Först var jag ganska stolt och tyckte att jag hanterat situationen på ett bra och balanserat sätt, men stoltheten försvann snabbt till förmån för oron och rädslan.
Igår ringde jag en av de ansvariga för det här inackorderingshemmet och berättade om kaoset i lägenheten. Jag satt på ett café i centrum för jag kunde inte vara hemma, och jag berättade om alla obekanta människor som sov i soffan och använde duschen och satt runt köksbordet och stirrade på mig när jag diskade. Hon sa att det var bra att jag ringde, att detta inte var ok, inte det minsta, och att personal skulle vara på plats i lägenheten inom en halvtimme. Själv var jag dock inte där när personalen kom dit, jag gick runt i centrum och shoppade lite örhängen för att trösta mig lite, och sen på kvällen så var det musikcafé i kyrkan. Musikcaféet var förresten en succé, helt underbart var det. Jag sjöng en folkvisa och trivdes som fisken i vattnet. Och jag fick så mycket komplimanger för min sång att jag känner mig alldeles generad. Men väldigt lycklig och tacksam förstås. Över att jag fick sjunga, över att det gick så bra och över alla fina ord.
Sen dess har det i alla fall varit hyfsat lugnt och tyst här, men min oro går inte att stänga av. En massa paranoida tankar hemsöker mig. Eller jag hoppas det är paranoida tankar i alla fall, och att det inte är verklighet. Min hjärna kan komma på så bisarra idéer, löjliga saker egentligen, och jag önskar så att dessa idéer aldrig kommit till mig, att jag aldrig kommit att tänka dessa tankar, för när de väl har fått fäste, då sitter de verkligen fast.
Jag lämnar rummet endast när det är absolut nödvändigt. Jag bär med mig mina käraste och mest privata tillhörigheter när jag smyger runt i lägenheten. Jag lämnar dem aldrig utan uppsikt. Tar med dem in på toa och känner mig som en riktig kuf. Men jag vill inte ge paranoian mer vatten på sin kvarn så då är det bäst att inte utmana den. Åh, jag hoppas denna paranoia mattas av snart. Den får inte förstöra allt igen, den får inte döda alla fina och glada tankar. All denna oro gör mig helt spänd, yr och vimsig. Mitt huvud värker, jag har tagit en tablett, och nu ska jag gå i bädd och invänta John Blund, jag vill sova bort oron och jag vill drömma gulliga och snälla saker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Intressant med en blogg som man känner igen sig i. Måste säga att valet att följa denna inte var svårt. Nu hoppas jag bara för din skulle att paranoian försvinner men måste säga att jag känner igen mig sjuk mycket i det du beskriver och det är inte det minsta trevligt. Hoppas det är ok att jag länkar till dig från min blogg om inte så är du välkommen att säga till.
edion:
Tack! Roligt med en ny läsare, och kul att du finner min blogg intressant. Paranoian var helt borta när jag vaknade i morse, jag blev så lättad och glad, men nu börjar den krypa i mig igen. Vad jobbigt att du också har dessa problem :-( Det är verkligen fruktansvärt. Helt ok att du länkar till min blogg, jag blir bara glad att du vill göra det! Sköt om dig!
Du var grymt MODIG som ringde fina du och jag hoppas att du också kan känna känslan av att vara stolt över dig själv för att du tog hand om dig och gjorde det som är bra för just dig!
Klart att Musikcaféet gick bra vännen, du sjunger underbart!
Kramar Mia
Åh, tack Mia för din uppmuntran! Mormor säger samma sak, att jag gjorde rätt som ringde och att jag ska vara nöjd och stolt. Nu önskar jag bara att jag ringt tidigare, redan på lördag morgon, men det är ju så svårt att ta såna där initiativ... fast nu ska jag inte gräma mig, jag ringde i alla fall till slut och det är det viktigaste!
Ser fram emot att gå på opera med dig fina! Jättekul att du vill följa med!
Jag har varit dålig på att höra av mig och så men jag har tänkt på dig ofta.
Kram!
Skicka en kommentar