Jag måste få må dåligt nu

Jag tror det var år 2003 eller 2004. Vår lilla klass satt runt ett bord i matsalen på Kulturama när samtalsämnet plötsligt halkade in på ångest och psykiska besvär. Mina klassisar började ivrigt diskutera ångesthantering och varifrån ångest egentligen kommer, och jag tänkte nej, nej, nej. Det här är min sångvärld, mitt paradis, och här ska jag må bra, jag måste må bra, jag kan inte riskera mitt mående med att ens lyssna på prat om vidrig ångest. Jag var rädd att jag skulle smittas om jag stannade en sekund till, så jag sa inte ett ord om min egen bakgrund inom psykiatrin, utan reste mig och gick och låste in mig i ett övningsrum istället. Jag avskydde dem för att de pratade om ångest så där, jag tyckte de var vidriga och hänsynslösa.

Krampaktigt höll jag fast i bilden av mig som en lycklig och stabil tjej, en blivande sångerska. Jag mådde ju bra. Jag höll ju äntligen på med det jag älskade, på heltid. Jag hade ju tagit skyhöga merkostnadslån för att ha råd med drömutbildningen, och jag måste ta tillvara på den här tiden. Det här var min chans.

Det var bara det att jag ville dö nästan hela tiden. Att jag skar mig. Att alla mina relationer var destruktiva, kortvariga och förvirrande. Och att jag grät typ jämt, över minsta lilla. Jag grät i matsalen, i klassrummet, på tvärbanehållplatsen och inne på toaletten. Ibland ensam, ibland med en orolig och undrande klasskompis eller lärare som höll om mig. Jag saknade hud och allting gjorde ont. Jag fick rådet att söka hjälp mer än en gång.

Nu sitter jag här sju år senare och är ingen sångerska, är bara en sjukskriven med borderlinediagnos. Inte riktigt vad jag drömde om.

Ibland känns allting beckmörkt och ångesten tar strypgrepp på mig. Ibland mår jag illa i hela själen. Och självdestruktiviteten är min trogna följeslagare. Fortfarande. Ja, på många sätt mår jag lika dåligt nu som den där spända, osäkra sångeleven från 2000-talets första halva gjorde. Men en viktig sak har förändrats. Jag försöker inte hålla skenet uppe. Jag säger som det är till mina närmsta vänner istället för att trassla in mig i märkliga bortförklaringar och lögner. Jag har en blogg där jag skriver om mitt psykiska mående så att det blir tydligt för mig själv. Jag har äntligen en diagnos som hjälpt mig att våga stå för mina destruktiva och ologiska beteenden, att inse vilka fel jag gör och varför det inte blir som jag vill.

Det är mycket blivit lättare sen jag började vara öppen med att jag mår dåligt. Och jag förstår att jag och min ångest kanske upplevs som obehaglig och obekväm för vissa, precis som jag själv för sju år sen inte stod ut med ångestprat, men även om jag till viss del förstår så måste jag som det ser ut idag välja bort de personer som uppenbarligen inte klarar av att höra talas om min sjukdom. Jag måste få må dåligt nu. Jag måste få säga som det är. Jag måste få ta plats.

Mer och mer ärlig blir jag, och jag tror att det är något väldigt bra. Och de underbara vänner jag har, ni som inte skräms bort av mitt mörker och min oro, utan orkar finnas där och lyssna och lugna och kommentera, ni är så oerhört dyrbara.