Hello. I know that you've been feeling tired.

Det är inte det att jag inte har något att skriva. Jag kan komma på massor av saker. Börja formulera inlägg i huvudet. Men sen låser det sig, något känns inte bra.

Jag ångrar ingenting jag skrivit här i bloggen, om något så önskar jag att jag vågat vara mer självutlämnande - jag finner det helande. Men. Just nu vill jag inte. Den här bloggen har gjort sitt. Man tycker ju att ett sista kapitel skulle kunna innehålla någon form av förlösning eller förändring, eller hur? Men det här är ju en blogg och inte en roman.

Jag har inte mycket till privatliv i min tillvaro. Inte så mycket som jag skulle önska i alla fall. Alltså, jag vet inte ens hur många vi är som använder samma toalett. Och när boendestödjarna kommer så vill jag kunna emot dem i hemmets lugna vrå och prata obehindrat med dem, men det går ju inte riktigt, det går inte riktigt att slappna av när man bor på ett sådant här ställe där folk liksom bara kommer och går.

Det lilla jag kan behålla för mig själv, vill jag behålla för mig själv. Jag tror att det är ett av skälen till att den här bloggen ska vila nu.

Tack alla som läst och funnits där!

Harpvård

Förresten, min fina harpa råkade ju ut för missödet att ettstrukna a gick av, bara så där.



Men nu har den fått omvårdnad. Min mamma som är van vid strängar som brister kom hit och satte dit en ny. Nu är allt som det ska igen. :)

Korparna

Jag ramlade ner i mörkret ett tag. Sen försökte jag vara vuxen och problemlösa genom att ringa först LSS-handläggaren och sen Överförmyndarnämnden i hopp om att någon annan, mer kompetent, ska ta över mitt liv. Nu har jag blanketten här, men orkar inte ge mig in i den djungeln nu.

Jag spelar piano så ofta som möjligheten bjuds. Det är tyvärr två dagar sen nu, och idag och i morgon lär det inte heller ske. Det är min passion och mitt livs stora kärlek. Och jag stämmer harpan, sjunger, går till Friskis & Svettis ibland och jag ser tre Sopranosavsnitt per dag.

Det är farligt att hoppas, för det blir så smärtsamt när det glada lilla hoppet ersätts av grus och damm. Jag är tacksam över mitt boende, det kan man kanske inte tro med tanke på allt gnäll och klagande, men det är jag. Ibland hittar jag lite lugn här. Det är den bästa boendesituation jag någonsin haft. Men ändå sitter jag och gråter över allt det här med lägenheter, ovisshet, längtan och väntan...

Det här gruppboendet jag sökt till, jag har fixerat allt mitt hopp vid det. Nu börjar jag inse att det kanske inte är lika bra som jag trott. Fast jag vet ju inte, jag har ju inte sett det i verkligheten. Jag vet ingenting, jag vet inte om jag kommer att få en plats där.

Och så har jag ju en ny handläggare på FK, min förra är mammaledig. Det har jag kanske nämnt. Det är jobbigt, jag är ju inte van vid henne, jag blir bara stressad och blockerad och vill skjuta mig själv.

Det är dessa två bagateller som fått mig att vackla.

Jag vill verkligen hålla mig borta från slutenvården eftersom jag vägrar forslas runt i en sådan där psykbil. Det verkar ju som om alla de där chaufförerna är äckliga svin. Och jag är ju hon som aldrig har nån anhörig eller vän vid sin sida när denna situation uppstår och då är man ju ensam och extra utsatt. Jag minns hur jag gick runt och härjade och grät i korridorerna på Danderyds sjukhus och höll föredrag för nattpersonalen om de illvilliga chaufförerna. Hur svårt kan det vara att bara knipa käft och köra bil? De ska bara vara tysta. De ska inte ställa massa frågor, de ska inte försöka vara roliga och de ska verkligen inte ragga på en.

Jag ska nog inte blogga, jag får en klump i halsen och magen vänds ut och in.

Fel

Det är något som ligger och skaver, mitt samvete plågar mig men jag förstår inte varför. Jag har gjort något fel. Men jag vet inte vad. Jag vill göra allt bra igen. Jag vill be om förlåtelse.

Jag vet inte. Den här skulden är så tung och invecklad.

Zemfira

Min roomie knackade nyss på min dörr och frågade om jag ville följa med in till stan och ta en öl. Jag vill ha alkohol, men orkar inte sminka mig, orkar inte åka buss, orkar inte träffa nya människor, orkar inte med någon oplanerad tankeverksamhet överhuvudtaget. Så nu sitter jag kvar hemma och lyssnar på Zemfira. Älskar henne. Vrider aldrig upp volymen så här, men det känns som en sådan kväll på något sätt.

Mitt mående, mitt humör, min själ, mina tankar och mitt sura hjärta - de ställer till det.

Gårdagens skörd

Ja, jag kunde ju inte lägga band på mitt habegär igår efter det där upplyftande mötet! Köpte en härlig röd/orange klänning som jag spanat in sedan tidigare på Gina och så lite annat krafs. Min boendestödjare var med som smakråd, och därför kändes det mer tillåtet och kontrollerat än annars.




MEN, jag vill bli bättre på att spara. Alla mina inköp är impulsbaserade. Jag är så ovan att ha pengar att jag blir helt berusad av det.

Nu har jag dessutom köpt färdigmat typ tre dagar i rad eftersom... ja, det är lite komplicerat. Det finns nu endast en maträtt jag kan laga och äta hemma. De andra jag hade har blivit... kväljande och omöjliga att närma sig. Får lite lätt panik.

Att skaffa en god man skulle vara att ta ett steg tillbaka. Eller jag vet inte, jag vet ingenting.

Jag vet ingenting om framtiden, jag är dock skeptisk och har svårt att tro att den är ljus. Men nuet ska skimra, nuet ska vara underbart. Nuet ska fungera! Jag ska göra allt för det.

Morgon och vaken

Onsdag. Veckans galnaste dag. Plikttroget tvingar man sig upp tre - fyra timmar tidigare än vanligt, borstar av sig nattens säregna tankar och drömmar och väcker allting till liv med en omtumlande stark kopp kaffe.

Så rullar allt igång. Först enskild terapi och sen grupp och resten av dagen är som vanligt vigd åt promenerande. Idag är det terräng. Bäst att dra på sig långbyxor trots att jag inte är någon byxtjej.

Jag är så glad att jag inte har mens! Sånt uppskattar man, med förra veckan i färskt minne!

Vi ska promenera så svetten rinner och fötterna blir trötta, vi ska promenera bort alla onda tankar och all panik och alla ödesdigra infall.

Jättebra möte på kommunhuset igår, för övrigt. LSS är på G. Jag blev så överväldigad av all hjälp och alla privilegier jag kommer att få inom en snar framtid så jag glömde helt bort att jag hade planerat att kräva att få en egen lägenhet... Men det känns bra, jag är nöjd.

Jag vet inte om det är betydelsefullt, men i mina återkommande mardrömmar (som jag dock sluppit i natt) är jag inte längre enbart ett tillintetgjort kryp - jag är ett anklagande, högljutt hämndväsen på samma gång. Det är fortfarande fruktansvärt och ångestdrypande, men åtminstone med ett nytt fräscht tema... Kan vara en förbättring. I vaket tillstånd är jag dock likadan som jag alltid har varit, hopplös.




Mina träningsbyxor... Älskar dessa! Har dem inte på mig idag dock.

Den där ödesdigra känslan

Jag är så ledsen och sörjer allt det som gått förlorat. Jag gråter över spilld mjölk. Ibland fastnar jag i ältande och skrik, ibland fastnar jag i gymnasiet, i grundskolan, hos dagmamman. Ibland fastnar jag i ingenting. Bara denna övermäktiga smärta, denna värk, detta äckel, denna våldsamma desperation. Detta kippande efter luft. Denna förtvivlan, denna övertygelse om att det aldrig kommer att bli bra. Denna ENSAMHET.

Hur kan jag längta så hett och intensivt efter det där destruktiva? Hur kan jag överväga att riskera det fina, det djupt älskade, drömmarna som blivit sanna? NEJ.

Jag vill inte förstå mig själv, vill inte blicka inåt. För jag är hemsökt.

Men jag vet att det blir bättre.

Strålkastarljuset

Nu har jag fått perspektiv och känner mig inte alls lika eländig längre.

Jag har för mig att jag såg på tv häromveckan. SVT, om nu inte minnet spelar mig ett spratt. Jag har för mig att det visades en trailer för ett kommande program där man ska uppfylla folks drömmar.

Så går jag in på SVT:s hemsida (ja, för jag tänker söka till det programmet! Jag vill att de ska uppfylla min dröm om att få spela in på mina låtar i en riktig studio, på en riktig flygel!) men jag hittar ingen som helst information om detta.

Har jag bara drömt alltihop?

Hoppas inte, för jag hade verkligen tänkt söka, på riktigt.

Inte vad jag drömt om direkt

Jaha. Klockan var 00.00, måndagen hade avlöst söndagen och jag hade ätit glass samt tillgodogjort mig kvällens Sopranos-dos och satt, ironiskt nog, precis och funderade på hur bra och trivsamt det blivit här i boendet och hur icke-akut min situation är när mina tankar plötsligt stördes av att den mest nyligen inflyttade personen vandrade omkring i lägenheten och hävde ur sig obegripliga haranger med en... ja, rätt skarp stämma.

