En olycka kommer sällan ensam, brukar man ju säga, och den senaste tiden har hopplösheterna verkligen hopat sig. Praktiken som inte blev av, avhoppet från DBT:n, och så diverse väldigt jobbiga och uppslitande händelser bland mina närmaste, saker som inte rör mig men som ändå invaderar min värld.
Och när allt är nattsvart och jag tror jag ska tappa balansen helt, då tänds det en liten men stark ljuspunkt. Tack vare den ljuspunkten orkar jag lite till, jag kan fortsätta andas. Min ljuspunkt är sången och musiken. För mitt i det nuvarande kaoset av sömnlöshet, ensamhet, benzorus och självskadelängtan så har min röst fallit på plats och det känns bättre än någonsin när jag sjunger!
Idag satt jag dessutom vid min hyresvärds Steinwayflygel en lång stund, och fingrarna lekte med brutna ackord medan knutarna av oro och ångest löstes upp. Underbart!
Musiken är värd mer än guld för mig.
På förmiddagen träffade jag min före detta DBT-terapeut. För sista gången. Vi slog oss ner på ett café, drack kaffe och te och pratade som vilka gamla kompisar som helst. Det kändes ovant men bra att träffa henne utan att ackompanjeras av den där tickande klockan på väggen, och utan asken med näsdukar på bordet mellan oss. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, bland annat om mitt beslut att avsluta all kontakt med mottagningen och om remissen som skickats iväg. Och om att jag kanske behöver ha någon form av hjälp nu medan jag går och väntar på eventuell DBT-behandling på annan mottagning. Hon lovade att kolla upp närmare hur man skulle kunna ordna detta, om jag kanske kan få gå och prata med någon på nåt ställe i närheten av mitt hem. Alltså, hon är så omtänksam att det är inte klokt, jag önskar att vi var kompisar!
Även om jag inte skulle få någon samtalskontakt inom vården den närmaste tiden så känner jag mig rätt trygg. Just nu mår jag bra, och jag vet att om jag behöver prata med någon så kan jag alltid maila världens bästa präst.
Jag känner mig hoppfull. Trots att det mesta i mitt liv är trassligt och osäkert, och trots att jag saknar framtidsplaner. Jag tar en dag i taget och gläds över musiken och över vännerna jag har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Bra att det finns saker som känns bra, och bra att du skriver om det! Då kan du läsa inlägget när du mår sämre, och även om det ofta är svårt att förstå sin glada sida när man inte är glad längre kanske det kan hjälpa dig att se framåt :)
Kramar
Silverglitter:
Ja, precis! Jag försöker att verkligen skriva om och ta tillvara på när jag har en bra dag! Så att jag inte ska glömma bort det! Samtidigt som mina dalar är djupa så är mina toppar väldigt ljusa och soliga.
Kramar <3
Skicka en kommentar