Hejdå 2010!

Igår fyllde jag 28 år och Anna gjorde en jättegod chokladtårta. Och så fick jag en jättefin present som jag absolut inte hade väntat mig - hela min familj, föräldrarna, mormor, Anna och Niclas, hade gått ihop och köpt samlingsboxen med alla avsnitt av Sopranos! En serie som jag verkligen gillar. Jag har följt den men tyvärr har jag inte haft möjlighet att se alla avsnitt, förrän nu dårå. Så nu kommer jag aldrig ha tråkigt mer, känns det som.

Födelsedagen var bra på det stora hela. Jag låg och vred mig i vidriga menskramper i en timme ungefär, och det var ju verkligen allt annat än trevligt. Men det gick över till slut. Efter att vi ätit middag allihop satt vi och pratade och jag fick plötsligt ångest och var tvungen att gå undan och bara sitta och hålla för öronen och försöka andas. Sen var det underbart att komma hem till en tom lägenhet. Ljuvligt. Vilken omställning det kommer bli för mig när de andra tjejerna kommer hem igen... vilket sker rätt snart.

Och ikväll blir det nyårsparty! Jag tror det blir roligt! Jag hoppas bussen och tunnelbanan fungerar som de ska idag och inatt så att det inte blir en massa krångel. Känns overkligt att året redan är slut, men man vänjer sig väl.

Gott nytt år till er som läser min blogg!

God morgon!

Mensvärken är här! Fast den är ovanligt mild och det är jag tacksam för, jag har gjort ärenden på vårdcentralen och sen på kommunhuset och jag har varken spytt eller kollapsat. Jag sitter här och har precis druckit kaffe, det känns som om det är morgon trots att mörkret redan fallit där ute. Jag har sovit dagtid igen, min rytm blir helt störd av det. Måste skärpa mig.

Jag ska på nyårsfest i Alvik! Pratade nyss med min kompis S. Festen blir hemma hos hennes kille, och jag har träffat de flesta som kommer dit, det är ett trevligt rockabillygäng. Nu undrar jag bara vilken klänning jag ska ha. Jag har nog femton klänningar (köpte två nya igår på rean) varav de flesta är vardagsklänningar. De två som är mer festliga är den rosa som jag hade på Annas bröllop, och den orangea. Vad tycker ni?

Den rosa klänningen.


Den orangea, som jag fått (eller typ lånat i flera år) av Anna, och som jag hade på Jennys bröllop.


Mormor tycker dock att båda dessa klänningar är alldeles för somriga för nyårsafton och att jag ska ta någon av alla de andra som jag har. Kanske någon av dem jag köpte igår. (Har inga foton på dem tyvärr.) Jag får se.

Något som är roligt är i alla fall att jag inte längre känner mig tvungen att alltid ha en kofta över när jag har något kortärmat, jag är inte rädd för att visa armarna. Mitt självskadebeteende är historia och jag bryr mig inte om mina ärr.

Ljuvliga ensamhet

Det har varit en märklig dag. Antagligen för att jag sovit för mycket. Jag sov oroligt och halvdant hela natten, gick sen upp tidigt och tog bussen till vårdcentralen där det inte blev som jag tänkt mig, och sen åkte jag hem igen och sov till klockan ett. Dröm och verklighet blandas med varandra. Men jag mår bra. Jag njuter verkligen fullt ut av att få vara ensam i lägenheten. Ensam människa alltså. Vi har det så fint tillsammans, katten och jag. Hans enda nackdel är att han snarkar.

Jag har sjungit och hälsat på stackars lilla förkylda mormor också.

Idag kom det en julklapp till mig med posten, från min vän L i Estland. Jag skäms över att jag inte skickat något till henne. Hon glömmer mig inte, trots att vi skriver till varann alltmer sällan. Det är fint.

Jag känner värsta habegäret, jag vill köpa kläder, böcker och kuddar och filtar och allt möjligt. Det blev faktiskt pengar kvar efter att jag betalat mina fyra räkningar idag, så jag ska köpa lite julklappar och födelsedagspresenter till mig själv.

Ingen förstår det som gör ont

Jag känner mig illa till mods, jag mår inte bra. Inga tårar, men ett stort obehag inombords. Känner mig fel, känner mig som ett monster. Jag tror mitt hjärta brister snart.

Paranoian gör sig påmind också. Tankarna surrar och målar upp olika inte så troliga scenarier som jag sedan inte kan göra mig fri från. Jag kan ju ha rätt! Paranoian kan ju ha rätt! Katastrofkänslan gör mig ledsen och tom men vetskapen om att jag är paranoid hjälper faktiskt lite.

Jag blir helt fruktansvärt rädd av tanken på parallella universa förresten. Det har varit så i ett par år. När jag tänker tillbaka på händelser som varit på väg att bli obehagliga, men som slutat väl, så grusas min lättnad av tanken på att i ett parallellt universum så blev det KATASTROF. I ett parallellt universum mår jag tusen gånger sämre än jag gör här. Åh, tanken är fruktansvärd. Väldigt jobbigt att den slagit rot i min hjärna. Inte alls hjälpsamt. Usch, det är så hemska saker som går genom mitt huvud att jag inte ens kan sätta ord på dem.

Nej. Tillbaka till detta universum nu. Jag har dåligt samvete över att jag missade julottan, och jag har mailat körledaren och bett om ursäkt men han har inte svarat så nu nojjar jag givetvis över att han ska vara arg.

Svartvitt

Jag blir skräckslagen när jag tänker på att mobbare parallellt med sitt mobbande kan vara uppskattade och älskade vänner och ha vackra och stolta värderingar om allas lika värde. Att misshandlaren kan vara omtänksam och förstående. Det gör mig så illa till mods, det är så svårt att förstå, det vore så mycket enklare om allt verkligen var svart eller vitt. Fast jag vet ju så väl att den där synen på världen, den svartvita, den gör dig illa, den hindrar dig. Men den är enklare. Skadad blir man hur man än gör.

Det blev ingen julotta

När väckarklockan ringde i morse klockan fem stängde jag av den och fortsatte sova. Jag sov till elva ungefär och drömde om tunnelbanor som spårade ur och körde ut i vattnet. Åh, jag hade verkligen velat vara med på julottan, men det kändes totalt omöjligt att gå upp då vid fem. Nu känner jag mig som en svikare och oroar mig för att folk i kören är irriterade och besvikna, men gjort är gjort och jag ska inte älta. Det är inte särskilt givande att älta.

Jag borde kanske satsat på julnattsmässan istället.

Katten har sovit ihoprullad vid mina fötter hela natten. Mysigt! Nu ska jag pyssla om honom lite och mocka kattlådan ifall det behövs, sen ska jag ta bussen ut i skogen till mormor och familjen för lite julfirande i all enkelhet. Anna och Niclas kommer också. Gårdagens julafton firade de hemma hos hans föräldrar så därför firar vi idag istället.

När juldagsmorgon glimmar... vill jag sova

För ungefär en timme sedan beslutade jag mig nästan för att inte gå till morgondagens julotta. För i så fall måste jag gå upp typ fem, och jag måste dessutom promenera till kyrkan eftersom bussarna går så sällan. Jag har faktiskt lärt mig en promenadväg dit. (Inte den väg som andra försökt lära mig, den kan jag inte ta till mig, utan jag har hittat en egen som förmodligen är krångligare och tar längre tid. Men man kommer ju fram.) Om jag tar bussen kommer jag antingen en timme för tidigt eller sju minuter för sent. Jag avskyr att komma sent så det är uteslutet. Det kommer att vara mörkt ute. Och kallt. Nej, det tar verkligen emot.

Men samtidigt så vill jag ju verkligen gå dit. Jag har aldrig varit på julotta tidigare och det verkar så mysigt! Och jag har ju anmält till körledaren att jag kommer. Om jag uteblir kommer jag få dåligt samvete. Jag kommer skämmas.

Jag gör så att jag går dit. Det kommer inte bli många timmar sovda i natt, men jag får åka hem och sova efter ottan.

Jag skulle vilja åka släde till ottan som man gjorde förr. Fast inte med hästar så klart, jag gillar ju inte hästar. Hundsläde!

Bortsett från ambivalensen över julottan så mår jag bra. Det är så underbart att ha en lägenhet för sig själv! Jag kan bada när jag vill, jag kan laga mat när jag vill, jag kan vänta med att diska om jag inte orkar det med detsamma... Sjukt lyxigt. Och igår storhandlade jag så nu har jag massor av mat. När jag gick runt bland alla hyllor i affären kände jag mig så tacksam över att jag har råd att handla mat.

Utan dig vore jag så ensam

Min mormor och jag.

Tacksam över mina diagnoser

Jag blir alltid lite irriterad när Karin Johannisson dyker upp i olika reportage i TV och tidningar. Det är något med sättet hon uttrycker sig på. Det känns som väl inlindad hånfullhet. Hon skriver ju böcker om och uttalar sig ofta om hur synen på psykisk ohälsa har förändrats genom århundradena och det är ju egentligen ett oerhört intressant ämne. Dock fängslas jag inte av detta ämne när det är hon som uttalar sig. Jag blir bara arg. Jämt ska hennes namn dyka upp. Man diagnostiserar för mycket, menar hon. Man sjukförklarar smärtsamma känslor som egentligen är helt normala. Ursäkta, men jag önskar att mina smärtsamma känslor blivit sjukförklarade långt tidigare. Mina känslor har saboterat så mycket för mig och jag känner att jag halkat efter i livet på grund av detta. Jag vill påstå att det oftast måste gå rätt långt innan ens känsloliv sjukförklaras.

Vad gäller diagnoser så finns det ju ett syfte med dessa. Min borderlinediagnos exempelvis gav mig tillgång till en behandling, DBT, som är så gott som skräddarsydd för mina problem. Jag blir inte förnedrad av livet längre.

Och neuropsykiatriska diagnoser sätts enligt min, visserligen ringa, erfarenhet allt annat än lättvindigt! Min egen nyligen avslutade utredning innafattade sex psykologbesök, två förmiddagar fulla av begåvningstester, tre läkarbesök, blodprover, fysiska tester (för att kolla min motorik och sånt), vanlig läkarundersökning samt intervju med mamma. Och syster har fått fylla i en enkät också. Och allt detta har genomförts för att en diagnos skulle hjälpa mig. Den skulle ge mig rätt till mer stöd i vardagen och öka mina chanser till ett värdigt liv.

Jag vill plugga, jag vill gärna forska och ge ut böcker, jag med. Och tack vare min nya diagnos är jag enligt lag berättigad till stöd om jag skulle börja plugga på universitetet igen. Egentligen är det ganska små saker jag behöver hjälp med, men de där små sakerna är ändå tillräckligt stora för att orsaka en hel del krångel och oreda och självhat. Nu finns det så många fler möjligheter än vad som fanns...

