. Jobbig. Oprioriterad. Och så är jag så bottenlöst ledsen och förtvivlad över terapin som jag varit tvungen att hoppa av från och praktiken som inte blev av. Det har även hänt en del andra väldigt tråkiga saker i min närhet nu under påsken. Jag spelar stark och oberörd, men på insidan drunknar jag i andra människors smärta, alla deras problem suger sig fast som iglar på min redan sorgsna själ. Jag orkar inte bära allt det här. Orkar inte.
Jag slog mig ner på den där trappan vid Riksdagen, hade Marina i hörlurarna och Stadshuset och vattnet och en vacker solnedgång framför mig. Runt omkring mig i trappan satt fyra tätt ihopslingrade par. Ensamhetskänslan fortsatte envist gnaga på mitt hjärta med sina små vassa tänder. Tragedimonstret, som ständigt talar om för mig att mitt liv kommer att sluta i olycka och misär, högg brutalt sönder alla fina och bra tänkar som jag försökte tänka. Jag reste mig och gick.
Och så har jag betett mig svinigt mot någon som jag tror ville vara min vän. Nu vill han nog inte det längre. Jag är inte stolt över mig själv. Mitt beteende är mig en gåta. Mina känslor ändrar färg och form hela tiden, de hoppar hit och dit och gör så att allt blir fel och folk blir sårade. Jag är bara en marionett, en galning håller i trådarna och jag vet inte hur jag ska ta mig loss.
När jag kom hem drack jag kaffe och svalde ner mina vid behovspiller, läkarens rekommenderade dos gånger fyra. Och jag kände inget. Ruset och lättnaden och upprymdheten och upplösningen av alla de där infekterade tankarna och ältandet uteblev. Fasen också, jag måste höja dosen ännu mer. För jag behöver den där skyddsdräkten som tabletterna ger mig. Behöver den. Den är min superhjälte, min räddare i nöden.
För några timmar sen ringde jag min syster. Jag är så glad att jag gjorde det för vi hade ett riktigt varmt och ärligt samtal. Vi pratade om alla de jobbiga grejer som vi båda två har att kämpa mot just nu. Jag berättade om mitt mående, lät orden forsa fram, även de mest obekväma sakerna fick visa upp sig i ljuset och hon var stabil som en klippa. Hon gick inte sönder. Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har en sådan underbar syster. Och min svåger är det heller inget fel på. Jag vet att vad som än händer, så kommer de att ställa upp för mig. Alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fattar att du har det ruskigt tufft nu. Men ärligt talat Märta Kajsa, du får ju ta och sluta ta mediciner som överskrider dosen du kommit överens om med läkaren. Det är ju kontraproduktivt. Det intryck jag fått av dig är att du är en jäkligt smart tjej som vet mycket bättre än att göra sådär. Ingen annan kan göra det åt dig. Det är dig det hänger på.
Hoppas det snart känns lättare för dig, och att du kommer in i behandling igen och får den hjälp och det stöd du behöver. Det låter som ett övermänskligt projekt att försöka handskas med det på egen hand. (Jag har inte hållit mig helt uppdaterad på din blogg så ursäkta om jag missat om du t.ex. redan kommit in i ny behandling eller så.)
Var rädd om dig. Då kommer du att fixa det här på sikt.
Jag vet att du har rätt Rebecca. Ett medicinmissbruk är det sista jag behöver just nu, och om jag fortsätter så här så är det ju dit jag är på väg. Om jag inte redan är där. På ett sätt är medicinen bra, för den har hjälpt mig att undvika självskador. Samtidigt är den dålig för mig, eftersom jag har noll impulskontroll när det gäller att ta många tabletter på en gång och på ett sätt blir ju tabletterna ett nytt sätt att skada mig på. Något i mig vill vara destruktivt.
Hoppas också att jag kommer in i behandling snart. Nu står jag utan hjälp och det ju inte speciellt bra. Fast jag ska träffa en präst i morgon för samtal och i övermorgon ska jag fika med min före detta terapeut. Det ska bli jätteskönt att träffa dem båda två, få prata och ventilera lite, och kanske få lite råd.
Ska försöka vara rädd om mig och inte låta den destruktiva sidan ta över rodret!