Åh, låt inte allt urarta igen. Jag vill inte bli förstörd. Jag vill inte vältas omkull.

Idag har jag onda aningar.

Ska det vara så här? Ska jag känna så här?

I natt blev jag så stressad att det kändes som om folk kunde höra mina tankar. Det är väldigt svårt att hitta bevis på att de inte kan det...

Jag reagerar starkt på bagateller. Så är det bara.

Mod!

Hej bloggen!

Dålig uppdatering på grund av ooooont, flykt in i sömnen samt den här utmattande hettan!

Nu utmanar jag mina rädslor och sitter ute på balkongen, i klänning och utan solskyddskräm. För tillfället är det dock inte solen jag fruktar allra mest, utan insekterna. Humlor och andra högljudda flygfän.. usch! Måtte de hålla sig på avstånd!

Vi gick ända till LIDINGÖ i onsdags! Över bron och allting. Det var spännande. Men så fick jag så ont att vi var tvungna att avbryta promenaden och ta Lidingöbanan tillbaka. Jag vaggade fram, det gjorde så ont, så ont.

Sen dess har jag knappt rört mig.

Jag är inte alltid rädd för solen. Ibland kan även jag uppskatta dess värmande strålar. Främst hos mormor. På altanen, med varsin kopp kaffe. Jag tror mormors entusiasm över solskenet smittar av sig. Men oftast skyr jag solen och det har jag gjort hela mitt liv. Det är inte enbart cancerrisken som besvärar mig även om den är det mest konkreta i min rädsla. Den är så mäktig, solen. Den rår över liv och död! Det är inte utan att man får lite existentiell ångest.

Och det är klart, för en självskadare är det inte så roligt med soliga, kvalmiga dagar. Det är som om solen vill avslöja en, den vill skämma ut en, den vill tvinga av en den där långärmade, svettiga tröjan...

Så kände jag förr i alla fall.

Månen är lite mysigare faktiskt!

Nu: Ner med rullgardinerna och på med Sopranos.

Aktiva onsdan!

Jaha, brinnande menskramp i magen, svullen, och jag känner hur blodet pumpas ur kroppen. Tänk att det här handikappet uppstår var fjärde vecka!

Jaja, idag ska jag först på läkarbesök, sen DBT-grupp, sen den traditionsenliga onsdagspromenaden med min vän och avslutningsvis kanske ett glas vin på något mysigt ställe. (Beroende på hur vi mår.)

Vääääldigt trist att behöva dras med det här mensflödet, plus medföljande värk, en dag som denna. Men jag sätter min tilltro till tabletter, tamponger och bindor.

Jag mår trots allt ganska bra. Det är längesen jag mådde så där riktigt ruttet på grund av mensvärk. Ni vet när man ligger på golvet och vrider sig, spyr av smärta, kallsvettas något extremt... Det kan göra så obeskrivligt ont! Riktigt svår mensvärk, det är den allra värsta, vidrigaste smärta jag upplevt!

Lite mening

Min psykolog hade fått en undran från socialstyrelsen angående hur många av hennes patienter som är hemlösa. Jag räknas in i hemlöshetsbegreppet - bor ju i inackorderingshem - så hon frågade mig om det gick bra att skicka in mina uppgifter till dem. Och ja, det var så klart helt ok. Tycker det är strålande att man vill uppmärksamma sambandet mellan psykisk ohälsa och hemlöshet. Tror det är ett vanligt samband faktiskt.

Och för en tid sedan frågade hon mig om jag ville godkänna att jag och mitt fall används som exempel i undervisning/föreläsning gällande differentialdiagnoser. Jag kommer vara anonymiserad (undrar om jag kommer få ett fingerat namn! Och i så fall vilket!). Detta sa jag ja till utan tvekan. Jag har ju känt och känner mycket sorg och bitterhet över att den neuropsykiatriska utredningen inte gjordes tidigare i mitt liv, över att ingen såg. Och det här ska ju förhoppningsvis upplysa vårdpersonal om dessa saker och därmed hjälpa andra att få hjälp tidigare än vad jag fick, och det känns rätt bra.

Usch, nu började det tjuta i mitt ena öra.

F&S. Och pianot.

Nu har mensen kommit och jag kommer nog inte orka träna på några dar. Det är hemskt. Och jag fasar för de två veckorna i sommar då F&S ska ha stängt.

Jag har aldrig tränat förut. Om man inte räknar promenaderna, samt ett halvhjärtat och förvirrat försök att börja jogga för några år sen.

Det är nog minnet av idrottslektionerna, denna schemalagda förnedring, som gjort att jag sett med avsmak, skräck och (kanske mest av allt) värdelöshetskänslor på motion.

Men jag är inte den jag var.

Idag hade vi en helt vild ledare. Det var jobbigt på ett underbart sätt! Det är faktiskt ett roligt projekt, det här med att komma i form. Och snygga träningskläder har jag köpt också. Det gör det hela ännu roligare. Och om jag blir av med min icke särskilt smickrande bukfetma så är det bara en bonus. En dag, om några år typ, kanske jag till och med vågar sätta min fot på gymmet (!!!!)

F&S är min ena livboj. Låtarna och pianot är den andra.

Resten fungerar inte särskilt bra. Böcker, jag behöver nya böcker, olästa. Måste ha fler livbojar.

Löjlig man är

Det är en svår tid nu. Så säger jag kanske jämt? Alltid deppig, tungsint och med hundra bekymmer. Det ledsna finns ju så nära till hands.

Men det är värre nu. Jag känner mig så sjukt övergiven. Så intrasslad och så lurad.

Och min vilja tog slut. Jag ville inte kämpa, jag ville bara bort. Impulsen var så stark att den var alldeles självklar och enväldig, men ändå släcktes den tack vare sällskap, gråt, ohämmat vältrande i sorgen och sen till sist distraktion. Och nu känns det helt främmande. Så nu försöker jag undvika att tänka. Så att det inte ska komma tillbaka.

Jag ska ringa och skrika åt mina handläggare så snart det blir vardag igen. Det händer ju för fan ingenting. Jag tror jag vill flytta till gruppboendet. Om jag får erbjudandet, då tar jag det. Men de skiter ju i mig.

Tankar som dessa vill man helst inte tänka. Platserna dit de leder vill man inte till.

Jag funderar på att lösenordsskydda bloggen. I så fall skulle jag bjuda in er som följer mig och som brukar kommentera - om ni vill. Fast jag vill ju helst ha en öppen blogg egentligen, det känns som om det är lite av tjusningen.

Lyss till den sträng som brast

Världen snurrar omkring mig. Jag försöker hålla mig lugn och behärskad. Jag lyckas ganska bra. Men den där stressen upphör nästan aldrig att ila i bröstkorgen. Bitarna sitter inte på plats.

Jag är glad att jag har Friskis&Svettis nu. Var med på tiopasset idag och ska dit i morgon med. Den här gången kunde jag äntligen ligga still under avslappningsstunden på slutet utan att handlöst ramla in i ångesten.

Idag tackar jag nej till alkohol. Igår drack jag med måtta och lade mig tidigt. Jag har inte råd att flippa ur i nuläget. Det är faktiskt F&S som räddar mig. Jag vet ju att mina inplanerade pass inte kommer att bli av om jag är fyllsjuk.

En sträng har brustit på min harpa. Jag låg i sängen en morgon och så kom ett ljud från harpan, det lät som om någon rörde vid strängarna. Jag trodde jag inbillade mig, men sen fick jag se att en A-sträng hängde där och dinglade helt hjälplöst. :( Jag kommer att behöva hjälp med att sätta dit en ny, frisk sträng.

Solen

Är det inte mögel, insekter i garderoben eller gifter i maten så är det solen. Idag har jag gått nästan två mil och trots solskyddskräm har jag bränt ryggen. Följaktligen har jag ikväll haft dödsångest. Jag ringde mormor och berättade att jag bränt mig och att jag kommer att dö. Hon svarade att det var roligt att höra att jag varit ute i solen, haha.

Jag har fått tålmodiga försäkringrar både från mormor och syster om att denna solbränna inte kommer att innebära slutet för mig, så nu har jag faktiskt fått lite distans till det hela. Den har gått ner nu, den grymma solen. Jag har varit rädd för solen så länge jag kan minnas.

Har sett så många Canadagäss idag att jag ser såna när jag blundar.

Nu googlade jag "solbränna". Skulle jag inte ha gjort.

Musiken, min ängel

Jag skriver mycket musik. Den skriver sig själv, känns det nästan som! Det är helt underbart och det gör mig så lycklig och tillfreds trots att det är mycket som är trassligt och icke tillfredställande nu.

Jag är så otroligt tacksam över den gåva som musiken är. Den får mig att tro att det finns en mening med alltsammans, med ångesten och allt som inte fungerar. I musiken finns en sådan rikedom och jag upptäcker den mer och mer. Jag känner vördnad.

Ankaret

Boendestödteamet i Haninge har anmält skitstället Ankaret till socialstyrelsen. Väldigt bra att denna oseriösa verksamhet granskas. Förskräckligt och tragiskt att detta fått fortgå och att läget är lika illa - eller om möjligt värre - som på den olycksaliga tid då jag var patient där.

Jag minns ju själv hur det var då, runt 2009. Bara virriga, stressade stafettläkare (som gjorde alla förödande misstag man kan tänka sig. Skriva fel i recept till exempel så att medicinen inte går att hämta ut och sen så klart göra sig onåbar. Och glömma bort att fylla i sjukintyg. Och så vidare. Och så vidare!) och galna medicinbyten hejvilt.

