Tillbaka i den jävla dyn

Idag har jag mått pissdåligt.

Jag trodde jag vant mig vid min rumsgrannes vokala tics, men det har jag inte. Jag bryts ner. Och detta är långt ifrån det enda problemet som finns i den här lägenheten. Jag tror att personen i fråga behöver ett annat boende, med vård dygnet runt.

Jag vill bara ha någonstans som är mitt. Min plats. Mitt eget. Men det får jag ju aldrig! Jag vill inte uppleva ännu en bister vinter då jag vankar fram och tillbaka på stan och huttrar och skakar och inte har någonstans att ta vägen.

Det känns som om jag blir mer och mer ensam, som om ensamheten växer. Men den förändras nog inte egentligen, den är som den alltid har varit.

Lyckades forcera fram några tårar tidigare ikväll. Ville ha lindring. Vet inte om det hjälpte.

Borde sätta igång och leta lägenhet, egen lägenhet, men kan inte, orkar inte. Det börjar kännas alldeles för hopplöst. Jag är så beroende av andra dessutom, jag kan inte gå ensam på visningar på grund av mitt lokalsinne. Apropå det, hjälp vilket kaos det var på adventsmorgonen när jag skulle hitta hem till körkollegorna på egen hand. Trots att jag varit där minst två gånger innan. Hade jag inte haft mobilen, ja då hade jag inte hittat dit. Jag tänkte gå åt fel håll redan från början.

För några timmar sedan kollade jag upp resvägen härifrån till S:t Göran. Det går inte att vara där förrän tidigt i morgon bitti. Sist jag åkte dit hade jag sällskap, jag vet att nästa gång måste jag åka ensam.

Nej, jag ska försöka sova istället. Hoppas, hoppas att hjärnan fattar att jag behöver fina och glada drömmar nu. De destruktiva impulserna har försvunnit. Plötsligt är de borta. Men de kan återvända. De kan vara starkare nästa gång. Nu har de varit här och usch, det känns som om de har börjat styra igen, trots att de inte fick som de ville den här gången. De vill vara herre på täppan och jag gillar det inte...