Värk i huvudet, ett stressmonster i magen

Jaha, nu kom den tillbaka igen. Huvudvärken. Gnagande, bultande. Snart kokande. Usch. Jag är lite nojjig över att råka pajja min kropp med alla dessa värktabletter, det kan ju aldrig vara nyttigt i längden, men jag står inte ut med att ha ont. Hatar att ha ont.

Jag mår egentligen ganska bra. Känner mig inte döende som jag gjorde nästan hela förra hösten. Men det finns en rastlöshet i mig som jagar mig och stressar mig. Och var jag än befinner mig så känns det alltid som om jag borde vara någon annanstans.

Det sociala spelet. Det lämnar mig med borttappade tankar och alldeles tom på idéer, gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag försöker tillåta mig att vara osocial nu. Jag tror jag kanske behöver det. Jag svarar kortfattat och opersonligt, men artigt, när folk jag inte känner så väl frågar hur jag mår eller vad jag gjort. Jag ställer inga motfrågor, vilket artigheten och trevligheten kanske kräver egentligen.

Men det tömmer mig ändå. Det blir ändå inget kvar av mig.

Man måste ju vara åtminstone lite social. Omvärlden kräver det. Att vara social är en positiv egenskap, motsatsen är det inte. Det har jag minsann snappat upp.

Igår var jag på Folkoperan och såg Faust med finaste Mia. En vän som är guld! Karaktärerna i operan var dramatiska och självmordsbenägna, så som karaktärer i operor ofta är. Sångarnas röster berörde mig mer än vad handlingen gjorde. Lustigt det där, att de gånger jag blir riktigt, riktigt berörd av handlingen i en opera eller en pjäs, då är det oftast en handling som jag redan känner till utan och innan. Karaktärer jag redan har en relation till.

Måtte det vara någorlunda tyst och lugnt här i huset nu under natten så jag får sova (just nu är det inte tyst!), och måtte denna djävulska huvudvärk vara borta i morgon!