Nu går jag på borderlineenheten på Karolinska, och skillnaden är ofattbar, obeskrivlig! På KS får man hjälp. De håller vad de lovar och de finns tillgängliga. Jag har en kunnig psykolog som erbjuder telefonstöd och extrainsatta tider om det behövs. Jag har en ansvarig behandlande läkare. Där finns det kompetens och resurser - till skillnad från Ankaret, där de inte vet vad de gör.

Ett sjunkande skepp.

Förstå

Relationer är fortfarande svårt. Jag känner mig övergiven och misslyckad och jag vet inte vad jag ska göra med den här enorma smärtan.

Jag vill att ni ska förstå mig. Jag vill inte bli bortvald. Snälla.

Svett!

Jag gick till F&S i morse. Är stolt. Trodde inte jag skulle svettas så mycket som jag faktiskt gjorde, haha. Det var nästan pinsamt. Ska gå på ett pass i morgon med. Tänk bara vilken snygg kropp jag kommer ha sen när jag kommit i form!

Dock misslyckades jag med att hitta hem. Jag irrade runt bland radhusen, sen gick jag tillbaka och tog bussen. Trots att M visade mig i torsdags hur man ska gå. Hon gick med mig halva vägen ungefär och beskrev resten. Sen ringde hon för att höra om jag kommit hem ordentligt. Så gulligt! Jag blir helt rörd när folk bryr sig så där. Men shit vilket lyte jag har.

Idag har jag även dammsugit och moppat mitt rum, köket och hallarna.

Jag!


En lycklig Vicki! <3

Mellanläge

Nu känner jag mig... neutral. Lite tom kanske. Ångesthelvetet ligger och lurar slugt nånstans i skymundan. Acceptansen är väldigt långt borta. Jag är glad att jag kan fly in i musiken (både som lyssnare och utövare) och böckerna. Jag är rädd för kommande ångestutbrott.

I morgon bitti ska jag till Friskis & Svettis igen. Så har jag bestämt i alla fall, och jag kommer att bli rätt besviken på mig själv om jag inte lyckas ta mig dit. Jag ska dit.

Mina hälsonojor verkar blomma ut varje gång jag har ägglossning förresten. Undrar om det finns ett samband. Psykologen tycker att jag ska gå en Internetbaserad behandling mot hypokondri/hälsoångest.

Nu ska jag gå i bädd, ska ligga och läsa en stund. God natt alla fina!

Fy fan

Lade mig tidigt igår, trött och sömnig, och sen låg jag ändå vaken i vad som tycktes vara en evighet. Ångesthelvetet bröt ut. Det pirrade, körde, ilade och rev, klumpen växte och jag vred mina händer tills de värkte. Måste ha somnat till slut för jag vaknade vid tiotiden och hade givetvis drömt äckliga mardrömmar.

Jag är så försvarslös när det attackerar mig så där. Det finns så mycket, det är för mycket. Alla gånger mina rättigheter spottats på. Jag kommer ju ihåg. När jag tänker på allt som varit känns det helt obegripligt att jag inte hoppat från en bro för längesen.

Jag vill leva, det är inte det. Jag förstår bara inte hur. Hela livet är en flykt från självföraktet och en ständig kamp för att glömma, ska det någonsin bli annorlunda? Det är en jävla fars, det här livet.

Friskis & Svettis

Så där så, nu har man gjort sitt första pass på Friskis & Svettis. Jag hade ju tänkt gå i förmiddags, men så frågade min kompis från kören om vi skulle göra sällskap till ett pass 18.00 och det sa jag med glädje ja till! Väldigt skönt att slippa gå dit ensam och bortkommen första gången.

Blev lite svettig men jag hade klarat mer, nästa gång ska jag ta ett pass med mer puls i.

När vi låg och vilade på golvet under slutfasen sköljde ångesten över mig. Obehag och äckel, jag blir aldrig aldrig fri. Önskar att det fanns något sätt att ta bort det onda, men det bor i mig.

Hur som helst är jag nöjd och stolt över att jag tog mig dit och över att jag deltog och jag ska gå dit både på lördag och söndag.

Motion!

Åååh, hjälp. Idag har vi gått, gått och GÅTT. Cirka 15 km sammanlagt. Det var härligt och ångestfritt! Vi går och pratar och pratar och pratar, om allt mellan himmel och jord och det bästa med dessa promenader är att Krösa-Maja inte orkar följa med.

Känner att fötterna inte orkar gå på danspasset ikväll. Jag ska gå på ett jympapass klockan 11.30 i morgon istället, det var egentligen det jag hade tänkt från början.

Är jätteglad att jag har min fina promenadkompis S och att jag köpt ett säsongskort på Friskis & Svettis. Egentligen är jag och har alltid varit en rastlös, hoppig person och jag älskar att röra på mig. Men mitt bristande lokalsinne och mitt ensamhetsbehov blandat med folkskygghet har gjort att jag blivit mer stillasittande än vad jag mått bra av. Nu blir det äntligen ändring! Nu ska jag vara snäll mot min kropp, ska göra den starkare, piggare.

IIIIIIHHHHH!!!

Hehe, min rumsgranne och kompis var vaken i natt så hon väcktes inte av mitt skräckfilmsskrik. Skönt! Dock blev hon rädd och gick ut i lägenheten för att se vad som stod på.

Idag skaffade jag ett säsongskort på Friskis & svettis och jag tror jag ska gå dit redan i morgon och vara med på ett pass som börjar klockan åtta på kvällen. Nu börjar en ny, sund era! Har nästan slutat med Coca cola också, hör och häpna!

Med mitt alldeles chockerande usla lokalsinne är jag fortfarande inte säker på vägen dit, och hur man tar sig hem har jag ingen aning om. Jag är lost. Vet inte ens åt vilket håll jag ska gå. Ska säga till min boendestödjare att vi måste öva detta hundra gånger till innan jag klarar mig på egen hand.

Nu lyssnar jag på Kate Bush.

Fruktansvärt pinsamt...

Hade en jättekonstig och läskig dröm. Jag och några andra skulle typ skenbegravas. Vi var inte döda men man höll ändå en begravningsceremoni för oss. Jag tror det skulle vara symboliskt, typ nu begraver vi våra gamla jag och sen blickar vi framåt. Sen skulle jag låna en toalett så jag gick in i en krypta (!) och där spökade det som tusan. Det fanns några speglar och i dem kunde man skymta diverse kusliga figurer. Jag fick panik. Jag fyllde lungorna med luft och skrek, skrek, skreeeeek. Min röst kändes som ett spjut. Sen vaknade jag, till ljudet av dessa vassa, höga skrik. Märkte att jag låg i min säng. Drog in fötterna under täcket eftersom jag fortfarande kände mig rädd för spökena. Kastade en blick på klockan och den var halv fyra på natten. Hörde hur tjejen i rummet bredvid öppnade dörren och gick ut till köket. Hon kan inte ha undgått att höra mina mardrömsskrik, jag väckte henne antagligen. :-( Så fruktansvärt pinsamt. Ska be om ursäkt.

Faaaan, jag vill inte bo så här!

sorgsmärtadesperation

Ibland kommer det över mig, all gammal förnedring, alla mina oförmågor och alla de där mörka och inte särskilt synliga delarna av mitt förflutna. Då vill jag inte finnas. (Jag vill inte finnas.) Då blir jag desperat. Då vet jag inte hur jag ska stå ut. Då vill jag göra morbida saker med mig själv. Då försvinner allt utom flykten. Då känner jag mig intryckt i ett hörn. Minnena är överallt. Då är jag maktlös. Rättslös.

Jag har väl alldeles för höga förväntningar, antar jag. Mitt inre har blivit krossat gång på gång och samtidigt har jag fått lära mig att jag har rättigheter. Om de rättigheterna mosas sönder då, är det mitt eget fel då? Ett offer är ju bland det fulaste man kan vara.

Det är nog mina förväntningar som gör mig så här olycklig, som gör att det bubblar i mig av ångest. Som gör att jag tröstar mig med äckliga dödsfantasier. Jag borde inte blivit behandlad så här, jag har ju rättigheter. Hade jag levt på medeltiden hade jag säkert inte varit så här olycklig. (Trots att min situation varit så mycket hopplösare att det inte är jämförbart) Men det är en klen tröst.

Och så mardrömmarna, de är ett jävla kapitel för sig.

Jag vill känna din hand i min ångests rum

Jag har haft väldigt många jobbiga och ettriga tankar idag och igår. Jag har känt det där trycket i kroppen. Suget, ångestpirret. Äcklet. Det där outhärdliga. Nu är jag tom och vet inte hur jag tog mig ur det där.

Om man bortser från den nattsvarta avgrundsångesten så har det varit en fin dag, gårdagen var fin den med. Jag har varit hos syrran och vi har bakat cup cakes. Söta och goda blev de, och ganska snygga! I alla fall med tanke på att det var första gången vi gjorde detta. Nästa gång kommer de vara ännu snyggare!




Igår gick jag en långpromenad med min vän S. 15 km! I terräng! Bland ormar, myggor, rötter och lera. Jag trodde jag skulle svimma när jag kämpade mig uppför den så kallade "mördarbacken". Kände mig sååå nöjd efteråt!