För några år sedan när jag höll på att ta mig ur mitt drogmissbruk så gick jag en kväll på en fest och stötte på en kille som jag visste tillverkade GHB (jag hade fått det av honom en gång). Jag blev ursinnig på mina vänner som börjat umgås med honom och tyckte att de svek mig som alltid därefter bjöd med honom på allt. Jag kände mig tvungen att stanna hemma bara för att han skulle vara där. Efter ett tag frågade min terapeut: "Hur kommer det sig att du låter honom förstöra så mycket för dig? Att du låter honom bli så betydelsefull i ditt liv att du inte kan gå hem till dina vänner som du brukar?".
Ja, hur kom det sig egentligen? Var det verkligen värt det? Jag insåg att jag gjorde mig svagare än vad jag faktiskt var, bara för en principsak. Javisst var det en knepig situation att några av mina vänner var drogliberala samtidigt som jag försökte sluta missbruka. Men samtidigt påverkades faktiskt inte min kamp alls av att han deltog vid samma fester som jag. Kände inget mer sug eller så, så det handlade mest om en principsak, att så ska det bara inte gå till.
Jag hade kunnat fortsätta göra det till en principsak och inte delta när han gjorde det. Eller så kunde jag räta på ryggen och vara så stark som jag faktiskt är, och göra det jag ville göra och skita i honom. Så jag slutade fråga om han skulle vara där och gick istället på det jag ville gå på. Mitt liv blev mitt eget igen.
Har varit med om liknande situationer många gånger i mitt liv, men efter den där gången så försöker jag låta mig påverkas mindre av människor som jag inte gillar, och framförallt inte låta de hindra mig från att leva mitt liv. Det är befriande.
Anledningen till att jag berättar detta är att du valde bort din fantastiska terapeut och en behandling som trots allt tydligen hjälpte dig litegrann, för att det fanns några skitstövlar där som du inte gillade. Men dem du gillade då? Vi fokuserar alldeles för ofta tror jag på det vi inte gillar, och slänger bort möjligheter och sånt som förgyller våra liv i en strävan efter att allt ska vara rätt och felfritt. Det hindrar oss nog ofta från att leva de liv vi vill.
Rebecca:
Jag uppskattar att du vill hjälpa mig och jag tror jag förstår hur du menar. Men jag upplever att det var mer än några skitstövlar jag inte gillade som fick mig att lämna DBT:n. Jag kände mig väldigt sårad, sviken och övergiven av DBT-teamet när min terapeut var sjuk och jag inte fick någon hjälp eller stöd från dem trots att jag efterfrågade det, och trots att de själva sagt att man alltid skulle få prata med någon i teamet då ens egen terapeut är borta. De har sagt så mycket som sen inte stämmer med verkligheten. Jag hoppade ju av DBT:n redan i somras för att jag blivit dåligt behandlad på olika sätt, men sen började jag igen och gav dem en ny chans och byggde upp ett svagt, skört förtroende för dem igen - och de gjorde mig besviken igen. Jag tror inte de bryr sig om ifall jag lever eller dör. Jag har gått till den här mottagningen av och till i nio år och mest mått sämre av den vård jag fått. Jag vill och har länge velat bryta med hela mottagningen, jag har så jobbiga minnen från varenda korridor, från utemöblerna framför entrén, från väntrummen och från matsalen. Jag vill aldrig mer gå dit. Jag förstår din poäng med att det är dumt att kasta bort saker som är bra för att allting inte är perfekt, men man ska ju inte heller tvinga sig till saker man inte vill. Det är väldigt tråkigt att jag lämnar min terapeut, hon är den allra allra bästa vårdkontakt jag haft och jag sörjer att jag måste lämna henne. Men som situationen ser ut kan jag inte återvända, jag vill inte tillbaka till mottagningen och jag vill definitivt inte ha mer med DBT-teamet att göra. Jag är alltför sårad.
DBT har nog på sätt och vis varit bra för mig och jag har ju inte förkastat terapiformen som sådan, och förhoppningsvis kommer jag att få komma till något annat ställe och få DBT, men när och om det kommer hända vet jag inte.
Skicka en kommentar