Skammen. Den frätande skammen i att misslyckas med det man inte borde kunna misslyckas med. Det är svårt att stå ut med ständiga misslyckanden. Ångesten när det blir tydligt att man inte kan göra det som förväntas. Det som andra gör. Det som alla andra verkar göra. Äcklet i deras blickar och ilskan i deras röster. Utskällningar. Man kan inte nå ut och ingen kan ta sig in. Man klarar inte att göra det man uppmanas att göra, man kan bara inte. Alla lär sig snabbt att man är sämst, att man inte är någon att räkna med. Att man säger fel och tappar porslin i golvet. Att man bara förstör. Att hissen inte går ända upp.

Tänk att idag kunna se tillbaka på allt detta i ett helt nytt ljus, i ljuset av att min hjärna är lite ovanlig. Diagnosen hade varit varmt välkommen för tio eller tjugo år sedan. Men kombinationen kvinna och högbegåvad är en nitlott ibland. Jag är i alla fall glad över allt som sker nu, allt som ska ske och alla nya vägar som börjar öppna sig.

Betingade datum

Jul. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om julen. Fast jag gillar julsånger och julmust. Och min stjärna som jag köpte för ett år sen och som hänger och lyser i mitt fönster. På juldagsmorgonen ska jag gå upp helt vansinnigt tidigt - typ halv fem - för att sjunga med kören på julottan. Det kan hända att jag inte orkar. Men jag vill.

I dessa tider vandrar mina tankar oundvikligen tillbaka ett år i tiden - förra julen var verkligen fylld till bredden med jobbigheter. Vissa datum blev lite betingade. Jag stängde av eftersom det var så många andra som mådde helt fruktansvärt dåligt, det fanns helt enkelt ingenstans där jag kunde och vågade och orkade kännas vid mina egna känslor, och rent fysiskt fanns det heller ingenstans där jag fick vara ensam. Jag gick runt och var en ångestzombie.

I år däremot är jag ensam. De andra har rest hem till sina respektive familjer och jag har lägenheten för mig själv. Känns riktigt gött. Jag är dock kattvakt så helt ensam är jag förvisso inte, jag har en gullig och lagom social kattherre här hos mig.

Om minnena från i fjol anfaller så hoppas jag att jag beredd.

Bäddat för bitterhet

Nu har jag gjort vad jag kan för att förbättra min situation. Jag träffade min biståndshandläggare på Kommunhuset idag och berättade om hur jobbigt det varit med allt ticsande, stönande och skrikande som jag fått leva med i mer än en månads tid nu. Jag har varit tvungen att lämna lägenheten flera gånger för att ljudnivån varit outhärdlig. Det känns som om jag blivit utkastad ur mitt eget hem. Detta har jag berättat för personalen, jag har ringt flera gånger och varit förtvivlad över situationen. Men inget har hänt. Jag har känt mig så ignorerad och sviken. Lurad. Och visst är jag ljudkänslig, men det här handlar inte om det. Inte alls. Jag är inte en del av problemet!

Och det var så skönt, för hon, handläggaren, hon tog mig verkligen på allvar. Hon tyckte att det var hemskt att jag haft det så här under så lång tid, och hon satte genast igång att ringa olika samtal till de ansvariga för boendet. Hon sa att de antingen måste hitta ett nytt boende till ticstjejen eller till mig. Något måste hända, snarast. Hon förstod att detta varit som tortyr för mig. Jag är så lättad och glad över att hon genast förstod allvaret i det här. Jag kände att hon verkligen ville mitt bästa, att hon brydde sig. Jag uppskattar verkligen att hon inte började förklara för mig att ticstjejen inte rår för det och att det är jobbigt för henne också - för det vet jag, det förstår jag! Men det är lika outhärdligt för det. Åh, vad jag önskar att jag vänt mig till henne för länge sedan. Hon är ju den som verkligen har makt att förändra min situation.

Det verkar som om det äntligen kommer att bli bättre. Det verkar som om ticstjejen kommer att få flytta. Till något ljudisolerat ställe med mycket personal, hoppas jag. Annars flyttar jag. Jag har velat flytta så många gånger den senaste månaden. Men anledningen till att jag bor här överhuvudtaget är ju att jag inte har någon annanstans att ta vägen. Det är en sån jävla utsatt situation jag befinner mig i.

Personalen hade tydligen "inte vetat vad de skulle göra". Nehej, men för varenda dag som gått utan att de vetat vad de ska göra så har jag lidit och inte kunnat slappna och av och känna trygghet i det som ska föreställa mitt hem. Inte kunnat koncentrera mig på att leva mitt liv. Jag har verkligen ringt och bett om hjälp, jag har varit förtvivlad. Jag känner mig verkligen så sjukt sviken. Jag vill gärna undvika bitterhet, så därför ska jag tillåta all ilska och alla andra känslor som jag har. Tvingar man sig att svälja ner känslorna bäddar man för bitterhet.

Glögg och drinkfest, samt polisbesök

Yeah yeah yeah, det gick att dricka sansat! Någorlunda i alla fall! Inga spyor än så länge.

Har haft en mycket trevlig kväll hemma hos en tenor och en alt, vilka är ett gift par. Vi hade sällskap av ytterligare en alt och hennes man, samt maestro själv. En hel del jammande blev det. Allt från Abba till rysk folkmusik!

När jag kom hem möttes jag av beskedet att polisen varit på besök i lägenheten. På grund av min rumsgrannes tics. Grannarna hade ringt efter hjälp, de trodde att någon höll på att bli mördad. Och jag känner så här. Vad fan. Det här går ju inte, och det har jag sagt länge.

Ikväll ska jag dricka sansat

Åhåhåhå, vad jag är trött på det här trycket i bröstkorgen! Är trött på att känna det, trött på att skriva om det. Så nu ska jag skriva om annat.

Jag klagar mycket, men jag är faktiskt väldigt tacksam över mitt boende. Det hör tydligen inte till vanligheterna att en kommun kommer med så snabba insatser som de gjorde när jag blev bostadslös. Jag är jättetacksam. Jag tänker ofta på hur lätt det egentligen är att bli totalt hemlös och få sova i trappuppgångar och i portar. Det är så skört.

En egen lägenhet är så klart min (ack så avlägsna) dröm. Den gångna veckan har jag försökt få tag i min biståndshandläggare för att fråga om jag kan få lite mer hjälp med det där. Jag vet att hon inte kan ge mig en lägenhet, men jag skulle gärna vilja ha lite stöd i sökandet.

Ikväll ska jag bjudas på glögg, drinkar, vin och grillat hos några i kören. Ett par andra körsångare, plus maestro själv, kommer också dit. En hel del sjungande lär det bli! Jag ska ta det lugnt med drickandet. Man ska dricka lugnt och sansat. Man ska dricka för att man tycker det är gott. Alkohol är inte medicin. Man ska inte dricka för att stänga av alla tankar som rör sig i huvudet. Det får jag aldrig glömma. Kören har två konserter på söndagen så då kan jag inte vara fyllsjuk.

Habegär: Ett piano

Jag har haft en bra dag! På det stora hela. Jag tror att det var lyckat att jag kunde släppa fram all den där ledsenheten i helgen. Jag tycker ledsenhet är lättare att handskas med när den forsar fram och tar plats än när den tystar ner, täpper till och gräver sig ner i hjärtat. Så om man kan välja tar man ju det första alternativet, men det är inte alltid den lyxen finns. Ibland finns ingen plats i livet för dessa floder av ledsenhet. Ibland har man ingenstans att vara där man vågar vara riktigt, riktigt ledsen.

Att ösa ur mig lite galla här i bloggen hjälper också. Det känns fint att ni läser och bryr er. Så länge jag hittar ord är jag ändå rätt ok. När jag mår riktigt illa i själen kan jag inte uttrycka mig.

Jag ska köpa ett piano. Förr eller senare. Jag måste bara ha ett. Ett elpiano lär det bli, så man kan spela med lurar på sig - eftersom det finns grannar här i världen. Jag tycker faktiskt elpianon är fantastiska de med.

Natti natt!

Jag kunde berättat för tjugo år sen

När jag var liten så var jag övertygad om att min hjärna var annorlunda än de andra barnens. Jag trodde att mina tankar var annorlunda. Jag förstod mycket mer och samtidigt mycket mindre. Jag undrade om det fanns något mer barn någonstans i världen som var som jag. Jag minns att jag fantiserade om att det skulle komma ett reportage på tv om hjärnor som var som min, att på så sätt få veta att jag inte var ensam, även om det så bara fanns en enda människa till på andra sidan jorden som var av samma sort som jag.

Det kom aldrig något reportage. Jag växte upp och fick lära mig att det är fel att gå runt och tro att man är så himla speciell. Det är narcissistiskt. Jag kände mig fortfarande som en bortbyting eller en utomjording men jag begravde känslan. När jag så småningom började prata med jämnåriga och nämnde för dem att jag känt mig så annorlunda och haft det så jobbigt som litet barn sa de att det bara varit inbillning. En tjej sa till mig att konstnärliga typer som jag alltid skulle hålla på och framställa sig själva som speciella och missförstådda. Jag lyckades lära mig dölja allt. Utanförskapet försvann inte men allt färre personer verkade lägga märke till det. Jag lyckades smälta in. Många saker gick överraskande bra, men jag var tvungen att stympa min själ i jakten på ett människovärde och jag var oftast väldigt olycklig. Man sa till mig att min ångest och mina humörsvängningar och min oförmåga att slutföra saker berodde på en usel självkänsla. Och så var det. Men det fanns något mer. Jag visste att jag hade svårt att förstå vad folk menar. Svårt att förstå instruktioner. Svårt med en hel massa saker som borde vara enkla, och det hade inte med min självkänsla att göra, det bara var så. Det är klart att vetskapen om dessa i arbetslivet och bland vänner oacceptabla svårigheter gjorde mig osäker. Denna så kallade borderlinestörning som uppstått i vuxen ålder kanske helt enkelt är min själs sätt att tala om att det inte går. Det går inte att anpassa sönder sig själv om man vill må bra och trivas.

Nu vet jag i alla fall att jag hade rätt. Jag visste. När jag var liten. Att min hjärna är lite avvikande. Lite speciell. Utredningen är inte helt avslutad, en del fysiska tester och blodprov och sådant återstår, men jag har fått veta hur det ligger till. Även om det inte är helt officiellt ännu.

Så, jag antar att jag inte är neurotypisk. Konstigt nog överraskar det mig inte så mycket. Samtidigt som jag aldrig tänkt tanken förut.