Nästa onsdag ska vi gå en annan runda. Den är inte lika lång tror jag, kanske 10 km.

Jag är så glad över mina nya skor, promenadskorna. Det är de bästa skor jag nånsin haft.

Galet, jobbigt trött...

Jag har dåligt samvete, jag har försummat min vän harpan. Jag har inte stämt den på flera dagar. Körhelgen var rolig men energislukande och jag är fortfarande helt utmattad och vill egentligen bara sova hela tiden. Min stackars harpvän. Snart ska jag bli pigg igen och stämma alla strängar och spela "Härlig är jorden".

Tröttheten gör mig frånvarande och trögtänkt. Det gillar jag inte. Jag har ingen koll på någonting.

Jaja. Helst skulle jag vilja sova nu. Men snart bär det av till sjukhuset för DBT-grupp och sen blir det långpromenad med Susanna, nya onsdagstraditionen.

Körhelg, föreläsning, rysk sång, skor

привет блог!

Min blogglöd har falnat en smula till följd av att blogger inte ville fungera förra veckan. Nu verkar allt vara som det ska igen.

Den gångna helgen var en körhelg. Det var väldigt mysigt faktiskt. Vi övernattade på en lagom kuslig herrgård och sjöng massor.

Igår var mamma och jag på en föreläsning på Aspergercenter inne i stan. Den var bra och intressant men jag blev väldigt nedstämd, det sved lite inombords. Så här i efterhand är jag ändå glad att jag gick dit.

Jag och en rysktalande tenor i kören har bestämt att vi ska sjunga en duett på ryska på nästa musikcafé i kyrkan. Riktigt kul! Han har dessutom visat mig en Internetsida som är en riktig guldgruva av noter på ryska sånger - folkvisor, romanser med mera - arrade för sång och piano. Jag är alldeles till mig! Har hittat sååå många låtar jag ska skriva ut och öva in. Åh, så underbart.

Köpte fyra par skor i fredags! Är otroligt nöjd med denna skörd. Jag gillar inte att köpa skor, men min boendestödjare följde med och då kändes det riktigt roligt. Det var utförsäljning i en skoaffär och där köpte jag tre somriga, fina par som var billiga. Det fjärde paret var inte billiga, men definitivt värda sitt pris.

Oväntad hostning

Igår fylldes bussen av en hostning som inte var av denna värld. Källan till detta oväsen var - jag. Jag hade precis andats in, ett stort skälvande andetag, när det plötsligt kittlade till rejält i halsen. Jag hostade och skrek samtidigt. Ett grovt gubbskrik. Det var helt okontrollerat. Pinsamt! Tur i alla fall att jag inte kastade ur mig en spya också, som kronan på verket...

Jag brukar vara väldigt hård i mina dömanden av andra som hostar och stönar ljudligt i offentliga rum.

Kanske ska bli lite mer förstående.

Den jag kunde varit

Käre värld, jag mår allt annat än bra. Det svider och ilar bakom ögonen och själväcklet har varit alldeles gigantiskt hela dagen. En stunds intensiv hypokondri har hunnits med också.

Är irriterad och ilsken och bekräftelsedesperat och nervös, och mitt samvete är sjukt, smutsigt, varigt. En sådan vidrig och motbjudande person jag är. Jag är fast i ältande, fast i detaljer, fast i tjat, fast i skräck.

Min underbara strålande starka mormor. Om världen vore som den borde, då skulle hon ha haft en gullig och glädjebringande dotterdotter. Istället har hon här en nedgången spillra. Som är jag. Som längtar efter berusning och avtrubbning och självförstörelse för att slippa tänka och känna.

En kommentar och jag faller neråt, jag vet inte hur djupt.

Världen

Jag tänker på världen, jordklotet och människorna. Det känns inte bra, det känns inte bra alls. Jag får panik. Det är på väg käpprätt åt helvete alltihop, det är den känslan jag får. Utvecklingen går inte framåt längre. Det är så mycket som är så fel. Själv har jag det ofattbart bra. Men jag är så rädd, så rädd för världen. Det verkar så galet allting. Jordens undergång är nog nära.

Vi människor är usla varelser, rent generellt. Jag är då verkligen inte stolt över mig själv.

Det kanske är nu jag ska be. Panik är bara förnamnet. Månen har blivit röd därute! Ja, det förstärker ju verkligen den här undergångskänslan jag har. Naturen flippar ur.

Vaknatt

Tänk vad man längtar efter morgonen när man ligger sömnlös. Sedan halv tio har jag legat och glott på månen som seglat sin lilla rutt över husen. Jag svettas och är alldeles kall. Den jävla ångesten. Det svider bakom ögonen, jag är så trött och sömnen är så långt borta.

Äckelmensen kom idag och forsar nu ut för fullt så där ligger väl förklaringen till det här fallerande måendet.

Om bara John Blund tog emot mutor... det gör han inte. Jag skulle förstås kunna ta lite rävgift (det vill säga vid behovsmedicin) men det borde jag ha gjort tidigare i så fall. Tar jag det nu kommer jag inte orka någonting i morgon.

Tack för den här dagen!

привет блог! ;-)

Åh, en sån härlig dag det har varit! Mia och mormor fick äntligen träffas och de tyckte om varann, precis som jag förutsett att de skulle göra. Badande i solsken drack vi kaffe och åt nybakad spetskaka på mormors altan, omgivna av katter och rådjur. Ja, det var precis så idylliskt som det låter.

Nu är jag trött, ensam och känner en sorts vemod, men jag är fortfarande nöjd med den här fina dagen, ja med hela helgen faktiskt. Fint har det varit.

Terapi...

Jag vill att terapi ska vara som exorcism. Man driver ut de onda andarna och sen är de borta. Men riktigt så är det inte.

Känns lite fail att det inte blir någon traumabehandling nu. Och skönt samtidigt... Jag var så ovillig till det hela att det blev svårt. Det hade givetvis gått ändå, om vi beslutat oss för det, om psykologen envisats, om jag orkat... Men psykologen tyckte att jag skulle få njuta av att må bra nu, för första gången i mitt liv. Det verkar kanske inte så, men jag mår bättre nu än förut. Jag har tomhetskänslor men de konsumerar mig inte. Jag känner mig övergiven - är övergiven - men inte av alla. Jag väljer nuet, inte sönderanalyserandet och grämelserna.

Jag vet inte. Det blir inte lättare med åren med dessa inkapslade minnen. Har alla människor sådana?



Två gamla harpor poserar tillsammans ;-)

För att jag älskar musiken

Ibland blir jag så full av hopp!

Det kommer att gå. Alla drömmar jag har gällande musiken, de kan bli verkliga, de kan bli levande. Det är ju inga omöjliga drömmar jag drömmer. Det finns inga pengar och inget kändisskap invävt i dem. Allt jag vill är att få hålla på. Som jag redan gör. Fast mer. Sjunga och skapa. Jag börjar bli fri.

Förr kunde folk säga till mig att jag hade "tiden för mig". Det säger ingen längre. Tiden håller snarare på att rinna ut, vägen smalnar. Men det är inte för sent, för det är det aldrig!

Jag vill spela in låtarna. Jag vill bli mer utåtvänd, mer kommunikativ. Låtarna är ju faktiskt en sorts berättelser, och berättelser vill berättas.

Jag pratade ju med en producent för säkert ett halvår sen angående inspelning. Sen drog jag ut på det något oerhört innan jag äntligen hörde av mig till honom och sa att jag var redo, och då verkade han inte ha tid längre. Så jag vet inte hur det blir, om det blir.

Egentligen är det kanske ingen producent jag behöver. Jag behöver bara inspelningsgrejer. Låtarna är helt klara, varenda ton är som den ska - det konstnärliga behöver jag ingen hjälp med. Inget ska ändras. Inget ska petas på. Allt är exakt som det ska vara. Piano och sång, det räcker väl.

Kan du spela in musik? Är du trevlig och lätt att samarbeta med? Hör av dig till mig! :-D

Musikhörnan

Nu har jag äntligen flyttat harpan hit. Jag har en liten musikhörna kan man nästan säga, med keyboard och harpa. Det som glänser uppe på keyboarden är min psalmbok. Skokartongen som står där använder jag som pall åt harpan när jag spelar.

Tänk om jag till och med finna ro och därmed kreativitet här. Hoppas!

Pepparspray

Åh, vilken lyckligt lottad människa man är som kan ligga i badkaret och dirigera musiken som kommer inifrån huvudet! Helt underbart. Jag har massor av inspiration. Men inga notpapper. Tur att det går att anteckna i minnet så länge.

Är fortfarande okontrollerat hostig och snörvlig så körsång i morgon känns uteslutet. Jag ska gå dit och lyssna på de andra, även om det är himla trist att inte få sjunga själv. Sen efteråt är det fest!

Fick en efterhängsen människa på halsen idag. (Men inte ens det kunde lägga sordin på mitt glada humör! Bara litegrann, tillfälligt...) Han stod på samma busshållplats som jag och satte sig sen bredvid mig på bussen och tjatade. "Bor du själv? Är du gift? Bor du själv?" Rätt besvärande faktiskt. Väl framme i Centrum sa jag hejdå och gick in på Ica, och så klart stod människan där och väntade när jag kom ut igen. Sen följde han med mig ända till min port (!) och fortsatte fråga samma saker. När jag gick in ropade han något i stil med "Vi ses!" Nej, det hoppas jag verkligen vi aldrig mer gör. Hur är det, är pepparspray olagligt..?

