Helvete vad jag är på dåligt humör.
Känner mig så ensam.
Är arg men vet inte på vem.
Funderar på om det här med DBT verkligen är något för mig. Även om jag får gå i DBT någon annanstans, kommer jag att orka med det?
En antydan till huvudvärk gnager bakom pannan. Den verkar hänga sig fast vid mig, den har kommit och gått hur länge som helst nu.
Tänker på psykiatrin och min motvilja och mitt hat. Jag ska skriva ner en lista med alla de allvarliga fel som Carema hjärnhälsan har utsatt mig för, så att allting finns samlat. Har inte bestämt mig för vad jag ska göra med listan ännu.
Jag vill inte ha hjälp. Jag är ganska säker på det faktiskt. Min tillit till psykvården är lika med noll. Men kommer jag att klara mig helt på egen hand undrar jag? Det känns instabilt just nu, minst sagt. Jag är alldeles vilsen i livet, vet inte vart jag är på väg och oroar mig dag och natt över allt möjligt. Känner mig ledsen och sårig. Mitt pillerätande är BORTOM ALL KONTROLL. Det kan mycket väl utvecklas till ett riktigt problem, det där. Mina självskadetankar plågar mig och jag har ingen jag kan prata om sådant med.
Så mycket saker som legat dolda under ytan är på väg upp nu, och det skrämmer mig från vettet. Låt ytan vara, snälla. Skrapa inte. Det som finns under är så vidrigt. Materialet mina mardrömmar tillverkas av.
Känner mig verkligen som en zombie när jag går fram och tillbaka inne i stan, helt inmurad i mig själv.
Ena stunden känns allt ok, och livets små glädjeämnen lyfter mig högt, högt. Nästa stund är varenda tanke svart och destruktiv och ångestimpulserna drar ner mig i dyn, där de kan göra precis vad de vill med mig. De drar mig rakt ner i den 3000 meter djupa ångestbrunnen, där allting är nattsvart och destruktivitet och förstörelse är mina enda vänner.
Jag behöver nog fasen hjälp. Och jag vill inte ha hjälp. Inte efter alla sjuka grejer Carema hjärnhälsan ställt till med.
Och jag känner mig inte värd att få ta emot hjälp. Vissa stunder mår jag ju jättebra! Men andra stunder.... Är jag värd att få hjälp? Är jag värd att lyssnas på även när jag ältar något riktigt bagatellartat om och om igen? Är det ok att jag är lite krånglig av mig? Är jag ok ändå?
Undrar hur det kommer gå för mig egentligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Du är värd hjälp, självklart är du det! Att du mår bättre emellanåt är positivt, och gör inte att du inte har "rätt" att få hjälp. Inte på något sätt.
Jag tror, precis som du själv skrev i slutet, att det skulle vara bra för dig att söka hjälp. Det är hårt att vara ensam om så allvarliga saker som överdrivet pillerätande.
Du gör självklart precis som du själv vill göra, men jag hoppas att du lyssnar till tanken om att söka hjälp!
Många kramar!
Tack Silverglitter, du är en klok och fin tjej och du har verkligen massor att ge till din omgivning.
Just nu känns allting plötsligt ok igen, nästan bra rentav. Men det svänger fort, nästan brutalt.
Jo.. egentligen är det jag ju det jag vill också, att få hjälp. Jag tycker att de problem jag har är sådant jag inte kan lösa på egen hand. Det är min bitterhet mot psykiatrin som spökar och får mig att tänka att jag absolut inte vill ha någon hjälp av de asen. Men när jag betänker alternativet att bryta kontakten helt med psykiatrin, så inser jag att det inte skulle vara hållbart. Jag kan inte hantera dessa känslosvängar och allt annat konstigt som händer i mitt liv.
När de där stunderna av välmående kommer och lyckorusen lyfter en upp bland molnen, då är det så lätt att känna att jamen jag som mår så bra nu, ska jag verkligen ha den här hjälpen, när det finns de som har det så mycket värre. Men du har rätt så klart. Trots att jag mår bra ibland, förtjänar jag ändå att få hjälp att hantera alla de gånger jag mår kasst bortom alla gränser. Jag försöker få in i skallen nu att det är så, för jag vet ju att du har rätt.