Jag hade inte väntat mig all den här ledsenheten, allt det här gråtandet. Först kände jag mig rätt oberörd. Lite glad faktiskt, eftersom den här nya diagnosen nog kommer göra min väg ut i sysselsättning lättare. Dessutom tror jag att jag nu har rätt till ännu mer stöd vad gäller letandet efter en egen lägenhet. Och det är ju skitbra! Men jag gråter och gråter och tänker på alla gamla missförstånd, alla som varit arga på mig, all skit jag fått kastad på mig. Att ingen fattade. Psykologen säger att jag trots allt klarat mig så pass i livet bra tack vare min begåvning. Jag tycker inte själv att jag klarat mig speciellt bra. Tänk om jag vetat. Tänk om jag kunnat lära mig leva med min speciella hjärna utan att utveckla det här borderlinehelvetet. Men ingen fattade någonting alls. Ingen hade tid att fatta. De sa att jag var blyg och deprimerad och att jag måste bryta mig ur den roll jag fastnat i. Jag fick droger men ingen utredning.

Och jag är så ledsen över detta. Så himla ledsen. Över en så stor del av mitt liv redan har gått utan att jag fått veta det här om mig själv. Kunskapen fanns ju. Vi pratar ändå om 80- och 90-tal här! Jag är tacksam och glad över att äntligen fått papper på det här, över att äntligen få guidning från folk som vet vad det handlar om, men jag kan inte ignorera sorgen jag känner över allt som varit. Jag har alltid anpassat mig och psykologen sa att nu är det dags för omgivningen att anpassa sig lite. Det tycker jag att omgivningen kunde gjort för länge sen. Vidriga gamla lärare, oförstående korkade vuxna... mitt hat bubblar upp till ytan när jag tänker på det. Det var det hatet som fick mig att bryta ihop på bussen häromdan.

Nu råder lugn och ro här i lägenheten. Jag tar hand om mig, äter, dricker, vilar, gråter och känner. Man kanske måste låta det förflutna gråtas ut för att sen kunna blicka framåt.

Mår inte bra

Usch och fy, jag står verkligen inte ut med de här stönljuden och skräckfilmsaktiga vrålen som vissa håller på med. Står inte ut. Kan inte leva så här. Men vad ska jag göra? Återigen har jag tvingats ut ur lägenheten för att det helt enkelt inte gick att vistas där. Det finns inga öronproppar som hjälper. Inte ens Calmor. Att hålla för öronen riktigt hårt fungerar, men så orkar man ju inte sitta i flera timmar.

Jag vill gråta tills huvudet sprängs. Tills hjärtat spricker. Jag vill gråta tills jag torkar ut. Jag vill gråta ut alla knivar som skär i mitt inre. Jag vill spy ut allt äckel jag känner. Det går inte att vara konstruktiv längre, jag är beredd att bekämpa ångesten med alla medel som står till buds. Även destruktiva medel. Jag måste ju. Självmedicinering. Fast jag vet ju alltför väl att det destruktiva bara lindrar för ett ögonblick och sen mår man ännu sämre. Det är sååå inte värt det. Eller är det det?

Jag kan ju ringa min psykolog. Den möjligheten finns. Men jag vet inte. Prata i telefon är rätt svårt. Och jag vill ogärna blotta min patetiska, löjliga svaghet för någon.

Jag borde ha aborterats.

Tårar

I förmiddags var jag hos tandhygienisten och fick tänderna undersökta och polerade. De mår tydligen rätt bra, tänderna, men jag måste sluta ta i så hårt när jag borstar dem. Det gör att tandköttet försvinner (för att aldrig återvända!!) och skapar ilningar. Usch!

Sen åkte jag in till stan där jag mötte Anna. Vi promenerade runt, gick i affärer och fikade två gånger. Väldigt trevligt och roligt! Därför kom den abrupta ledsenhetsattacken på hemvägen som en överraskning. Tankarna rullade igång och gick inte att hejda och plötsligt kom det tårar. Hemma i lägenheten satte jag mig på golvet och grät och grät. Jag tog fram telefonen och började ringa mormor, men sen kom jag på att jag var alldeles för ledsen och uppe i varv för att kunna prata. Tydligen så hann en signal nå fram till henne innan jag ångrade mig, för hon ringde upp. Jag fick fram att jag var så ledsen över att jag mått så dåligt hela mitt liv, mitt liv har varit så plågsamt. Hon sa som hon brukar säga, att man måste lämna det som varit bakom sig och inte titta i backspegeln. Ja, jag måste låta bli att titta i backspegeln för då blir jag suicidal.

Nu mår jag rätt bra. Jag har kollat på komediserier och drömt mig bort. I morgon ska jag på jullunch med bostödteamet. Hoppas jag får sitta bredvid min boendestödjare S. Är lite nervös, men eftersom de som är där är antingen boendestödjare eller personer i situationer som liknar min så kanske de sociala kraven inte är så höga. Jag kommer nog inte vilja prata så mycket.

Nya underbara byxor!

Jag köpte ett par byxor på Bik Bok för en vecka sen ungefär. Är SÅ nöjd. De är verkligen sköna. Spejsat mönster också. Annars trivs jag inte i byxor, förutom mjukisbyxor, jag går så gott som alltid runt i klänning eller kjol. Jag känner mig inte fri i byxor. Men det gör jag i dessa. Så mjuka och bekväma!

Nu ska jag sminka mig och klä på mig.

Det räcker inte med att stå ut

De här öronpropparna som heter Calmor, de var mitt triumfkort. De dämpar väldigt bra och stänger ute de allra flesta ljud. Men hennes stönanden hör tyvärr till de ljud som når igenom dem. Det låter avlägset, men ändå tydligt.

Jag vet att jag måste hävda mig. Kräva min rätt, kräva lugn och ro. Men mina impulser säger fly fly fly, och det finns massor av sätt att fly på, det ena mer destruktivt än det andra. Nu när jag mått dåligt över min rumsgrannes tics så har jag använt stå ut-färdigheter från DBT:n, och visst har det hjälpt - jag har stått ut - men det har inte fått mig att må bättre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag handlat totalt anti-DBT, krisat ihop helt och varit destruktiv - då hade jag mått bättre än vad jag gör nu. Jag hade haft mer lugn och stabilitet inombords än vad jag har nu. Mitt inre skriker efter flykt.

Vi pratade om det idag på terapin, om hur det inte räcker med att använda stå ut-färdigheterna. Jag har lyckats rätt bra med att stå ut de här dagarna och jag har inte förvärrat problemet, men jag är fortfarande fast i situationen och jag mår inte bra. Att lära sig stå ut är ju bara en del av DBT, man måste kunna använda de andra färdigheterna också för att livet ska fungera. Relationsfärdigheterna exempelvis. Relationer är det svåraste för mig. Om jag kunde använda relationsfärdigheterna så skulle jag kunna prata med rumsgrannen. Lugnt och balanserat och vänligt förklara att jag vill ha tyst på kvällar och nätter. Det borde vara enkelt. Det känns enkelt. Men min hjärna är så full av skräck så ni anar inte. Skräcken är så stark och har funnits med mig så länge. Människor är hot. Faror finns överallt och man måste alltid fly. Fly fly fly. Jag är så van att vara rädd. Känner mig som ett litet kryp. Jag har inga rättigheter. Hur mycket självförakt får plats i en enda människa egentligen?

OUTHÄRDLIGT

Usch, en sån dag jag har haft! Igår kväll tog min rumsgranne ett bad. Hon låg i badkaret och stönade, skrek och pratade med sig själv. Jag försökte stå ut på olika sätt. Stängde in mig i vardagsrummet och vred upp volymen på tv:n, vilket visserligen inte lyckades stänga ute hennes ljud men som i alla fall gav mig något annat att fokusera på för en stund. Men till slut ville jag verkligen bara sova. Och så ville jag in i badrummet för att utföra mina kvällsritualer, men det gick ju inte så länge det var ockuperat.

Jag ville slå på dörren och skrika åt henne att vara tyst, men vågade inte eftersom alla präntat in i mig att man inte kan hjälpa att man har tics. Och det kan man ju inte. Jag har själv haft tics och har fortfarande ibland, så jag borde ju vara förstående, men jag orkar inte förstå. Jag är oförstående och intolerant. Det känns som om hon vill tortera mig. Det känns respektlöst! Jag är kallhjärtad. Ond. Jag vågade inte säga till, men jag gick runt i lägenheten och slog i dörrar och hoppades att mitt budskap skulle nå fram. Det gjorde det så klart inte.

När klockan blev tolv på natten och oväsendet inte avtagit det minsta var jag tvungen att gå, att lämna lägenheten. Egentligen är jag rädd för att gå i de här kvarteren sent om kvällarna, men att stanna i tortyrkammaren gick inte. Jag får väl bli våldtagen då, tänkte jag och tog med mig min väska och en kasse med mina viktigaste ägodelar och gick ut. Det blev jag som väl var inte. Jag visste först inte vart jag skulle gå, men så tog jag bussen hem till mormor och väckte henne. Hos mormor hittade jag mina gamla sömntabletter, och jag tog två stycken för att bli lite lugnare och få sova. Nästa morgon vaknade jag runt tio, sjukt trött och totalt uttorkad i munnen. Jag har varit hes och haft ont i halsen hela dagen, antagligen till följd av muntorrheten. Aldrig mer sömnisar!

Har ringt kontaktpersonen för det här boendet också och berättat om situationen. Ohållbar är den. Situationen. Idag köpte jag öronproppar av vax av märket Calmor och de sitter på plats i öronen just nu. Utöver susandet och ljudet av mina hjärtslag, så kunde jag höra det där stönandet för en stund sen.

Vill känna trygghet

Jag känner alltid en liten osäkerhet fladdra till när jag går ut ur hissen och sätter nyckeln i låset. Jag vet inte vad jag har att vänta. Jag vet inte om det är någon hemma eller inte. Jag vet inte om någon håller på att laga mat, jag vet inte om duschen är ledig. Jag vill så gärna göra upp exakta planer för hur min kväll ska se ut, men det går ju inte, för jag vet ju inte. Det är inte mitt hem. Jag har aldrig haft ett eget hem. Jag har aldrig kunnat planera som jag vill. Jag är så van att bära med mig otryggheten och rotlösheten, jag har alltid gjort det. Det finns en ständig känsla av att vara ovälkommen, av att inte höra till. Det börjar kännas riktigt jävla hopplöst, det här med att hitta en egen lägenhet.

Trygghet. I Örebro kunde jag ana tryggheten. Och i Söderhamn. Där bor min fina vän R. Åh, vad jag saknar honom. Jag var nog inget vidare roligt sällskap sist jag besökte honom, Krösa-Maja var väldigt aktiv och jag var minst sagt tjatig. Jag kunde inte hejda oron och ångesten och kaoset från att välla fram och förpesta allt för mig själv och för honom. Inom mig var det tomhet varvat med skräck. Jag mår verkligen bättre numera. De bra stunderna är fler. Och jag ska försöka vara glad över det jag har. Jag har tak över huvudet, jag får hjälp. Det kunde ju vara värre.

Men jobbigt är det med den där otryggheten. Att aldrig riktigt veta. Aldrig kunna planera de där små sakerna i vardagen.