Såååå, i morgon ska jag skriva musik och spela, sen till kyrkan och lyssna på finaste kören och sen ska jag få mat och vin hemma hos några körmedlemmar. Och just det, min familj vill gå på nåt jippo i ett thailändskt, buddhistiskt tempel här i Haninge i morgon och det låter rätt spännande så jag kanske hänger på om jag orkar.

Jag!

Mys på ballen

Jag är på bättringsvägen! Fast den här hostan kan nog bita sig fast ett tag, fruktar jag. Den verkar envis. Blä. Men jag har suttit på balkongen idag, riktigt gött faktiskt. Lyx!

Så här ser den ut, min balkong!


En skål yogurt med hallon och blåbär, nylånad bok, en kopp nyponte samt solnedgång. Mys!

Obegripligt. Men ändå.

Så kommer den över mig. Skammen. Jag har mig själv att skylla, för jag söker ju upp dessa minnen. Ibland kan jag inte låta bli. Och jag förundras över hur människor som en gång betydde mer än allt för mig, som jag utan att tveka offrade varenda millimeter av min redan ringa värdighet för, idag lämnar mig likgiltig och ointresserad. Tom. Mest tom. Det förundrar mig och skrämmer mig.

Men det var väl inte särskilt äkta. Eller jo, äkta var det. Men - det var inte kärlek. Det kan det inte ha varit.

Och medan minnet av denne person inte berör mig det minsta så skakar minnet av mitt eget okontrollerade beteende om min värld desto mer. Var det jag? Som var så fruktansvärd? Som fann att den största kärleksbetygelse man kan ge sin älskade, det är att rasera hans liv? Ja, försöka göra det i alla fall. Sabotera så mycket man bara kan. Alltid med sig själv som insats.

Det där kan inte ha varit kärlek, det måste varit självdestruktivitet. Jag tror jag insåg det redan då faktiskt. Så känn dig inte speciell. Du var bara det vassaste föremål som stod att finna just där och då och jag var en törstande självskadare. Mer än så var det inte. Tråkigt om det var traumatiskt för dig.

Ofattbart hur ont det gjorde och hur lite det känns nu. Skam. Men inte dåligt samvete. Inte mer. Du var då inte Guds bästa barn du heller.

Allt löser sig, minsann!

Jag har verkligen mått äckeldåligt över det här med garderoben. Kan tyckas löjligt, jag inser det. Men dels har jag svårt för förändringar - den här garderoben har varit min, bara min, ända sedan jag flyttade in här - och dels gillar jag inte alls tanken på att någon för mig så gott som okänd person är inne och gräver bland mina privata saker, mina kläder och mina böcker.

(Jag är så rädd om mina kläder. Hela grejen är så fantastisk och nästan overklig; tänk att man kan gå i olika affärer och välja ut och prova vad man vill gå klädd i och sedan ha råd att köpa detta! Och få ta det med sig hem!)

Men nu har det löst sig! Jag hade inte behövt gå omkring och gruva mig och oroa mig så som jag gjort. Det var bara att säga till, att säga att jag faktiskt inte vill dela garderob med en rökare. Och nu har hon flyttat sina saker. Jag vill inte att mina kläder ska suga åt sig röklukt, bara tanken på det gör mig alldeles olycklig.

Nu har jag ingen ångest. När jag koncentrerar mig på nuet och inte sitter och hetsar upp mig över det förflutna så känns det uthärdligt. Och jag ignorerar Krösa-Majas tjatiga skräckfilmstrailers som berättar om min framtid, jag ignorerar alla reportrar och paparazzis som ifrågasätter och hånfullt dokumenterar allt jag gör inifrån i mitt huvud. Det känns rätt bra.

Jag funderade på fullaste allvar på att ta en överdos för att få handläggarna på soc att förstå hur miserabel jag var och snabbt fixa fram en sån där försökslägenhet. Dramatisk och barnslig åtgärd, men den enda jag kunde komma på. Självdestruktivitet, är inte det nästan alltid ett sätt eller ett försök att förändra en situation man inte står ut med? Men antagligen hade det inte hjälpt.

Det är faktiskt helt ok att bo så här, det är rentav bra. Det finns ingen som har vokala tics och ingen som kommer och väcker en mitt i natten för att fråga hur man får kompisar (ja, det låter som ett skämt, men det har hänt). Nu är det egentligen bara två saker som gör att det river i mig efter att flytta till något eget. För det första - mitt skapande. Jag är vansinnigt kreativ nu och får massor av skaparimpulser, men det är för rörigt här för att jag ska kunna finna ro att sätta mig ner och jobba. För det andra - jag vill ha en huuuuuund! Vill verkligen, verkligen ha en hund! Har läst om olika kennlar på nätet och hittat en som verkar seriös och trevlig och är belägen här i närheten. Ska ta kontakt med dem snart, har jag tänkt.

Ajajaj

Här kommer ett inlägg fullproppat av gnäll och självömkan!

Har fått en rejäl förkylning. En superdunderförkylning. Vidrigt är det. Huvudet är tungt som bly och halsen är ett sönderhostat sår. Sjunga är inte att tänka på. Fasen, jag som verkligen vill vara med i Valborgsmässokonserten på lördag med kören...

De senaste dagarna har jag knappt lämnat sängen. Kort sagt - jag mår inte bra. Jag sover, vaknar, sover, drömmer konstiga drömmar om gubbar på balkongen, vaknar... Dag och natt flyter ihop. Känner mig heeeeelt förvirrad. Hade glömt hur äckligt det är att vara förkyld. Uuuusch! Tror nästan det är influensan faktiskt. Eller så är det bara en riktigt grym förkylning.

Harpan och jag

Har spelat lite på harpan idag. Den står fortfarande hemma hos föräldrarna. Jag har valt ut några visor i sångboken och mitt mål är att kunna kompa mig själv lite fint när jag sjunger dem. Det går ganska bra, även om det så klart hakar upp sig ibland. Himla roligt är det i alla fall! Är glad!

Du smutsar ner min själ

Människor som gör mig illa vill jag inte ha i mitt liv. Och jag hatar att vartenda nedlåtande ord tycks sitta fastetsat djupt inne i min tankevärld trots att jag avslutat själva relationerna. Avskyr att jag påverkas så mycket, att jag blir så ledsen. En ledsenhet som inte går att trösta bort eller gråta ut.

En riktig människa

Min läkare rekommenderade mig att läsa "En riktig människa" av Gunilla Gerland för en tid sedan, och när jag nyligen fick syn på den i en hylla på biblioteket så lånade jag hem den. Jag började läsa den häromveckan och slog ihop den nästan omedelbart och lade den ifrån mig. Det kändes så sorgligt plötsligt. Motvilligt kände jag igen mig och igenkännandet gjorde ont. Jag anade en gigantisk sorg någonstans i mig, och den skrämde mig. Jag anade hur det kryllade av minnen och känslor som jag inte riktigt orkade med.

Efter det så har jag, trots allt, öppnat boken då och då och läst ett litet stycke i taget. Nu har jag läst hela. Och jag kan inte sammanfatta det bättre än så här: Jag känner igen mig. Jag vill inte komma ihåg allt som varit, men det är ju mitt förflutna, det går inte att radera.

Om ni vill förstå mig bättre, vilka saker jag kämpat mot, hur fel det varit - läs den här boken. Den handlar inte om mig, så klart. Våra livshistorier är olika - helt olika - MEN det finns ändå tillräckligt många likheter för att det ska kännas lite fascinerande. Många tankar är lika. Så där var det att vara barn. Jag kan inte värja mig mot det. Så var det.

Miiiiino!

Hälsade på Anna och Niclas en snabbis idag efter körsången. Åh vilken gullig, söt och snäll hund de har skaffat sig! Mysigt!

Jag har blivit moster!!!

Åh! Idag köpte Anna och Niclas - syrran och svågern - en hund! En finsk lapphund, fem månader är han. Mino! Lille Mino. Ska bli så kul att få träffa honom. I morgon eller i övermorgon.

Det börjar spritta i min egen hundlängtan nu när Annas och Niclas planer blivit verklighet. Det enda hindret är min boendesituation. Och det är ju inget litet hinder, direkt. Jag söker lägenhet, men det tycks omöjligt. Jag blir inte ens kallad på visning längre! Det blev jag ju förut, för mer än ett år sen. Jag förstår inte. Och jag är inte ens kräsen. Jag kan bo var som helst.

Det här med bostad är nog det som orsakar mig mest obehagskänslor just nu. Ibland känns det så totalt hopplöst bara. Och jag känner mig värdelös. Den gångna natten hade jag en mardröm som utspelades i den här lägenheten. Nej, usch, jag vill inte tänka på det. Jag vill inte bli ledsen nu när jag just kravlat mig upp ur ledsenheten. Det är bra här, egentligen. Man ska inte klaga. Det är bara jag som är känslig och intolerant och oflexibel och livrädd.

Förresten, i förrgår sa jag triumferande till mormor att jag inte sett eller hört den jobbiga ticstjejen på länge. Skulle inte jag inte ha sagt. För givetvis var hon där på bussen igår. Fick hjärtat i halsgropen och tre ton sten i magen. Fast hon såg mig inte.

