Telefonsamtal

Idag när jag och Yvette satt på Café Mineur, som är typ mitt andra hem, så ringde mobilen och jag vågade svara! Trots att det var dolt nummer! Ibland överraskar jag mig själv. Det var som att jag kände på mig att det var ett bra och viktigt samtal som väntade. På andra sidan luren fanns en vänlig kvinna som ringde från sjukhuset som min remiss skickats till. Alltså det ställe där jag vill få DBT-behandling. Jag ska dit på tisdag. Är glad och nervös! Vågar jag hoppas att det här kommer att gå bra? Känner mig inte alls lika vilsen i tillvaron längre nu när hjälpen verkar finnas i sikte.

Min handläggare på Försäkringskassan har också ringt. Då däremot svarade jag inte. Hon lämnade ett meddelande om att jag skulle ringa upp, och det har jag försökt göra och då svarade hon inte, och det hela ger mig en kvävande panikkänsla. Men jag försöker att inte tänka på det.