Många kramar fina vännen min!
Jag fattar inte varför inte alla kommentarer syns! :-(
Tjejen! Du är värd så mycket bra! Håll fast vid det. Slåss för dig själv för du är allt du har. Jag vet att det är skitsvårt, jag är själv riktigt urdålig på det, men be om HJÄLP! Från alla möjliga håll du kan tänka dig. Börja smått och utöka, det är DU värd!
bflmamman:
Tack för din kommentar och dina fina ord! Ja, usch det är verkligen assvårt att be om hjälp och det blir ju inte lättare av att psykiatrin ser ut som den gör, man har ju fått vara med om en hel del bottendåliga bemötanden från kass vårdpersonal. Det gör ju att man drar sig ännu mer för att söka hjälp.
Fast alternativet, att inte ha någon hjälp av, känns inte heller bra. Jag behöver hjälp med hur jag ska hantera alla jobbiga saker utan att bli destruktiv på olika sätt. Du har rätt. Man måste slåss, det gäller ju ens hälsa och ens liv. Hoppas att jag snart får kraft att orka slåss igen.
Kajsa fina!
Vi är nog rätt lika du och jag...vi visar inte så mycket av vad vi känner utan trycker in det och när det väl kommer så kommer det 1000 ggr om, tyvärr.
Jag tror att DBT skulle vara jättebra just för att man verkligen måste fokuser på sina problem och man måste vara ärlig mot sig själv och se sanninge även om det inte alltid är kul. Kan du inte be om att få komma till Psykoterapienheten på Rosenlund, så får du en "fast" terapeut att hålla fast i när DBT´n inte finns längre, om du känner att du skulle behöva det?
Kramar Mia
Ge DBT en chans, i början tyckte jag det var jobbigt, men nu känns det som det börjar verka....
Ta hand om dig :*
sv Åh, tack själv för peppen, jag ska försöka fortsätta vara så duktig ^___^
Mia:
Tack för kommentaren vännen! <3 Ja, precis sån är jag. Antingen låser jag in alla känslor, eller så väller de fram allihop på en gång och ställer till världens oreda.
Jo, på sätt och vis känns det ju fortfarande som att DBT nog skulle vara bra, det man jobbar med, känslor och relationer, är ju precis de saker jag har problem med. Jag känner just nu att jag inte orkar ta tag i att försöka få en samtalskontakt. Jag blir matt bara jag tänker på det. Jag har ju brutit all kontakt med Ankaret, en remiss har skickats till ett annat ställe och nu ägnar jag mig mest åt att vänta och se om det händer något med den där remissen.
Många kramar! <3
Tjelsi:
Jag kommer förmodligen att ge DBT en chans till, om jag bara får komma till en annan mottagning. Den jag gått till hittills har missskött sig alldeles för mycket.
Ta hand om dig du med! Roligt att DBT:n har hjälpt dig!
Vi är så lika då det kommer till detta med starka känslor som åker berg-och-dalbana hela tiden.
Just nu står jag också utan psykiatrisk mottagning ty de missköter sig å det grövsta. Falska personer som lovar saker och som dessutom får massor med betalt för att göra det, struntar helt och fullt att göra just det de lovar. Det är det värsta som finns. Hellre rakhet och ärlighet.
Min pojkvän ska ringa verksamhetschefen idag och skälla ut denne person. Själv orkar jag inte. Är bara så uppgiven :-(
Kraaaaaaaaaaaaaam!
Maria:
Jag håller med! Det är så jävla dåligt av vården att ge löften som de inte kan hålla. Bättre att säga som det är i så fall, att de tyvärr inte har några resurser. Jag hatar Carema hjärnhälsan och vet att jag aldrig kommer att bli bättre om jag går tillbaka till deras "vård".
Jag mår dåligt idag med, har fortfarande huvudvärk och är ledsen :-(
Bra att din pojkvän ska ringa och skälla på dem. Själv är jag också helt uppgiven och matt och orkar inte slåss för att få hjälp, det räcker med att slåss mot ångesten, mer än så räcker inte min energi till. Jag får väl avvakta och se hur det går med den där remissen men det känns rätt avlägset allting..
Stor kram <3
Skicka en kommentar