Jag tittar ut på alla fönster, alla ljusstakar och stjärnor som lyser, och jag vet att det är fånigt, jag vet att det är dumma tankar jag tänker, men det känns som om alla är så mycket mer lyckade. Jag vet ju bättre egentligen. Det finns så mycket trasighet i så många människor. Men jag känner mig så värdelös. Aldrig haft en fast jobb. Eller en fast pojkvän. Eller en egen lägenhet. Jag har ju fått min begåvning mätt nu i och med min neuropsykiatriska utredning, och enligt de testerna så har jag tydligen en hög begåvning. Och ändå klarar jag ingenting!

Jag vill ha mitt eget.

Sitter här, tomt stirrande

Jag är trött, så trött. Psykiskt. Mitt humör kastas fram och tillbaka och det där kastandet slukar verkligen all energi. Nu känner jag mig i alla fall lugn och trygg här i lägenheten, det känns mer och mer som mitt hem. Jag mår bra idag men försöker låta bli att tänka på jobbiga saker. Tänkande kan bli till grubblande som kan bli ångest.

Bättre

Jag känner mig ok nu. Era kommentarer gjorde mig glad. Jag ringde kontaktpersonen för boendet idag och pratade lite, och efter det samtalet har det känts lite bättre. Flera problem är på väg att lösas.

Känner fortfarande att jag har svårt att hantera de där ticsen när det sätter igång. Jag är väldigt ljudkänslig och har alltid varit.

Jag har svårt att känna saker som irritation och oro utan att det urtartar och går över till ångest. Men jag ska försöka hålla mig lugn.

Tillbaka i den jävla dyn

Idag har jag mått pissdåligt.

Jag trodde jag vant mig vid min rumsgrannes vokala tics, men det har jag inte. Jag bryts ner. Och detta är långt ifrån det enda problemet som finns i den här lägenheten. Jag tror att personen i fråga behöver ett annat boende, med vård dygnet runt.

Jag vill bara ha någonstans som är mitt. Min plats. Mitt eget. Men det får jag ju aldrig! Jag vill inte uppleva ännu en bister vinter då jag vankar fram och tillbaka på stan och huttrar och skakar och inte har någonstans att ta vägen.

Det känns som om jag blir mer och mer ensam, som om ensamheten växer. Men den förändras nog inte egentligen, den är som den alltid har varit.

Lyckades forcera fram några tårar tidigare ikväll. Ville ha lindring. Vet inte om det hjälpte.

Borde sätta igång och leta lägenhet, egen lägenhet, men kan inte, orkar inte. Det börjar kännas alldeles för hopplöst. Jag är så beroende av andra dessutom, jag kan inte gå ensam på visningar på grund av mitt lokalsinne. Apropå det, hjälp vilket kaos det var på adventsmorgonen när jag skulle hitta hem till körkollegorna på egen hand. Trots att jag varit där minst två gånger innan. Hade jag inte haft mobilen, ja då hade jag inte hittat dit. Jag tänkte gå åt fel håll redan från början.

För några timmar sedan kollade jag upp resvägen härifrån till S:t Göran. Det går inte att vara där förrän tidigt i morgon bitti. Sist jag åkte dit hade jag sällskap, jag vet att nästa gång måste jag åka ensam.

Nej, jag ska försöka sova istället. Hoppas, hoppas att hjärnan fattar att jag behöver fina och glada drömmar nu. De destruktiva impulserna har försvunnit. Plötsligt är de borta. Men de kan återvända. De kan vara starkare nästa gång. Nu har de varit här och usch, det känns som om de har börjat styra igen, trots att de inte fick som de ville den här gången. De vill vara herre på täppan och jag gillar det inte...

Första advent!

En gudstjänst och en adventskonsert avklarad! I morse pulsade jag genom snön med ben stickande av köld hem till några körkollegor, för att få åka med i deras bil till kyrkan. Körsjungandet gick bra, det jag tänkte på mest där uppe på orgelläktaren var att jag inte fick tappa min pärm - eller ännu värre, en psalmbok - ner på församlingen.

Efter lunch och några timmars vila var det dags för adventskonsert i samma kyrka. Det gick bra och det var väldigt roligt, och vi stod där nere, framför publiken, så jag behövde inte oroa mig för att tappa saker och råka döda någon. I det allra sista stycket, "Den heliga staden" av Stephen Adams, hade jag ett solo. Rösten kändes torr och ostadig efter att ha sjungit hela dagen, men jag gjorde mitt bästa och det gick ändå hyfsat bra. Jag är glad att rösten orkade i mål trots allt och nu ska den få sin välförtjänta vila.

Sedan blev det glöggfirande!

Det enda som varit lite trist idag är att jag fått frågan om vad jag jobbar med ovanligt många gånger. Jag gör ingenting, har jag svarat. Det låter ju sorgligt och möts av deltagande och ledsna ögon. Egentligen gör det mig inget att berätta lite om mina problem och min sjukskrivning, och flera i kören känner redan till det, men just idag har jag inte velat prata om det. "Jag gör ingenting"... Det stämmer ju inte. Jag gör saker varenda dag. Jag går i DBT, jag håller på med en neuropsykiatrisk utredning och jag träffar mina boendestödjare två gånger i veckan för att få hjälp med praktiska saker som ställer till problem. Men det är inget roligt svar, samtalet blir genast så tungt. Jag hade hellre velat kunna svara att jag är djursjukvårdare eller undersköterska eller logoped. Det hade känts lite roligare faktiskt. Men nu är det som det är. När jag berättar att jag är sjukskriven och lite kort om varför för människor har jag en tendens att bli lättsam, på ett nervöst sätt, och nästan lite ursäktande. Men nu har jag börjat tycka att jag är värd att tas på allvar. Att allt inte alltid bör skojas bort.

Idag var "jag gör ingenting" ett bra svar, tror jag.

Nu ska här sovas, och med glada adventssånger ekande i huvudet hoppas jag att det blir en harmonisk sömn.

Social improvisation

Usch, ibland känns det som om jag bara imiterar andra. Inte har något eget att komma med. I det sociala livet, that is. Uttryck som känns stulna och onaturliga hoppar ur min mun. Likt en papegoja förstår jag inte ens vad jag säger. Pinsamt kan det bli. Det sker aldrig när jag skriver. Det skrivna språket har alltid känts bra. Men när jag pratar. Jag vet inte varför. För att jag är helt tom? För att jag inte har något inre där jag kan hämta egna tankar och formuleringar? Eller är jag rädd att inte bli accepterad om jag delar med mig av mig själv? Egentligen tror jag bara det handlar om social osäkerhet. Tror inte det är mer komplicerat än så.

Det verkar bli bättre och bättre med tiden i alla fall. För nio, tio år sedan handlade livet mycket mer om imitation och ängslighet än det gör idag. Jag hoppade mellan olika roller, och många gånger blev allt tokfel och jag kände mig utanför och lurad. Men allt var ju på riktigt, trots imiterandet, trots spelandet. Mina känslor var på riktigt. Jag visste bara inte hur man kommunicerade med andra, det var nog det som var problemet. Jag var tvungen att härma. Egna tankar och åsikter fanns men om man ska kunna ge uttryck för dem måste man ju veta hur man gör! Hur bär man sig åt? Men lite av mig sipprade nog ut i alla fall, då och då, tror jag.

Numera litar jag mer på mig själv, på att jag faktiskt har egna tankar och tolkningar av saker och att de är ok. Jag är bekväm med att prata med folk och tycker att det är trevligt för det mesta, men det förbrukas extremt mycket energi och kraft i umgänget med andra människor. Till slut orkar inte hjärnan mer.

Jag har börjat bry mig om mig själv. Jag måste nog det. Jag vill få bort känslan av att jag härmar och imiterar, det är inte bra för min självrespekt. Jag är ok. Jag börjar tycka det.

Och det är tillåtet, även för mig, att säga nej ibland. Man blir inte halshuggen om man inte är social varenda dag. Jag måste hushålla med min energi. För det finns så mycket jag vill göra!

I väntan på boendestödjaren

Enstaka snöflingor yr stillsamt omkring där ute och solen strör sitt ljus över centrum och alla höghus. Jag sitter och väntar på min boendestödjare som ska komma klockan ett.

Hade riktigt svårt att somna i natt. Beror säkert på att jag sov flera timmar på dagen, trots att jag borde veta bättre. På natten var jag klarvaken och jättetrött. Massor av olika ljud störde mig, de vägrade låta sig hindras av mina öronproppar. Tortyr var det. En svidande huvudvärk bestämde sig för att bosätta sig bakom min panna och mina ögon, och den biter sig fast än i detta nu trots att jag förklarat krig mot den med värktabletter. Nu har den flyttat till bakhuvudet och kommer säkert att stanna där i flera dagar, kanske en vecka, om den är sin vana trogen. Nu är den ändå rätt mild och uthärdlig, så det känns ok, men det får inte bli värre.

Rutiner, jag saknar rutiner... Dagarna går för fort. Men jag mår oftast bra.

Denna söta lilla kompisapa fick jag av fina Mia förra veckan.

Den enorma ödmjukhet vi känner inför diagnoser

I och med den pågående utredningen har jag fått anledning att fundera på en hel massa svårigheter som jag led av när jag var yngre, och som fortfarande finns där och stör även om jag nu lärt mig maskera det mesta av dem. Ett problem som vi inte pratat om i utredningen men som jag ändå kommit att fundera lite på nu är mitt helt otroligt dåliga lokalsinne. Jag har alltid haft svårt att hitta. Kanske för att jag så ofta är mer inne i mitt huvud än vad jag är i den riktiga världen, kanske för att det känns som jag har tusen tankar som vill tänkas på en enda gång. När vi gjorde utflykter på lekis gick alla barn två och två och höll varann i handen, men jag fick alltid gå bredvid fröken och hålla hennes hand, för annars försvann jag.

Jag brukar studera kartor noga och även rita av dem, men det hjälper ju inte för verkligheten är inte likadan som kartan. När jag ska lära mig en ny väg försöker jag memorera hur omgivningarna ser ut, men allting blandas ihop i röran i mitt huvud. Jag frågar folk efter vägen men förstår inte deras svar. Detta är nästan ett handikapp, och numera har jag accepterat att jag har svårt för det här med att hitta, att jag alltid måste ha gott om tidsmarginal när jag ska till ett för mig nytt ställe. Och jag har alltid telefonen med mig så jag kan ringa någon om (när) jag går vilse.

Nu är det inte alls säkert att jag får en neuropsykiatrisk diagnos. Långt ifrån säkert. Och jag har ingen aning om ifall mitt usla lokalsinne i så fall skulle kunna förklaras med hjölp av denna diagnos. Men det är en tanke som slagit mig. Kan ju vara så.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur irriterade folk blev på mig för att jag var så kass på att hitta när jag var yngre. Det var inget jag gjorde med flit! Under grundskoletiden gick jag sällan någonstans överhuvudtaget, men i gymnasiet fick jag lite kompisar. Vi gjorde saker tillsammans, åkte in till stan och sånt, och det blev plågsamt uppenbart hur dåligt jag hittade. Vi åkte på en skolresa också och jag var så klart hur vilsen som helst. Och mina kompisar var arga och oförstående och drev med mig. Jag tänker nu att om jag haft en diagnos redan då - då hade alla varit så mycket mer förstående. Tror ni inte det? De allra flesta skulle inte skälla på eller håna någon som de vet har ett diagnostiserat problem.