Black coffee

Idag mår jag... inte helt strålande. Men ändå hyfsat. Krösa-Maja ska inte regera mer. Dricker starkt, hett kaffe och har balkongdörren öppen. Det är kallt men ändå rätt gött. Fåglarna sjunger som besatta där ute och Turbokatten ligger på min säng och småsnarkar. Ska klä på mig, gå ner till Ica och köpa en stor Coca cola och kanske lite godis och sen ska jag åka till lilla mormor. Hoppas på en mysig och lugn dag ute på mormors altan.

Uppryckta rötter

Jag vet inte var jag ska vara. Jag kan inte komma till ro. Jag blir så lätt irriterad, skrämd och äcklad. Får spykänslor. Jag flyr utan att veta vart, eller från vad. Känner mig aldrig nöjd.

Minnena är här och nu, de våldför sig på mig om och om igen och tankarna vandrar iväg åt det destruktiva. Jag vill dränka mig. Jag vill... åh. Hur ska jag stå ut? Hur ska jag försvara mig? Det är patetiskt och löjligt, jag vet. Känner mig söndrig. Känner mig tom och ensam. Pissmående.

Det kryper i mig, det river i magen och i hjärtat. Jag kan inte förklara.

Palmsöndagen

En bra dag! På det stora hela. Bara lite Krösa-Maja.

I morse sov jag istället för att promenera till kyrkan, dra på mig kåpan och delta i körsången denna Palmsöndag, så som jag planerat. Känns dumt. Men gjort är gjort och ältande leder ingenstans. Nästa helg är det påsk och flera körframträdanden, då ska jag vara med och sjunga allt vad jag kan.

Den här fina och sjukt bekväma klänningen kostade bara 49 kr!


Och den här köpte jag av bara farten.

Bostad...

Igår och idag har jag suttit och sökt lägenheter. Har gjort intresseanmälningar på Stockholms bostadsförmedling samt Akelius. Det ser jävligt hopplöst ut dock. De lägenheter jag faktiskt skulle ha en rimlig chans att få är jag spärrad ifrån att göra intresseanmälningar till antingen på grund av för låg årsinkomst eller för hög ålder (så kallade ungdomslägenheter...) På de som återstår placeras jag på typ plats 180 i kön.

Jag vill så gärna ha mitt eget där jag kan känna mig trygg och säker och lugn. Inackorderingshemmet jag bor på nu är det bästa ställe jag bott på hittills, men det känns ändå inte bra, det är så mycket folk som kommer och går och det gör mig stressad och olycklig. Nu får jag inte ha min garderob ifred längre. Det känns verkligen inte bra. Jag vill ha ett eget revir.

Jag har ansökt om LSS-boende också. Är inte säkert att min ansökan blir beviljad dock. Och även om den blir det kan det ta hur lång tid som helst innan det blir en plats ledig.

Kom och rädda mig.

Marianne!

Fick nyss veta via bloggvärlden att Ebba von Sydows lilla bebis ska heta Marianne. Marianne, ett av mina absoluta favoritnamn! (Kanske för att mormor heter så..) Jag har ju tänkt i flera år att om jag får en dotter ska hon heta just Marianne. Jag pratade faktiskt om det senast idag! Fast jag kommer troligtvis aldrig bli mamma. (Bara matte.) Hur som helst, det är kul att mina favoritnamn lever och börjar bli trendiga! :-)

Andra namn jag är förtjust i just nu: Marion, Beate.

Diverse

Goda nyheter! Nackspärren är borta! Det gör fortfarande lite lätt ont när jag vrider huvudet åt vänster, men det är helt uthärdligt. Sköööönt! Däremot känns det som om det är en förkylning på G. Trist i så fall, men ändå ett lätt ok att bära i jämförelse med nackspärren!

Boendestödjaren Sofia var här i måndags och vi gjorde en matsedel med enkla och icke-äcklande rätter för hela veckan. Det kändes bra, men det funkade bara en enda dag. Igår kraschade planeringen och kraschen skyller jag på nackspärren. Den fick mig helt ur balans. Den jäveln.

Jag vill verkligen bort från min ensidiga, ohälsosamma kost, min trötthet och mina brister, min bukfetma och den uppgivenhet och rädsla som tanken på att laga en ny maträtt skapar hos mig. Ååh, att allt i livet ska vara så sjukt komplicerat!!

Igår låg jag mest och vilade och läste en bok. Den började bra men slutet var en besvikelse. Måste snart till biblioteket igen. Förresten, jag kom att tänka på ännu en sak som irriterade mig med den där boken jag berättade om förut, den där det glittrade i allas ögon. ("Skuld" heter den för övrigt och är skriven utav Clare Francis) Då och då kände huvudpersonen ett "stygn" av oro inombords. Alltså, brukar man inte känna ett STYNG av oro/skräck/rädsla?! Inte ett STYGN väl? Det är ju jättekonstigt! Eller? Visst måste översättaren ha blandat ihop orden lite här?

I måndags shoppade jag lite fint. Jag köpte en vårjacka, det behövdes. Sen köpte jag solglasögon, vilka jag också behövde då jag tappat bort mina gamla som jag haft i fem år. De oplanerade inköpen var en jättefin klänning från Gina Tricot för 49 kr, en tröja från H&M för 75 kr samt en klänning, även den från H&M, för 100 kr. Jag KAN inte låta bli att handla när det är fint och rea och jag har pengar! Men nu är det sluthandlat. Nu räcker det för i år. Jag ska börja handla MAT istället. Genomtänkt mat som känns bra att laga och att äta.

Solbrillorna jag köpte!


Mormor och jag :-)

FÖRBANNADE NACKSPÄRR!!!

Jag har så oooooont! Jag har haft nackspärr i en VECKA snart! Det var i onsdags förra veckan det började. I lördags var det nästan helt borta och jag trodde det var över, men sen kom det tillbaka och idag är det värre än någonsin. Det gör ont oavbrutet, på ett molande sätt. När jag vrider huvudet åt vänster hugger det till och jag blir nästan illamående av smärta. Kan inte gå till kören ikväll. Vad ÄR det här, vad har jag gjort, när går det över?!

På måfå

Idag har jag och harpan bekantat oss lite med varandra. Jag har skrivit ut harpnoter från nätet, men de var lite för svåra så jag har mest spelat lite på måfå. Letat melodier och ackord. Ångrar inte en enda sekund att jag köpte den här harpan!

Jag har läst ut en bok, den var ok och till och med lite spännande ett tag men jag sögs inte in i den och den kommer nog snart att falla i total glömska. Det var längesen jag sögs in i en bok. Det glittrade ofta i folks ögon av olika dunkla anledningar i den här boken, jag tror aldrig jag sett det glittra i någons ögon. Ska börja hålla utkik efter sådant.

Behöver nya böcker nu.

Och så har jag gått en skogspromenad med Vickigumman. Hon skenvalpar så hon är orolig och gnäller mycket och verkar ledsen. Hon försöker bygga bo överallt, under granar och alla möjliga ställen, och "bäddar" alla sängar hemma flera gånger om dan, framför allt mammas säng. När Vicki bäddar gör hon så att hon kastar ner alla sängkläder på golvet. När hon sen hoppar upp i den helt skalade sängen för att vila (hon sover alltid i mammas säng) brukar hon ångra sig och dra upp täcket igen, delvis i alla fall, så hon kan tugga på det - hon kan inte sova utan att tugga på täcket, haha. Hon har även en "valp", en pipleksak som ser ut som en sockerärta (!). Stackars Vicki, det är inte lätt... :-( Tycker det är så grymt av naturen att lura henne att hon ska få valpar när så inte alls är fallet.

Det är en del förändringar som skett och börjat ske den gångna veckan. Sådant är ju alltid läskigt, men det känns rätt ok för tillfället. Dels har min kontaktperson på det här boendet slutat, igår var hennes sista dag på jobbet. Jag har vetat det ett tag men det känns ändå som om det skedde helt abrupt. Det är tydligen en kille/gubbe/man som ska ta över hennes roll, jag har inte träffat denne ännu. Och så flyttar det in en ny person här på måndag. Jag träffade henne en kort stund igår morse när hon var på besök här, jag var inte riktigt vaken, men hon verkade lugn och icke-jobbig. Känns ändå läskigt dock, tillvaron känns ostadig... Tryggheten jag ändå kan känna i den här lägenheten är rätt nyerövrad och kan tas ifrån mig.

Hårstrån

Jag river och pillar konstant på varenda liten ojämnhet jag kan finna på min hud. Och de är många. Och fler blir de, i och med pillandet. Det är en ond, ond cirkel. Har noja på hårstrån, måste plocka bort vartenda äckligt litet hårstrå. Mina fingertoppar hittar ständigt grova, hemska strån i ansiktet och på andra ställen där de absolut inte hör hemma. Förgäves försöker jag rycka bort dem, och måste till slut gå in till badrummet och spegeln och pincetten. Och då plötsligt finns inget hårstrå! Bara hudflagor. Så fort jag lämnat spegeln känner jag att hårstrået är där igen. Fler och fler hudflagor blir det, och små sår. Snart har jag väl bölder och ärr precis överallt. Inget kan jag göra med måtta...

Min nya vän har kommit

Harpan kom idag! Underbart! Den är så vacker och jag känner på mig att vi kommer bli goda vänner, den och jag! :-) Den var lätt att stämma. I det enorma paketet fanns förutom harpan själv och dess fodral en stämnyckel och en uppsättning extra strängar. Jag har för mig att det skulle ha följt med en bok med noter för harpa också, men det gjorde det inte. Det är väl det enda lilla smolket i glädjebägaren. Är ingen katastrof dock. Ska kolla upp om det verkligen var så att en bok skulle ingå och i så fall fråga om säljaren kan skicka den i efterhand. Annars måste det ju gå att få tag i noter på annat håll.



