Inte ens i fantasin

Det gör ont när drömmarna krockar med verkligheten. När jag var liten kunde ingen röra mina vilda fantasivärldar. Nu är jag vuxen och alla tankar och all längtan närmar sig det som finns på riktigt, och fantasier är inte längre tillräckligt för mig - jag vill ha mer.

Det gör ont när verkligheten vinner över drömmarna. Jag skrev en låt som heter "En i raden" förra sommaren. Den handlar om min kärlek till den omöjliga kärleken, att jag alltid vill ha det som är utom räckhåll. Texten säger typ "Tro inte att du är speciell, just nu råkar jag vara besatt av dig men du är bara en i raden av alla saker jag velat ha just för att jag inte kan få dem". Låten handlar om att sluta ljuga för sig själv för ett ögonblick, och inse att det som attraherar allra mest är det oåtkomliga.

Så varifrån kommer då min passionerade längtan efter det onåbara, det omöjliga? Är det min gamla, ödesmättade känsla av att mitt liv ska bli en tragedi som skapar en självuppfyllande profetia? Eller är min olyckliga kärlek ett skyddsrum som själen bygger runt sig för att stänga ute farliga saker som närhet och kärlek? Är det därför fjärilarna i magen löper amok inför mannen jag inte kan få?

Min låt, den där "En i raden" handlar om hur allting hela tiden förändras omkring mig, nytt vatten rinner i ån, medan jag själv ständigt återskapar samma situation. Och det gör jag fortfarande. Jag har samma svidande önskan i hjärtat då som nu, samma hoppfulla känsla som bara väntar på att få bli slagen i spillror, samma iskalla förtvivlan som är redo att ta vid när hoppet är grusat.

Det bara är så. Jag älskar det som inte är mitt. Och i det ögonblick det blir mitt, när jag faktiskt får det jag suktat efter - då vill jag inte ha det längre. Dörren som är låst, det är den jag vill gå in igenom, och jag slår på den, rycker i handtaget och skriker och gråter så jag tror att jag ska gå sönder, men om jag får en nyckel i min hand vet jag inte vad jag ska göra med den. Då känns den där dörren plötsligt helt ointressant. Ända tills alla chanser är förbrukade och dörren är mer låst än någonsin - ja, då är jag givetvis intresserad igen.

Jag ska inte ljuga för mig själv. Jag vet att du är en i raden.