Det är ganska sjukt egentligen, nu när jag tänker på det. Har man en diagnos som folk känner till, då får man automatiskt mer förståelse än man fått annars. Är det för att vi är så imponerade av den medicinska världen? Så förtrollade av läkarnas kunskap och makt?

Diagnoser är bra och viktiga, jag påstår verkligen ingenting annat. De är till stor hjälp. Men de är ju inte allt! Man är ju först och främst människa, och jag önskar att man kunde få förståelse för sina svårigheter även utan diagnos. Det hade ju inte gjort någon skillnad egentligen om jag haft papper på mina problem redan då - jag hade fortfarande varit samma tjej med samma dåliga lokalsinne.

Jag tycker det är dumt att ett litet ord ska vara biljetten till omtanke och förståelse. Det borde väl räcka med att det syns att man har det svårt?

Värk i huvudet, ett stressmonster i magen

Jaha, nu kom den tillbaka igen. Huvudvärken. Gnagande, bultande. Snart kokande. Usch. Jag är lite nojjig över att råka pajja min kropp med alla dessa värktabletter, det kan ju aldrig vara nyttigt i längden, men jag står inte ut med att ha ont. Hatar att ha ont.

Jag mår egentligen ganska bra. Känner mig inte döende som jag gjorde nästan hela förra hösten. Men det finns en rastlöshet i mig som jagar mig och stressar mig. Och var jag än befinner mig så känns det alltid som om jag borde vara någon annanstans.

Det sociala spelet. Det lämnar mig med borttappade tankar och alldeles tom på idéer, gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag försöker tillåta mig att vara osocial nu. Jag tror jag kanske behöver det. Jag svarar kortfattat och opersonligt, men artigt, när folk jag inte känner så väl frågar hur jag mår eller vad jag gjort. Jag ställer inga motfrågor, vilket artigheten och trevligheten kanske kräver egentligen.

Men det tömmer mig ändå. Det blir ändå inget kvar av mig.

Man måste ju vara åtminstone lite social. Omvärlden kräver det. Att vara social är en positiv egenskap, motsatsen är det inte. Det har jag minsann snappat upp.

Igår var jag på Folkoperan och såg Faust med finaste Mia. En vän som är guld! Karaktärerna i operan var dramatiska och självmordsbenägna, så som karaktärer i operor ofta är. Sångarnas röster berörde mig mer än vad handlingen gjorde. Lustigt det där, att de gånger jag blir riktigt, riktigt berörd av handlingen i en opera eller en pjäs, då är det oftast en handling som jag redan känner till utan och innan. Karaktärer jag redan har en relation till.

Måtte det vara någorlunda tyst och lugnt här i huset nu under natten så jag får sova (just nu är det inte tyst!), och måtte denna djävulska huvudvärk vara borta i morgon!

Turbulens

Trött, trött, trött. Stresskänslor. Huvudvärk och magvärk. Så har den här veckan varit, i stora drag. Jag har sovit dåligt och drömt rätt jobbigt. Personen som bor vägg i vägg med mig har en massa ljud för sig, tics antagligen. Och jag är väldigt ljudkänslig. Jag har slutat använda ögonproppar, för jag blir bara irriterad över hur lite de hjälper. Ska köpa Calmour, de bästa öronpropparna som finns, nästa gång jag besöker Apoteket.

Jag vill verkligen bo ensam. Att vara social utan att vara beredd på det, även om det bara handlar om att svara på några enkla frågor i köket eller hallen var tredje dag, gör mig så trött att jag vill gråta.

I måndags ville jag också gråta, så då gjorde jag det. Det var fint. När tårarna bröt fram kunde jag äntligen vara där, i nuet, i ledsenheten i nuet, istället för att vistas långt, långt inne i mitt huvud, i onda minnesbilders sällskap. Sen visste jag inte ens varför jag var ledsen. Sen var jag inte ledsen mer men fortsatte ändå att gråta. Och jag var inte ensam, och nästan alla som var där var ledsna och ute regnade det. Det var faktiskt fint.

Måndag och tisdag har jag, utöver DBT-grupp och körrep, suttit och gjort begåvningstester och liknande. Det var alla möjliga frågor och uppgifter. Jag gissar att testerna ska visa hur det står till med min slutledningsförmåga, mitt logiska tänkande, minne, allmänbildning samt kanske hur jag tänker överhuvudtaget. Uttröttande, men psykologen är snäll och verkar klok.

Idag var jag i tvättstugan igen! Och tvättade kläder. Tillsammans med boendestödjaren. Det var läskigt. Allt som har med själva tvättandet att göra är ok, men det runt omkring - som att boka tid - skrämmer mig. Möglet var borta men det var fortfarande väldigt risigt och smutsigt. Känns trots allt som en liten seger att jag gick dit. Var typ skräckslagen innan.

D

Kom alldeles nyss hem från en heldag med kören. Återigen har jag blivit duschad i komplimanger för min soloinsats på Allhelgona - det måste gått riktigt bra! Idag däremot var min röst trött och inte alls sugen på att sjunga, men det gick hyfsat bra trots det. Medan vi tog oss igenom den ena sakrala sången efter den andra så insåg jag plötsligt att oj, vad jag trivs i tonarten D. Både dur och moll, faktiskt, fast jag föredrar ju moll. Det var som att min trötta och sömniga röst fick vila när vi sjöng i D. Bra att veta! Jag ska nog skriva fler låtar i d-moll. Inte bara så klart, det blir för enformigt, men ibland är det skönt att göra det lätt för sig själv.

Nu ska jag ta itu med ett gäng odiskade tekoppar här. Sen äta lite och därefter hem till mormor för kvällsfika.

Hönsmamma

Jag är upprymd men rastlös. Inspirerad men splittrad. Glädje förvandlas så lätt till nojjor, lyckan blir krampaktig och då är det ju ingen lycka längre.

Jag vill verkligen göra något mer av mitt låtskrivande. Låta folk höra. Spela in, dokumentera det jag gjort.

För mer än en månad sedan så träffade jag en producent. En kille som jag fått kontakt med genom min syster. Han har en studio och han kan allt det där tekniska som jag inte kan, och vi träffades och tog en fika och diskuterade inspelning av tre av mina låtar. Sen skulle jag höra av mig när jag kände mig redo. Jag har inte hört av mig än...

Mina låtar är ju mina barn. Nu tjatar de på mig, de vill fram i rampljuset, de vill höras, de är trötta på att jämt gömmas undan och aldrig få gå ut och ha roligt. Men jag är en överbeskyddande mamma som inte vågar släppa taget, jag är så rädd att omvärlden ska vara alltför brutal mot mina små barn, som ju är det mest värdefulla jag har.

Jag letar fortfarande efter min visröst, min singer-songwriterröst, min icke-klassiska röst. Jag tycker att jag mummelsjunger när jag sitter vid pianot. Men jag kan ju inte kasta ut min sopranröst som jag gör i kyrkan. Det passar inte.

Jag tror att nyckeln är att inte tänka alls på hur sången låter utan bara sjunga och låta texten och musiken tala.

I morgon är det två framträdanden med kören. Först gudstjänst på förmiddagen och sen Thomasmässa klockan tre. Har ingen aning om vad vi ska sjunga, antar att vi får noterna i morgon. Tiden däremellan ska jag gå runt i centrum och göra diverse ärenden.

Bloggtävling hos Bflmamman

Jag är med i en bloggtävling hos bflmamman! Hoppas jag vinner!

Vidrigt och äckligt!

Nu har jag varit i tvättstugan och överlevt! Min boendestödjare var med hela tiden, som väl var. Det är skönt att ha någon vid sin sida ibland. Saker som skulle ha blivit förödande katastrofer om jag varit ensam blir bara bagateller som är enkla att finna en lösning till. Jag är verkligen ingen problemlösare. Min impuls är att fly så fort minsta lilla går galet.

Jag är rätt nöjd både med att jag vågade gå dit, och med att jag var så öppen och tydlig jag bara kunde mot boendestödjaren angående min stress över det hela. Varför har jag byggt upp denna rädsla kring tvättstugan? Alltså, allt som är nytt och okänt skrämmer mig och får mig att känna mig inkompetent. Alla tvättmaskiner är inte exakt likadana och jag tycker det är läskigt med saker jag inte är van vid. Det krävs inte mycket för att få mig ur balans. Nya platser skrämmer mig. Och så vet jag med mig att jag inte är praktiskt lagd, inte det minsta. Jag är van att inte förstå saker som i princip varenda människa fixar. Och enbart denna vetskap gör mig så klart stressad och nojjig så fort jag ska göra något.

Nu är jag inte lika rädd längre. Bara att gå ner dit och se hur det såg ut tog bort lite av skräcken. Fast på ett sätt är jag faktiskt ännu räddare nu, för det var verkligen fullkomligt vidrigt där! Det fanns MÖGEL. Torktumlaren gick inte att använda på grund av mögel och massvis av äckel. Inte heller torkskåpet fungerade eftersom någon brutit av ratten som man ska göra inställningarna med. Så därför hänger nu mina sängkläder och trosor på tork över dörrar och möbler här i lägenheten. Åh fy, och så var det någon som tryckt in tuggummin i låset på den inre dörren till tvättstugan så att det inte skulle gå att låsa! Boendestödjaren var duktig och tog bort tuggummikladdet så att vi kunde låsa medan tvättmaskinerna var igång. Jag ringde min kontaktperson för mitt boende angående äcklet i torktumlaren, hon befann sig alldeles i närheten så hon kom dit och såg med egna ögon hur det såg ut och hon skulle ringa hyresvärden idag och klaga.

Att erövra tvättstugan...

Klockan ett i morgon. Då har jag bokat tvättid. Eller. Då har min boendestödjare bokat tvättid åt mig. Vi ska gå till tvättstugan tillsammans, hon och jag, men efter en timme måste hon ila vidare så då blir jag ensam och jag hoppas att jag kommer kunna avsluta tvättningen på egen hand utan panik och nojjor. Jag vet att det är fånigt, men blotta tanken på tvättstugan gör mig nervös och osäker, och Krösa-Maja är som vanligt kreativ vad gäller saker som kan gå galet. Jag är rädd att tvättmaskinerna ska gå sönder, att mina fina kläder ska bli förstörda eller att någon granne ska mörda mig.

Det är inte så roligt med alla dessa rädslor. Det är inte så roligt att ha en Krösa-Maja-hjärna.