Harpan står för tillfället hos mina föräldrar, i syrrans gamla rum (som nu är musik- samt förvaringsrum).



Ska ta bättre bilder på harpan sen!

Jag har NACKSPÄRR. Det är vidrigt. Har vandrat runt i ett moln av nacksmärta sen i går morse. Fast när harpan kom glömde jag nästan bort att jag hade ont.

Hjälp vilken storm det är där ute! Vindarna tjuter och river i min balkong, och mormor sitter hemma hos sig och är rädd att ett träd ska blåsa omkull och falla ner över hennes stuga. Otäckt! Men lite mysigt är det ändå... Träden vajar fram och tillbaka. Har jag berättat att jag stått och åmat mig på scen utklädd till ett demoniskt träd i en operaföreställning en gång i forntiden? "Friskytten"... Ögoninflammation hade jag också, så jag kunde inte sminka mig och ögonen var röda och rinniga och olika stora på grund av svullnaden. Det var groteskt. Men det passade rätt bra för den rollen.

Lättad!

Idag har jag varit så lättad, så lättad! Som jag berättat tidigare så har jag under våren deltagit i en kurs i Arbetsförmedlingens regi - eller, jag har inte deltagit i den. Inte de senaste veckorna. Fastän jag borde ha det. Det är bara det att det händer så många olika saker hela tiden på så många olika ställen att min ork sinar och torkar ut helt. Alla resor överallt - till KS, till Nacka - gör mig så trött. Så jag har uteblivit från den här kursen för att istället vila lite och försöka få sysslorna här hemma att fungera, och mitt samvete har gnagt och skavt och legat där och stört mig varenda vecka. Men nu är det slut med det! För idag träffade jag min fina kontaktperson inom det här projektet för ett enskilt samtal. Hon var förstående och nu är det bestämt att jag inte kommer tillbaka till den där kursen mer, jag är avslutad. Det känns bra! Eller, en liten och irriterande känsla av misslyckande pockar på min uppmärksamhet, men mest av allt är jag lättad. Nu kan inte samvetet bråka med mig mer. Hon förstod. Allt ordnar sig. Och hjärtat kändes något kilo lättare när jag promenerade hem igen.

Har beställt en harpa

Jag mår bra! Eller, jag blev lite stressad nyss då två skitläskiga gubbar stövlade in här och bar in ett skåp i ett av rummen, en tjej från personalen här var också med. Åååh vad jag inte gillar att de dyker upp oanmälda, speciellt när det är gubbar man aldrig sett förut. Känns som ett intrång, obehagligt är vad det är. Det är inte ok!

MEN, detta ska inte få förstöra en dag som börjat bra. Jag gör listor på hundnamn, skriver låttexter och sist men inte minst går jag och väntar på den harpa jag beställde förra veckan via Ebay. Det är alltså inte en konsertharpa med pedaler och grejer, utan en liten keltisk harpa. För några år sen lånade jag just en sådan utav en kompis och lärde mig spela litegrann. Ljudet var så underbart milt och vackert... Sen blev jag tvungen att lämna tillbaka den eftersom jag bodde hos mormor i hennes lilla stuga vid denna tidpunkt och det blev lite för trångt helt enkelt att ha harpan där. Tyckte mormor i alla fall. Ända sedan dess har jag drömt om en egen harpa, en ungefär likadan som den jag lånade. Den jag nu beställt kostade cirka 5000 kr inklusive frakten, helt ok.

don't tell your lover that your heart might break

Idag har väggarna i mitt rum blivit målade förresten. Därför sover jag nu i det tredje, obebodda rummet några nätter. Det känns annorlunda. Ljuden är annorlunda, här hör man hissens upp och ned-färder, och jag tror man skulle höra om en nål föll i trapphuset. Mitt rum är bättre, där hör man visserligen grannarna skrika åt varann varenda natt men det har jag vant mig vid. Och billjud och folk som skriker utomhus hör man var man än befinner sig i lägenheten.

Så som det är nu trivs jag här, jag har aldrig förut bott med någon som jag funkar så bra med som min nuvarande sambo :-) Det är nästan fascinerande. Om det bara kunde få fortgå så här. Men det kommer ju att flytta in någon ny en dag och det stressar oss bägge två. Och egentligen vill jag ju bo ensam, men det känns så avlägset att det knappt går att tänka på. De har pratat om försökslägenhet både på Habiliteringen och kommunen, men det verkar vara sjuk väntetid på en sådan.

Och vi har fått göra en paus i traumabehandlingen på grund av mitt havererande mående. Jag vill men orkar inte och det känns hemskt. Nu har jag ett nytt liv, tänker jag ibland, ett annat liv! Och det har jag. Men det gamla och unkna, det utsatta och förtvivlade, det kommer alltid ifatt en. Det är helt sjukt att det förflutna kan vara så mäktigt! Jag blir så arg. På allt. På mig själv. På att det inte går över.

Men det känns bättre nu än förra veckan.

Fuga

Och missbrukare är nog de mest förutsägbara människorna jag vet. Jag vill väldigt ogärna fastna i ett missbruk själv men jag är så utled på denna ångest som ockuperar min kropp. Det känns som ett vilt djur sliter sönder mina inälvor - för att dra till med en utnött men ack så träffande metafor. Det är inte behagligt. Så visst självmedicinerar jag, i den lilla, lilla mån jag har möjlighet till. För att kunna tänka en tanke i taget. För att kunna tänka. För att kunna ta bussen hem.

Förra veckan var det hemskt större delen av tiden. Nu är det bättre. Men jag är yr och inte riktigt här.

Jag har lite svårt att samla ihop orden och få till vettiga blogginlägg i dessa tider. För att uppdatera lite kan jag berätta att jag sjöng på musikcaféet i kyrkan i söndags. "Då väntar jag vid vägarna" utav Anders Börje. Det var inte mitt bästa framträdande, om man säger så... Men det känns ok. När jag stod framför publiken, alldeles ovanligt nervös, och precis skulle börja sjunga, så tyckte jag mig höra en dam ropa "Nej!" Jag kom av mig helt men började i alla fall sjunga, lite mekaniskt så där. Kände mig väldigt osäker och självmedveten under hela sången, en massa tankar distraherade mig, blicken irrade och orden jag sjöng kändes betydelselösa. Dessutom var jag hes och fick typ slemlossning i halsen vid ett tillfälle så att en ton blev lite skrovlig. Ja, det var inte lyckat alls helt enkelt, men jag är faktiskt nöjd ändå med min prestation utifrån omständigheterna. Jag var inte på topp, men det var inte heller någon katastrof.

Ack Vladimir!

Men käre värld! Efter att ha varit så gott som asexuell i flera år har jag plötsligt börjat se äckligt snygga killar på bussen. Det här var en oväntad vändning, må jag säga. Att jag skulle förvandlas till Kåta Gun så här när jag minst anade det.

Har även blivit kär i en 30-årig man i Moskva, han finns på den där dejtingsidan jag blivit lite besatt av. (Där jag alltså hänger av intresse för det ryska språket, inte för att jag söker en partner...) Vågar dock absolut inte ta kontakt. Min ryska är för kass. Jag bara följer hans blogg i tysthet och hoppas helt svartsjukt att han inte ska träffa någon, haha. Är småkär i en annan kille också, han är 31 år och bor i Riga.

Och jag har förresten till och med börjat drömma snudd på erotiska drömmar om kändisar på nätterna! Vad HÄNDER med mig?!

Gulletussorna!

Vicki

Olga

Kärleksdrycken

Ja just det, jag har inte hunnit skriva och berätta om operan jag var på förra lördagen. Den var bra! Lättsamt och roligt var det. Jag hade inte tråkigt en enda sekund faktiskt. Sångarlaget bestod av elever från Operahögskolan och jag kunde ju inte undgå att vandra iväg lite i tankarna och undra om det kunde varit jag. Om jag fortsatt, om jag klängt mig fast vid sången. Helt ärligt så tror jag att det hade kunnat gå. Jag tror att mitt material, i kombination med makabert mycket övande, hade dugt. Men då hade jag behövt en annan personlighet, en annan hjärna och en helt annan livssituation. Och jag är faktiskt inte bitter. Sörjer inte. För jag fick så otroligt mycket av den klassiska sången, jag fick liv och självkänsla, fick lära mig att röra mig i musikens världar och allt det jag lärde mig finns fortfarande med mig nu när jag skapar egen musik. Det känns så rätt att sitta vid pianot och sjunga egna texter, det är bara rätt helt enkelt, det är lycka!

När jag tänker tillbaka på Kulturamatiden slår det mig att jag, trots alla "friska" aktiviteter i form av studier och sprudlande framtidsplaner, hade betydligt mer "sjuka" beteenden, beteenden som skadade mig, än vad jag har idag. Det blir bättre. Men jag kan verkligen sakna det där yrvakna, stapplande hoppet, visst kan jag det. De där nyfödda drömmarna.

Hunddrömmar

Idag mår jag hundra gånger bättre än igår! Mensvärken är borta och jag är tacksam över musiken, över kören, över vännerna, över det land och den tid jag bor i, över boendet som trots allt funkar av och till.

