Trollen och jag

Gamla hemligheter ligger och ruttnar under min hud och förpestar min tillvaro. Ger mig ingen ro.

För flera år sen gick jag hos en kurator som hette Agneta. Hon sa att när man drar fram trollen i solljuset så spricker de. Jag trodde aldrig på det där och gör det inte nu heller. Om jag skulle våga närma mig mina troll, rikta strålkastaren mot dem, så skulle allt bli ännu värre. De skulle kidnappa mig, sätta mig i bojor och låsa in mig i trollberget för evigt.

Så stumheten fortsätter att härska i min värld, för jag är livrädd för de där trollen. Mardrömmarna fortsätter troget besöka mig, och mina hundra miljoner tankar fortsätter irra runt.

All terapi ligger på is för tillfället och jag vet inte om och när jag får en ny terapeut. Egentligen är det kanske lika bra att jag aldrig får någon ny. Jag verkar ju inte kunna tillgodogöra mig samtalsterapi.

Mitt humör svänger så våldsamt att hela världen går i bitar, varje dag går allting i bitar, och det här med relationerna till andra människor känns mer komplicerat, sårigt och hopplöst än någonsin.

Fantasierna fryser ihjäl i den iskalla verkligheten. Trollens ögon glimmar i mörkret.