Boendestödjartjejen frågade om den känns rimlig, den här tvättstugeskräcken. Ja, sa jag. Den känns rimlig. Tyvärr gör den det. Så som det känns just nu så tvivlar jag på att det blir något tvättat överhuvudtaget i morgon. Klänningar har jag så jag klarar mig ett tag till, men lakan och underkläder vill och behöver jag verkligen få rena i morgon.

Skräpväder, sånglycka och en och annan nojja

Regnet knastrar så fint och stilla där ute, klockan har passerat midnatt och nästan alla fönster i höghusen runt omkring mig är svarta. Snart ska även jag släcka lamporna och förhoppningsvis få sova alldeles mardrömsfritt ända fram till morgonen.

I morse var jag verkligen pigg och entusiastisk, jag gick upp tidigt och tänkte att nu ska här börjas med sunda och strikta rutiner, jag duschade, sminkade mig och fixade och donade lite här i lägenheten innan jag gav mig ut i det motbjudande och vildsinta väderkaoset. På bussen på väg mot sjukhuset fick jag ångest. Den rev och ilade i min kropp, jag ville rycka ut tankarna ur mitt huvud, det var bara ångest ångest ångest. Min mage kändes trasig. Och jag var instängd där på bussen. Skyddad, på sätt och vis. Det gick faktiskt över efter ett tag, det vidriga, som det ju alltid gör. (Sen kommer det alltid tillbaka också, dessvärre...)

På sjukhuset blev jag intervjuad för andra gången av en psykolog som är jätterar. Det är min neuropsykiatriska utredning som nu är igång. Vi gjorde en riktig djupdykning i det som är jag, kändes det som. Det var inte så smärtsamt som man skulle kunna tro, men lite pinsamt emellanåt. Nästa vecka ska jag sitta i två dagar och göra olika tester. Utredningen kommer även att innefatta blodprover och intervju med anhöriga. Och mina journaler från barnavårdscentralen har beställts också. (Hoppas de finns bevarade bara...) Så här noga utredd har jag då aldrig blivit! Jag tror att det är bra att jag gör det här.

Efter detta åkte jag hem till mig, med hjälp av en kollektivtrafik som inte riktigt befann sig på topp. När jag satt på den långsamma, långsamma tunnelbanan så satte jag på min mobil som jag haft avstängd under psykologbesöket, och då upptäckte jag att jag hade fått ett meddelande från körledaren - han vill att jag sjunger ett solo på adventskonserten den 28:e november! Detta kommer att ske i samma underbara kyrka som minnesgudstjänsten i lördags ägde rum i.

Sen på kvällen så var det körrep. Jag kände mig lite nojjig och lite skör men sjöng ändå. Just nu får ingenting förstöra min lycka över att jag får sjunga så mycket och över att det går så bra. Krösa-Maja tjatar men jag bara suckar åt henne och låter inte oron kidnappa mig.

Gulle-mormor och jag

Alla helgons dag

Idag, eller snarare igår, var det minnesgudstjänst i kyrkan för alla döda. Bänkraderna var fulla. Alla helgons dag. Kören var där och sjöng och jag sjöng ett solo som ingick i ett av körstyckena. Åh, vilken härlig kyrka att sjunga i! Jag vill spela in en skiva där! Vi stod uppe på orgelläktaren. Där trivs jag. Åh, jag har blivit helt överöst med lovord för min sång. Ibland får man vara primadonna för en dag. Jag är så glad! Det enda som störde mig lite under själva framträdandet var att rösten kändes lite ostadig och skrovlig på de låga partierna, men det var förhoppningsvis något som endast kändes i min hals och inte hördes ut. Det var kanske bara inbillning!

Nu ser jag fram emot advent och jul och alla glada sånger som den tiden för med sig!

Min stackars Krösa-Maja-hjärna

Ni vet Krösa-Maja, den där gamla gumman i Emil i Lönneberga, hon den där som alltid ser katastrofer, död och sjukdomar torna upp sig i framtiden? Som alltid tolkar allting så pessimistiskt man bara kan? Och som riktigt gottar sig i olyckor som inte ens inträffat ännu.

Min hjärna är en Krösa-Maja.

Löpsedlarnas larmrapporter om alla dessa dolda och livsfarliga sjukdomar, små ilningar och värkattacker här och där i kroppen, missförstånd och relationstrassel, ohövliga myndighetspersoner, ändrade planer, allehanda motgångar - sånt får Krösa-Maja att gå i gång. Rejält. Hon berättar ivrigt och inlevelsefullt om alla de obotliga och mycket plågsamma sjukdomar som just nu gror i min kropp och som bara väntar på att bryta ut, och hon missar inte en enda vidrig liten detalj. När jag blir osäker i sociala sammanhang så finns hon alltid där och påminner mig om att alla hatar mig, tycker att jag är konstig och tråkig, att ingen vill mig väl, att alla vill sabotera för mig. Lita inte på någon. När jag är ute på krogen och får se min spegelbild inne på toaletten och plötsligt drabbas av lite självmedvetenhet - ja, då är Krösa-Maja genast på plats och skrockar obarmhärtigt fram det jag minst av allt vill höra. Ja, du ser hemsk ut. Jämför dig själv med alla andra tjejer här. Hur kan du ha på dig det där? Hur kan du? Alla har stirrat på dig hela kvällen, alla. De äcklas av dig. Hur kan du?

Och det funkar inte att försöka tysta henne. Hon fortsätter envist att mala på om alla kommande olyckor, om hur vidrigt och hemskt allting är, om alla tusentals saker som kan gå fel. Inte heller går det att diskutera med henne. Jag har försökt, och jag har förlorat varenda diskussion. För allt hon säger kan ju vara sant. Jag kan inte bevisa att jag inte är dödssjuk eller att folk visst inte stirrar på mig. Inga bevis har jag, och Krösa-Maja tjatar och tjatar och jag blir som förhäxad till slut, jag tror på allt hon säger. För det kan ju vara sant.

Ibland när jag mår dåligt och känner mig stressad och trängd så tappar jag balansen helt och blir paranoid. Då är Krösa-Maja i sitt esse. Hon är min härskarinna och mitt förnuft är alldeles försvunnet. Jag är döende, jag är förföljd, jag är mögelförgiftad, någon har onda planer, någon vill förstöra mitt liv. Jävla gubbar överallt som registrerar allt jag gör med sina falkögon.

Och folk runt omkring mig försöker tala mig tillrätta, försöker lugna mig, försöker använda logik - men Krösa-Maja skriker så vilt i mitt huvud att jag inte kan höra något annat. Ingen förstår, ingen förstår min kris, och det gör mig arg och frustrerad och jag är helt ensam i min paranoia. Ensam med Krösa-Maja. Jag försöker blidka henne med mina ritualer, dessa tvångshandlingar, men det hjälper så klart inte. Det gör mig bara alldeles snurrig. Paranoian blomstrar, den visar sig nu i all sin prakt och själv vet jag varken ut eller in och det finns inget som någon kan säga. Inte i det här stadiet.

Men. Vet ni. Något har blivit annorlunda de senaste månaderna. Min underbara, kloka och kunniga psykolog har lärt mig att det går att lägga märke till den där oron som så ofta väcks i mig utan att vare sig kasta sig in i den eller försöka kväva den. Bara låta den finnas. Då är det lättare att stanna i nuet och verkligheten och se saker för vad de är.

Nu vet jag även att jag, utöver all vardagsoro, lider av stressrelaterad paranoia, och endast denna insikt har gjort paranoian lättare att stå ut med. Jag accepterar paranoian, jag vet att det är just paranoia det handlar om, och det gör det hela mindre mäktigt och lättare att ta sig ur. Nu kan jag, när hjärnan skenar iväg och tankarna blir lite väl nojjiga, faktiskt säga högt: "Sluta nu, Krösa-Maja!" Och sen kan jag nästan skratta åt mig själv, och inse hur osannolika och oaktuella många av alla dessa orosobjekt faktiskt är.

Jag får nog leva med min Krösa-Maja, men jag måste inte lyssna på henne. Hon är en orolig stackare med alltför vild fantasi, och istället för att bli arg på henne när hon börjar muttra om sina otäckheter kanske jag borde försöka trösta henne lite? Stackars lilla Krösa-Maja, är du igång nu igen med alla dessa historier och alla denna oro? Stackars dig. Då kanske hon kommer av sig!

Vändpunkter tror jag inte på. Jag tror inte att allt bara kan vända så där, det händer inte. Och jag mår långt ifrån bra. Jag oroar mig jättemycket. Men något är annorlunda. Något är bättre. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig stå ut med och hantera min orosfyllda själ så här pass bra - helt utan lugnande mediciner! Utan neuroleptika och utan benzo.

Min psykolog är verkligen väldigt, väldigt bra.

Arbetsförmedlingen, inget trevligt ställe

Nu fick jag mens här. Var inte alls beredd. Jag har helt slutat hålla koll på det där. Jaha, då kanske det är därför jag inte mår helt strålande.

Idag var jag på Arbetsförmedlingen och träffade en arbetsförmedlare. Jag var kallad dit angående det projekt som jag förhoppningsvis kommer att få delta i. Det verkar som om jag alltid känner mig lite kränkt när jag varit på Arbetsförmedlingen. De är bra på att få en att känna sig som ett problem. Det gick i alla fall betydligt bättre nu än vad det gjorde förra gången jag var där. Då var det ju helt fruktansvärt, usch vilket gubbas. Den här snubben idag var lite bättre, och framför allt så mådde jag bättre och var mer stabil och hade större kontroll över mina känslor än vad jag hade den där gången. Idag blev jag irriterad, men lyckades delvis låta det rinna av mig. När han började gagga om att man måste anstränga sig lite själv också, och förklarade att ingen av stödinsatserna, hur bra de än är, kommer att hjälpa om man inte lägger ner lite eget engagemang, då började det krypa och gnaga i mig. Han vet ju inte hur mycket jag ansträngt mig tidigare, han vet inte vad jag haft att slåss emot. Jag kom till möteseländet frivilligt, alltså för att jag vill få hjälp till aktivivering - då tycker jag att det är onödigt av honom att antyda att jag skulle vara lat och bekväm med att vara sjukskriven och sysslolös. Jag tycker den attityden är ett hån mot mig, som verkligen försökt ta mig in på arbetsmarknaden så väl som universitetsvärlden, och ett hån mot alla oss, som försöker, som kämpar, som har demoner och onda minnen och förlamande rädslor som river sönder oss, men som ändå vill - i den mån vi kan. Det finns enstaka personer, undantag, som gillar att vara sjukskrivna och som använder sin ångest som ett slagträ mot omvärlden - jag vill inte stuvas in i samma kategori som dessa personer.

Hur som helst ska jag antagligen träffa denna arbetsförmedlare några gånger till framöver och det känns helt ok, det kommer att gå bra, jag har bestämt mig för att vara proffsig och cool.

Snart, John Blund, så råkas vi!

