Jag vet varken ut eller in, vet inte hur jag vill leva. Det självdestruktiva lockar men inget jag gör mot mig själv är nånsin tillräckligt, det hägrande lugnet infinner sig aldrig.
Känslorna hoppar hit och dit, och jag känner mig sliten och tärd trots mina sysslolösa och tomma dagar.
Små saker, gester, blickar, ord som anas mellan raderna och osmidiga kommentarer, allt sådant får mig helt ur balans. Ångesten och ledsenheten attackerar mig med vassa klor och tunga tårar. Det kan förstöra en hel dag, och sedan ligger det kvar och förgiftar mitt hjärta resten av livet. Allt som är bra och fint och snällt är så skört, ångesten trasar sönder det på en sekund, stampar på det.
Min ångest skapar en avgrund mellan mig och alla andra människor. Ibland känner jag hur luften liksom tar slut, det känns som att hjärtat ska stanna, och jag undrar hur länge jag ska orka med detta.
Jag vet inte vad jag vill. Jag önskar och hoppas att mötet på sjukhuset på tisdag blir bra. Jag önskar och hoppas att de vill och kan hjälpa mig. Och att jag klarar av att ta emot hjälpen. Just nu är motivationen död och mörkret tjockt och tungt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag hoppas också att ditt möte kommer att gå bra! Jag tror säkert att de vill hjälpa dig, och känn dig inte pressad att vara "tillräckligt" glad/ledsen, de på sjukhuset har erfarenhet av många olika människor som reagerar på olika sätt, och oavsett hur du känner dig just den dagen mötet är, är du värd hjälp!
Du är duktig och envis som inte ger upp utan står emot dina destruktiva tankar, jag hejar på dig!
kramar
Silverglitter:
Du skriver alltid så kloka och fina kommentarer! <3
Jaa, hoppashoppashoppas att mötet går bra och att de vill ta emot mig som patient.
Usch ja, det är lätt att börja gruva sig för hur ens eget beteende kommer att se ut och bedömas, jag vet ju inte alls vilken form jag kommer att vara i på tisdag, men du har så rätt i att de säkert har förståelse för det mesta. Jättebra att du nämnde det! Oroar mig nämligen lite för att vara för glad (då kanske de inte tycker jag behöver hjälp) eller för ledsen (då kanske jag inte verkar tillräckligt motiverad för att få delta i behandlingen) Men de förstår säkert att min humör växlar väldigt mycket - det är ju typ det som är anledningen till att jag är där! ;-)
Kramar! <3
Skicka en kommentar