Hundar alltså. De allena kan verkligen konsten att ta sig rakt in i mitt hjärta och smälta det totalt. På mindre än en sekund. Mina ihopklycklade känslor vecklas ut. Och de behöver inte ens titta på mig. Det räcker att en hund går förbi. De behöver inte ens vara fysiskt närvarande, ibland räcker det med ett foto! Igår kväll satt jag bitter och sammanbiten framför datorn när plötsligt en bild på en chihuahua uppenbarade sig. På ett ögonblick börjar tårarna rinna och när gråtattacken var någorlunda stillad ringde jag mormor och sa att jag är så missnöjd med livet jag lever, så olycklig, jag vill något annat än detta, jag vill ha en chihuahua men det går ju inte så länge jag bor så här och lever ett sådant här skitliv. Mormor frågade om jag tror chihuahuorna kommer att dött ut den dag jag får en egen lägenhet. Då var jag ju tvungen att skratta lite.

Den sedvanliga ångesten

Man borde ju vara van. Det här trycket i kroppen. Suget. Oron. Klumpen. Rastlösheten. Tårar och tankar slåss mot varann. Jag sitter och glor på tv:n utan att förstå vad jag ser. För mycket ljud, jobbiga ljud, överallt ifrån. Vill vara någon annanstans nu. Mitt mående blir sämre när det borde bli bättre. Jag saknar de där stunderna då det kändes som om jag hade en framtid, det är så längesen nu. Åratal. Det var kanske inte ens jag. Hatar det här. Mensvärkig och bostadslös. Skitliv.

Sjunger på en ton som ingen hör

Är trött, så trött, och mår illa och har mensvärk. Bara detta att åka till DBT:n några gånger i veckan dränerar mig. Oron finns så ofta i mina andetag, i min mage, och min bröstkorg går sönder varje dag. Jag välkomnar faktiskt apatin, när allt stängs av. Önskar att rädslan, det spända, det överdrivet vaksamma, kunde försvinna. Och det finns ju olika sätt att uppnå detta. Alkohol till exempel, eller ännu hellre benzo - då går känslan i ide. Tills den vaknar igen så klart. Sömndrucken och mer omdömeslös än någonsin. Snart börjar jag nog gömma vinflaskor i garderoben. Jag har ett sug i mig, ett obehagligt sug. Känslorna är så många, grubblandet är så invecklat, besvikelsen är så djup. Det skaver.

Igår var jag på mitt första besök på Habiliteringen. Jag hade föreställt mig hur allt skulle kännas bättre efter detta besök, men istället blev jag bara ännu mer förvirrad och förtvivlad, trots att kuratorn jag fick träffa var snäll. Vad hade jag förväntat mig? Guld och gröna skogar? Känner mig lurad trots att jag vet att det är löjligt av mig. Jag trodde att Habiliteringens roll i mitt liv var den att de skulle ansöka om LSS åt mig - detta LSS som alla säger att jag ska få - men det ska jag tydligen göra själv. All denna förvirring, jag fattar ingenting och det känns nästan meningslöst allting. När ska jag sluta må så här?

Jag har lugnat suget inom mig med att allt kommer bli bra så fort Habiliteringen tar emot mig, men nu inser jag att den här apparaten kommer ta lite tid på sig innan den rullar igång.

Nu ska jag fortsätta misshandlas av mensvärken en stund här, sen hoppas jag att den här tabletten bjuder på lindring så jag kan ta bussen in till stan och träffa min vän Susanna. Det ska jag i och för sig göra i vilket fall som helst, jag vill verkligen träffa henne och ställer ogärna in, men jag slipper gärna mensvärkens sällskap.

Och jag behöver Coca cola.

Det hägrande förgångna...

Jag tycker om att tänka på och försöka föreställa mig det förflutna. Inte mitt förflutna, utan det som hände långt före min tid. När mormor var ung. Mormor lever i nuet, men hon berättar om det gamla när jag frågar. Hon säger att 40-talet inte alls var så roligt som jag gärna fantiserar om. Det var krig och motbok och det fanns inget plats för avvikelser i form av psykisk ohälsa eller en annan sexualitet än hetero. Så nej, det är klart, så roligt var det väl inte. Men jag tycker ändå det är spännande att tänka på den här tiden. När en kvinna kom in i ett rum så reste sig alla männen upp. En helt annan värld, som inte finns mer. Bara på fotografier och i de gamlas minnen. Där är det levande.

Annars så sitter jag och snöar in på ryska namn, trots att jag ska upp klockan sex i morgon och verkligen borde ha sökt John Blunds sällskap för längesen. Nu verkar jag ha hamnat på en dejtingsida här.

Sordin

Jag har ett oavlyssnat meddelande i mobiltelefonen och jag vågar inte lyssna på det. Det lägger en sordin på tillvaron. Patetisk man är. VAD är jag rädd för? NÄR blev jag så här rädd? Jag flyr gärna in i sömnen, men där lurar svettiga och obehagliga drömmar så där finner jag ingen fristad egentligen.

Jag undrar om jag förbrukar allt mod jag är kapabel till att uppbåda under terapisessionerna just nu. Det tycks inte bli mycket över till resten av livet.

Jag kunde ju bett boendestödjaren Sofia att lyssna på meddelandet åt mig när hon var här igår. Synd att jag inte tänkte på det. Fasiken också.

Är så rädd att ta mig vatten över huvudet. Är rädd att göra någon besviken. Jag gick inte till kursen i torsdags för att jag var utmattad och orkeslös, men det dåliga samvetet som ett sådant uteblivande innebär är nog så energikrävande.

Jag vill inte lova för mycket och jag är rädd att jag kanske gjort det.

Nog om detta! Ikväll ska jag på opera - "Kärleksdrycken" - och jag hoppas att det ska distrahera mina orostankar. Har jag tur kanske jag till och med blir inspirerad! Nu ska jag fundera ut kvällens klädsel.

Sömnparalyser och nattskräck

I tisdags orkade jag, i motsats till idag, masa mig iväg till min kurs. Har olustkänslor nu över att jag låg kvar som en tung säck i sängen i morse istället för att gå dit. När jag vaknat åkte jag till mormor och blev bjuden på lunch och efter maten lade jag mig för att vila en stund. Sedan hade det plötsligt gått åtskilliga timmar.

Känner mig som en zombie. Jag gör allt fel. Jag vet ju egentligen massor om hur jag skulle kunna styra upp sömnvanorna. Det är det ämnet jag tänkt viga detta inlägg till - sömn. I tisdags pratades det om sömn och vila på kursen. Det var inget nytt under solen. När vi gick igenom de olika sömnstadierna så passade jag på att ställa en fråga om sömnparalyser. Varför får man det? Varför gör kroppen så? Jag har fått dessa många gånger och det är alltid lika besvärande. Man är alltså klarvaken i huvudet MEN kroppen är paralyserad, den sover. Jag brukar kämpa för att kunna röra fingrarna, få kontakt med händerna, och jag försöker ta djupa andetag men det går inte för lungorna tar sina egna små andetag i sin egen takt. Helt bortom min kontroll! Det här skapar dock ingen ångest eller rädsla hos mig direkt, mest av allt känner jag en stor frustration. Och en antydan till panik. Tänk om någon kommer och vill mig något, tänk om det börjar brinna och så kan jag inte röra mig.

Jag vet att en del när de får sömnparalyser får känslan av att någon håller fast dem eller att det finns någon sorts ondskefull kraft i rummet. Sådana känslor har jag lyckligtvis aldrig fått! Inte ens de första gångerna detta tillstånd drabbade mig, då jag inte hade någon aning om vad en sömnparalys är.

Det var ingen i gruppen som visste så mycket om sömnparalyser tyvärr, fast vi var flera som råkat ut för det. Sen började gruppledaren prata om nattskräck - ett fenomen jag aldrig hört talas om förut! Små barn brukar tydligen få det. De fastnar typ i en mardröm, verkar vakna men sover, skriker och har panik, och vill inte bli tröstade eller rörda vid. Verkar riktigt skrämmande! Tur att jag inte ska ha några barn, jag skulle bli förtvivlad om något sådant där hände!

Nu sätter jag mitt hopp till att sömnen precis som allt annat i mitt liv kommer att bli bättre så snart jag pratat med habiliteringen och allt det där. "Kedjetäcke" står nu på min önskelista, det verkar skitbra!

Trött i hela kroppen

Den här tröttheten! Den genomsyrar ju allt! Det står helt still i huvudet. Utom vid de tillfällen då tankarna plötsligt är överallt. Dessa ytterligheter.

Idag har jag haft väldigt låg irritationströskel gällande mina medresenärer i kollektivtrafiken. Uuuuuuusch! Måste de sitta så nära? Måste de snyta sig och harkla sig hela tiden? Måste de somna? Nej fy.

I morse träffade jag min läkare, och vi beslutade att sänka dosen på mina antidepp. Hoppas det kommer föra med sig lite pigghet och ork!

Och föga förvånande så började tårarna rulla under terapin idag. Vi pratade om sådant som aldrig tidigare pratats om. Mina meningar blev hackiga och tystnaderna långa eftersom det låste sig då och då. Men jag fortsatte, påhejad av en envis psykolog. Och sen var det äntligen klart. För den här gången, vill säga.

Det var bra att ledsenheten var där. Det finns en sorts vila i ledsenheten. Och nu har jag ingen ångest. Är bara sjukt trött och det värker lite överallt.