Åh vad jag är trött! Hade tänkt lägga mig tidigt ikväll ju! Jag var helt virrig av trötthet mot slutet av körrepet, jag fantiserade om sömn medan jag sjöng, men så kom jag hem och fastnade framför Svt Play och jag kollade på några avsnitt av Debatt medan tiden rusade iväg. Ibland har jag svårt att acceptera att dagen är slut.

Alldeles, alldeles strax ska jag krypa ner i min säng och förhoppningsvis somna in till ackompanjemanget av regnet som kluckar och väsnas där ute. Mysigt! Konstigt att vissa ljud är så rogivande, medan andra, typ en droppande vattenkran eller - hemska tanke! - en snarkande människa, är tortyr.

Körrepet - alla tisdagars höjdpunkt - gick jättebra ikväll. Himla roligt var det. Jag fick öva på mitt solo som jag ska sjunga på minnesgudstjänsten på lördag. Och så sjöng vi adventssånger, underbart!

En ny tjej har flyttat in i rummet bredvid mitt. Nya människor gör mig osäker och illa till mods. Jag känner mig skygg och nervös överallt utom i mitt lilla rum, men jag måste ju lämna rummet för att använda köket och toaletten och trots att det känns jobbigt så gör jag det, och jag inte paranoid längre. Inte mer än vad jag alltid är i alla fall. Jag försöker acceptera mina rädslor, jag bär dem med mig för det går inte att radera dem, men jag vägrar låta dem styra mina steg.

I orons grepp

Först var jag ganska stolt och tyckte att jag hanterat situationen på ett bra och balanserat sätt, men stoltheten försvann snabbt till förmån för oron och rädslan.

Igår ringde jag en av de ansvariga för det här inackorderingshemmet och berättade om kaoset i lägenheten. Jag satt på ett café i centrum för jag kunde inte vara hemma, och jag berättade om alla obekanta människor som sov i soffan och använde duschen och satt runt köksbordet och stirrade på mig när jag diskade. Hon sa att det var bra att jag ringde, att detta inte var ok, inte det minsta, och att personal skulle vara på plats i lägenheten inom en halvtimme. Själv var jag dock inte där när personalen kom dit, jag gick runt i centrum och shoppade lite örhängen för att trösta mig lite, och sen på kvällen så var det musikcafé i kyrkan. Musikcaféet var förresten en succé, helt underbart var det. Jag sjöng en folkvisa och trivdes som fisken i vattnet. Och jag fick så mycket komplimanger för min sång att jag känner mig alldeles generad. Men väldigt lycklig och tacksam förstås. Över att jag fick sjunga, över att det gick så bra och över alla fina ord.

Sen dess har det i alla fall varit hyfsat lugnt och tyst här, men min oro går inte att stänga av. En massa paranoida tankar hemsöker mig. Eller jag hoppas det är paranoida tankar i alla fall, och att det inte är verklighet. Min hjärna kan komma på så bisarra idéer, löjliga saker egentligen, och jag önskar så att dessa idéer aldrig kommit till mig, att jag aldrig kommit att tänka dessa tankar, för när de väl har fått fäste, då sitter de verkligen fast.

Jag lämnar rummet endast när det är absolut nödvändigt. Jag bär med mig mina käraste och mest privata tillhörigheter när jag smyger runt i lägenheten. Jag lämnar dem aldrig utan uppsikt. Tar med dem in på toa och känner mig som en riktig kuf. Men jag vill inte ge paranoian mer vatten på sin kvarn så då är det bäst att inte utmana den. Åh, jag hoppas denna paranoia mattas av snart. Den får inte förstöra allt igen, den får inte döda alla fina och glada tankar. All denna oro gör mig helt spänd, yr och vimsig. Mitt huvud värker, jag har tagit en tablett, och nu ska jag gå i bädd och invänta John Blund, jag vill sova bort oron och jag vill drömma gulliga och snälla saker.

Ockupation

Jaha, nu börjar det gå helvete igen allting. Orkar snart inte kämpa emot paranoian, har inga vapen kvar. Inuti mig är det allt annat än avslappnat. Jag vill bara få känna mig lite trygg, men det får jag aldrig.

Lägenheten har förvandlats till en studentkorridor. Eller en ungdomsgård eller nåt. Jag kan inte ha det så här.

Den ena tjejen som bodde här i fyran flyttade nyligen, så nu är vi alltså bara två. Och hon, tjejen som bor kvar, hon har tagit över helt och verkar tro att det är hennes lägenhet, hon verkar ha glömt att jag också bor här. I fredags kväll hade hon kompisar här, och jag tyckte att det var helt ok. När jag gick upp på lördag morgon, igår alltså, fick jag se en helt främmande människa ligga och sova i soffan i vardagsrummet, det kändes inte ok. Sen åkte jag iväg och sjöng med kören och när jag kom hem var det massor av folk här, högljudda som tusan, en kille gick in och lånade duschen, och jag höll på att få en riktig stressattack när jag gick ut i köket för att diska och det satt fyra personer där vid bordet och bara stirrade på mig. Jag diskade bara stekpannan som jag använt, resten av det smutsiga bar jag tillbaka in i mitt rum för jag pallade inte stå där med dessa okända människor sittandes där, jag vill vara ifred, jag vill vara ensam.

Idag är det fullt av folk här. I hallen ligger en hög av skor. Jag hoppas att ingen har använt mina duschgrejer och mitt smink, alla verkar låna duschen hela tiden. Någon är där inne just nu och duschar. Jag är så jävla nojjig. Jag mår verkligen inte bra. Jag vet att jag borde ringa personalen för det här är absolut inte acceptabelt. Man får inte låta kompisar sova över utan att fråga först. Det sa de till mig när jag flyttade in. Jag vill inte gå ut i köket eller ens gå på toaletten, jag vill inte möta folk jag inte känner överallt. Jag vill koka lite te, men orkar verkligen inte gå ut dit. Snart ska jag i alla fall gå härifrån och ta bussen till kyrkan, ska sjunga där ikväll. Sen sover jag nog någon annanstans i natt. Jävligt jobbigt det här. Ensam är jag också, det slog mig häromdan att jag inte vet vad vänskap är, att jag inte förstår mig på det där som de kallar vänskap. Helt ensam är jag.

Misstag

Och luften går ur mig, precis som om jag fått ett muskligt knytnävsslag i magen. Kroppen viker sig och jag kryper ihop i sängen. Hjärtslagen skenar iväg, det känns som om ett iskallt spöke har grabbat tag i mig och vägrar släppa. Nej, jag har inte ångest. Ångest är värre än det här, det här är bara... rätt jobbigt.

Jag har skaffat mig mobilt bredband nu. Igår gjorde jag det. Nu kan jag äntligen sitta och surfa hemma, vilket är underbart. Mindre underbart är att jag i min obetänksamma nyfikenhet nästan genast sökte och fann lite information om min... ja, vad ska man kalla honom? Ex-älskare? Före detta stora kärlek? Forna besatthet? Hur som helst, nu vet jag vad han gör idag. Åh, jag ville inte veta. Men nu vet jag. Jag ville inte höra hans röst igen. Men nu har jag hört den. Jag vet inte vad som for i mig, jag tänker nästan aldrig på honom längre. Plötsligt minns jag alla de där starka (men numera avlidna) känslorna, jag minns smaken av dem, lukten, jag minns tårarna, andnöden - men det enda jag känner idag inför allt det där, det är skam. Att jag kunde tillåta mig själv att bli så där galen, påflugen, obehaglig och hänsynslös. Pinsam. Men jag kunde inte bättre. Jag kunde inte bättre. Jag ville bara få vara en del av något, något nytt, något fint, jag ville bara ha lite kärlek, jag ville våga tycka om någon. Egentligen var det helt fruktansvärt från början till slut. Vi pratade inte samma språk. Jag kände att jag inte pratade samma språk som någon annan på denna jord, och jag förstod inte det språk min kropp talade.

Jag tycker verkligen inte om att vara kär. Har ingen längtan efter det alls längre. Förut ville jag jämt bli kär, jag letade, jag ville hitta ett objekt, en besatthet, någon att hänge mig åt och tvätta bort min smärta med. Närhet och hångel och sex fungerar bara på fyllan. Och inte ens då förresten. Inte nu längre. Det är ett avslutat kapitel.

Det är så svårt att tycka om någon utan att göra både sig själv och den personen så väldigt illa. Jag kan inte bättre. Och jag vill inte försöka mer. Idag blir jag illamående av bara tanken.

Remissen

Vad jag är glad att jag vågade be om den där remissen, att jag fick min vilja igenom, att jag fick min DBT-behandling på den mottagning jag ville. Jag jämför den här DBT:n med den DBT jag gick i för ett år sedan, på det sugiga och eländiga gamla skitställe jag då fick min så kallade vård på, och det är som natt och dag, som olika planeter. Jag tycker att min psykolog är bäst i hela världen. Hon är så smart, lagom krävande och alltid förstående. Hon är expert på borderline personlighetsstörning och det märks. Paradoxalt nog är hon den absolut proffsigaste person jag mött inom psykiatrin samtidigt som jag känner så starkt, ja jag vet, att hon bryr sig om mig på riktigt och verkligen vill att jag ska må bra. Jag börjar känna att färdigheterna faktiskt finns där och går att använda när jag hamnar i kris. Jag befinner mig i nuet, på något ostadiga ben, visst, men i nuet. Jag är inte vilse i en skräckfilmsremake av sorgerna i mitt förflutna och jag är inte konstant uppjagad över allt det hemska som kan hända i framtiden.

Utan den där remissen hade det aldrig gått så här bra. Jag är rätt säker på det faktiskt.

Körledaren har gett mig ett solo i en kommande konsert! Och jag ska även sjunga en låt på ett musikcafé som kyrkan anordnar. Min röst sitter någorlunda på plats och jag hoppas att den ska hålla sig där. Jag har tappat bort sången flera gånger men den kommer alltid tillbaka till mig. Lathet, dåligt självförtroende, hudlöshet och relationsångest har gjort min väg i musiken väldigt krokig, men sången och jag, vi har aldrig gjort slut, vi har bara tagit lite pauser ifrån varandra i perioder. Och nu är vi kärare än nånsin. Åh, sång, det är verkligen glädje och friskhet för mig. Fast nu börjar jag ana glädjen och friskheten i mitt övriga liv, i allt det som händer utanför musiken, också.

Jag verkar ha en väldig tur förresten som inte behöver vänta länge alls på min neuropsykiatriska utredning. Den börjar nu, bara några veckor efter att min läkare sa att jag borde genomgå en sådan utredning. Många går och väntar hur länge som helst på att få utredas. Även detta tackar jag den där remissen för. Utan den hade jag fortfarande gått på den där vimsiga, vidriga mottagningen, ångestfylld och frustrerad, irriterad över den icke fungerande vården, träffa ständiga hyrläkare, utan att nånsin bli bättre.

Boendestödjare, relationer och att hålla fast vid verkligheten

Inackorderingshem. Så heter det, det ställe där jag bor. Det lärde jag mig igår när jag var i Kommunhuset och träffade min handläggare och några boendestödjare. Boendestödjarna ska komma hem till mig redan denna vecka. Det känns rätt skönt att jag kommer att få hjälp och att jag inte längre måste möta alla mina vardagsrädslor helt ensam. Tvättstugan till exempel. Den är jag rädd för. Jag tror vi kommer att göra kompissaker som att fika och gå på promenad också. Jag hoppas att det kommer kännas avslappnat och att det kommer att göra mig mer närvarande än vad jag är nu, jag flyter in i apati och overklighetskänslor, går in i mitt huvud och sen undrar jag vart dagen tagit vägen. När jag hittar mig själv är jag kreativ och entusiastisk, men ibland, eller snarare jätteofta, är det svårt att hitta mig. Som en nål i en jäkla höstack.

Jag känner en sån väldig rädsla när det gäller relationer. Vi har jobbat med detta i DBT:n men det har ändå inte blivit lättare. Jag orkar inte med den där frustrerade ledsenheten som är nästan alla relationers trogna följeslagare. Skräcken, den isande skräcken över att göra något fel. Min utgångspunkt är att jag är en sån som gör fel. Så mycket rädsla...

Jag kan vara riktigt social. Trevlig. Det går nästan av sig självt numera. Men jag är så sjukt skör. Och min hjärna är full av olyckskorpar som kraxar att alla hatar mig och vill mig illa, att jag är vidrig och att alla andra är vidriga.

När jag var yngre, mellanstadie- och högstadieåldern, och även tidigare förresten, så var jag väldigt missanpassad och obekväm att ha att göra med och helt uppenbart socialt handikappad. Jag har genomgått en förvandling, minst sagt. Jag har gjort så mycket mer än vad jag och någon annan trodde var möjligt. Musiken har hjälpt mig. Men de där känslorna, de sitter ju kvar i kroppen. Jag är fel. Och nu har kallelsen till det första samtalet i den där neuropsykiatriska utredningen kommit och jag anar att vi kanske kommer behöva prata en del om de här åren och att allt det där kommer bli verkligt igen. Och jag kommer vara tvungen att minnas. (I borderlineutredningen, som jag gjort två gånger, handlade det mest om nutid och aktuella svårigheter om jag nu minns rätt. Nutiden är ju jobbig nog kan man tycka...)

Det jag tänkt komma fram till med den här texten är i alla fall att jag har svårt med relationer, samtidigt som jag behöver relationer. Trots att de så ofta blir så obehagliga. Om allt nu går bra med de här boendestödjarna, då kommer jag i alla fall ha några att prata med och förhoppningsvis kommer det inte kännas så dramatiskt och kravfyllt, och min oro över att klampa i klaveret och min lättkränkthet kanske kommer vara mindre än vanligt just för att de är personal. Anställda. För att umgås med mig. Ensamheten känns inte lika överhängande längre.

Jag tycker om de två unga tjejerna jag bor med. Det är skönt att vi inte pratar så mycket med varann, att de inte försöker närma sig mig, samtidigt som det känns bra att inte vara ensam. Jag är mest i mitt rum, jag hör den ena tjejen sjunga mjuka vaggvisor på somaliska, jag hör dem prata i telefon och se på tv, och det är skönt att det finns folk där ute.

Min nya mobil har kamera! :-)

Kärlek. Fina syster och svåger!


Mina lamm, Dagmar och Tryggve.


Utsikt från min balkong.


Jag, i ett trapphus i Sumpan. Har precis varit på förfest hos ett jättefint och gulligt par.


Hit går jag några gånger i veckan.

Rammelbuljong

I morse när jag fortfarande låg i sängen så ringde telefonen och jag tryckte på svara-knappen, efter ett ögonblicks sömnig tvekan. Jag kanske börjar våga trotsa min telefonskräck litegrann! Jag kunde visserligen se vem det var som ringde och då tar det inte emot lika mycket att svara som när det är något okänt nummer. Det var nämligen hon från socialen. Vi ska ha möte snart, hon och jag, angående boendestödjare. Jag vet inte... Lite läskigt är det, men kanske skulle det hjälpa mig att strukturera mina dagar och att komma igång med saker lite bättre om jag fick lite stöd och uppmuntran från någon. Och social träning är ju behövligt.

Känns som hela samhället plötsligt fått upp ögonen för mig och bara vill ösa hjälpinsatser över mig! Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket det skulle betytt om jag fått allt detta tidigare. Jag skulle ha ett mer värdigt liv att se tillbaka på. Men nu är det som det är, vissa saker har jag klarat och andra inte, och jag har lidit mycket, men det förflutna går inte att ändra så jag ska försöka vara tacksam över den hjälp som finns för mig nu, idag, istället för att gräma mig. Jag klamrar mig fast vid Sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Jag har för mig att någon sa att vi skulle få tillgång till Internet i lägenheten längre fram. Jag måste höra efter hur det blir med det och när detta i så fall ska ske. Annars ska jag lösa det på annat sätt, jag saknar Internet.

Jag har fortfarande inte Internet

Igår var jag på nätverksmöte på sjukhuset. Min psykolog, min läkare, min handläggare på Försäkringskassan och jag satt runt ett bord och drack lite te och diskuterade min framtid och möjligheterna till aktivering. Det var ett bra och trevligt möte. Min sjukskrivning tar slut i december och jag har ju haft lite vaga planer på att börja plugga i januari, läsa in Omvårdnadsprogrammet. Jag insåg dock medan vi satt där att det kanske inte skulle funka att ta sig an heltidsstudier och allt vad det innebär, grupparbeten och annat obehagligt, risken är att det går bra de första veckorna och sen går jag sönder och allt blir fiasko och olycka. Detta är ju lite av ett mönster för mig. Så nu ska jag sättas i kö till ett projekt, en sorts kurs, som handlar om att typ hitta sig själv och göra rätt yrkesval och sånt. Det låter rätt lovande och det är ju positivt bara det här att komma ut bland folk, hålla apatin och de malande huvudvärksframkallande tankarna på avstånd och utmana ångesten och den dåliga självkänslan. Efter mötet skrev min läkare ett intyg där vi ansöker om sjukskrivning i minst ett år till. Jag har trott att jag skulle bli utförsäkrad men det kan man tydligen inte bli när man är under trettio.

Färdighetsträningen är grupp är så jävla jobbig! Detta är mitt största problem just nu. Det är bara tre timmar i veckan men jag ägnar åtskilliga timmar åt att ha negativa tankar om det hela. Får ständiga impulser att hoppa av, men har hittills blivit övertalad att stanna. Det här sociala känns så svårt. Jag känner mig typ mobbad av gruppen, fast jag vet ju innerst inne att det är paranoian som tar mina sinnen i besittning. Jag känner mig så naken och hjälplös när jag sitter där på min stol, jag tittar ner i bordet och känner en värkande och uråldrig förtvivlan växa i mig och min röst är ostadig och svag när jag tvingas säga något. Paranoian viskar till mig att nu är det så här igen, så här som det alltid blir, alla hatar mig, alla andra är kompisar och gullar med varandra och knyter vänskapsband men mig hatar de.

Bortsett från detta visserligen enorma problem som överskuggar allt annat så är gruppen rätt givande eftersom gruppledarna är så bra. Jag är imponerad.

Jag trivs fortfarande jättebra i den nya lägenheten. Känner ett lugn inombords som jag inte är van vid. Även om ältandet och tomheten och äcklet och alla andra fiender jag har kommer och går. Det kommer personal och städar alla allmänna utrymmen, allt utom våra rum, och de ser till att det alltid finns diskmedel och toapapper och allt sånt. Allt sköter sig av sig självt, det är som att ha små husälvor som fixar allting åt en, jag har aldrig varit med om något så lyxigt.

Självständig med en massa stöd

Jag kände mig som hemma nästan med detsamma i det nya rummet. Det är litet men mysigt, jag har inrett och satt min prägel på det, och jag har en stor balkong och en enorm garderob. Jag har inte pratat någonting med de andra två tjejerna som jag delar lägenheten med och jag vill inte göra det heller, relationer fungerar som allra bäst när de är begränsade till ett eventuellt hej eller ett litet leende när man möts i köket eller hallen. Det är okomplicerat och bra, tycker jag.

Jag mår bra frånsett att jag är förkyld igen. Rösten är rostig, jag är yr och trött och allt jag äter smakar tvål. För tillfället är det nog apatin som är den fälla jag måste akta mig för mest. Har så lätt att fastna i mig själv, i nån sorts tomhet, i en total avsaknad av initiativ. Det skrämmer mig lite.

Det kommer personal till oss i lägenheten varje dag. De sköter allt. Det känns tryggt och bisarrt nog får allt det här stödet mig att känna mig självständig. Det har jag sällan upplevt tidigare. Jag har mest känt mig hjälplös. I tryggheten finner man självständigheten. I vetskapen om att man inte måste klara allting på egen hand. Nu vet jag det.

Ibland är jag ledsen och sen tänker jag på hur dåligt jag mått förut och då blir jag ännu mer ledsen. Jag vill gå tillbaka i tiden och trösta mig själv, men det kan jag inte. Jag kan bara trösta mig själv nu.

Jag måste acceptera att mitt liv inte är ett Sex and the city-avsnitt. Det är ok ändå. Saker blir inte som man har önskat, men de blir rätt bra till slut ändå.

Om kvällarna tittar jag ut genom mina fönster på alla höghus där ute, på alla fönstrena som lyser som små lågor och på gestalterna som skymtar bakom gardinerna. Det är något med mörker och höghus och en massa lysande fönster. Det är det enda som kan ge mig en viss längtan efter att bilda familj. Jag är ointresserad av att bli mamma. Och jag tror att jag trots all DBT aldrig kommer att bli tillräcklig skicklig på relationer och bekväm med närhet för att kunna leva tillsammans med någon. Jag drömmer inte om man och barn, jag drömmer om musik och skapande och hundar, om ett jobb och en helt egen lägenhet. Men de där fönstren. De ger mig varma och vemodiga fantasier om kärlek och familjeliv, svänga ihop en middag, natta barnen, ljusen slocknar ett efter ett tills bara trappuppgångarna lyser. Det verkar så mysigt och så lyckligt och jag vill vara en del av det. Jag vet att det bara är en illusion, förstås. Innanför flertalet av de där varmt lysande fönstrena bor ångest och alkoholism, sömnlöshet och våld.

Det är lite tråkigt att inte ha Internet, men jag lider inte så mycket av det faktiskt. Jag har böcker att läsa och TV-serier att kolla på och så hoppas jag på att snart finna tillräcklig ro för att kunna skapa lite, skriva låttexter och dikter och musik. Längre fram kanske vi kommer få Internet i lägenheten.