Mitt 00-tal

Jag har sett hur andra bloggare skriver personliga sammanfattningar av det gångna decenniet. Först tänkte jag att det inte är någon idé för mig att göra samma sak, för jag har ju inte gjort så mycket saker, men när jag började fundera över åren som gått insåg jag att jag hunnit med en del trots allt. Så jag gör ett försök!

2000. Jag minns inte så mycket från år 2000. Jag gick i gymnasiet och mådde dåligt. Spelade gitarr och skrev sorgliga låtar. Åkte på skolresa till Polen, det var andra gången jag var utomlands.

2001. Jag gick hos en psykiater och åt antidepressiva. Jag tog även studenten med ofullkomliga betyg, gick därefter arbetslös tills jag började jobba i foajén på Folkoperan.

2002. Drömmen om att bli sångerska lyste allt starkare. Jag jobbade på Folkoperan och tog sånglektioner. På sommaren gick jag en sångkurs hos min sångpedagog tillsammans med hennes andra elever. Kursen avslutades med en konsert. Jag sjöng Ironic av Alanis Morissette, men hade börjat fantisera om att sjunga klassiskt. På hösten när sånglektionerna började igen bytte jag genre.

2003. Jag fortsatte jobba på Folkoperan, sommarjobbade som butikskassörska på Computer City och började på hösten studera klassisk sång på Kulturama. Jag kämpade emellanåt mot min självdestruktivitet. Det var en kamp mellan två sidor, den ena var det konstruktiva, sången, livsglädjen och alla drömmarna, det andra var det destruktiva, det dåliga självförtroendet och ångesten. På Kulturama kände jag för första gången att jag var en fullvärdig del av en grupp, en i gänget. Musiken förenade oss och det var som att hitta hem lite grann. Men jag hade ibland svårt att glädjas åt vår sammanhållning och att jag gjorde det jag älskade, jag kände ofta att jag inte förtjänade att vara där.

2004. Massor av sång! Jag sommarjobbade på ett äldreboende och trivdes där. Spelade mer och mer piano. Hade mycket problem med magont och åkte in akut vid ett tillfälle. Magen undersöktes och utreddes, men inga fel hittades. Det var mycket intriger och starka känslor på Kulturama. Jag hade lite problem med min röst, förmodligen för att jag sjöng alltför tung repertoar och för att det försiggick så mycket konflikter runt omkring mig. Under hösten gick jag hos en kurator. Våra samtal var en ständig källa till frustration, då jag kände att vi aldrig kom någonvart och jag hade svårt för att öppna mig.

2005. Jag började ta lektioner i komposition för musikteoriläraren på Kulturama. Kursen i klassisk sång led mot sitt slut. En era var över. Sökte Operastudion och kom in, men tackade nej. Tonsättardrömmen hade börjat konkurrera med sångardrömmen. På hösten började jag jobba på en personalpool inom äldreomsorgen, vilket innebar att man hoppade in som vikarie på olika äldreboenden och det var superjobbigt. Mot slutet av året blev jag sjukskriven.

2006. Jag firade nyårsafton med att dricka alldeles för mycket och ligga och spy inne på min kompis killes toalett. En passande inledning på ett jobbigt år. Jag fick mitt hjärta brutalt mosat på våren och självdestruktiviteten blommade ut som aldrig förr. Jag började gå hos en privat psykiater och ältade min olyckliga kärlekshistoria med alla jag träffade, även folk jag inte kände. Jag var jättejobbig. Men allt var inte pest och pina. Jag gick på Komvux och trivdes med lärarna och klasskamraterna, jag tyckte om atmosfären och alla ambitioner som fanns där. Jag läste religion, matte, latin och datorkunskap. På sommaren hade jag mitt första betalda sångjobb, en begravning. Årets absoluta höjdpunkt är veckan jag tillbringade hos min vän i Söderhamn. Vi ställde upp i en talangjakt och sjöng en duett inför 3000 människor. Efter all klassisk sångträning kändes det ovant och lite läskigt att hålla i en mikrofon. Vi vann inte och gick inte ens vidare, men vi kände oss som vinnare och var otroligt nöjda bara över att vi vågade. På sommaren hann jag även åka till USA och hälsa på min syster som var utbytesstudent.

2007. Nu hade jag fixat behörighet till högskolestudier, och jag började plugga musikvetenskap på universitetet. Jag flyttade till en studentkorridor där jag inte trivdes, och till sommaren flyttade jag hem till mormor. På hösten studerade jag latin på Stockholms universitet. December 2007 var fullspäckat av sångjobb i olika julsammanhang. Gick i psykoterapi som tyngde ner mig och fick mig att må sämre.

2008. Jobbade i foajén på Vasateatern. Ordnade med hjälp av mina musikaliska vänner ett uruppförande i Sjöstadskapellet i Hammarby sjöstad. Sju sånger som jag skrivit framfördes. Det kändes riktigt märkligt att sitta i publiken och höra sin egen musik spelas och sjungas. Sångerna handlade om ångest, om kärlek, om Bibeln och så klart bearbetning av mitt krossade hjärta år 2006. Sedan åkte jag till Rom och sjöng på en gudstjänst i Svenska kyrkan där. På hösten började jag studera svenska som andraspråk på universitetet med förhoppningen att bli SFI-lärare. Samtidigt pendlade jag till Örebro där jag läste en kurs i komposition på musikhögskolan, och jag läste en kvällskurs i ryska.

2009. Jag mådde allt sämre, och mina osunda mönster i livet hade börjat komma ikapp mig. I början av året gjorde jag en utredning och fick diagnosen borderline. Jag orkade inte med svenskkursen längre, blev sjukskriven och började i DBT, dialektisk beteendeterapi. På sommaren var jag inlagd två gånger och firade midsommar på en sluten avdelning. Jag hann läggas in en sväng under hösten också. Diagnosen var en lättnad, ett konkret ord att sätta på det som inte fungerat de tidigare åren. Under våren och sommaren växte min frustration över inställda terapisessioner, otrevliga läkare och andra käppar i hjulen och jag var arg och ville avsluta DBT:n. Men under hösten tog jag nya tag, kämpade på med terapin och funderade mycket på vad jag vill göra här i livet. Började och slutade med neuroleptika. Jag fortsatte med ryskakursen en gång i veckan, annars gick jag sysslolös, förutom DBT:n så klart.

Och här är jag nu, redo att möta 10-talet.

Provsjungning och rastlöshet

Jag har anmält mig till en provsjungning till en kör som verkar vara rolig att vara med i. Den 12:e januari ska jag dit och sjunga. Jag har sjungit några toner idag och igår, och jag är verkligen riktigt ringrostig i halsen. Det känns inte som att jag får tag i rösten ordentligt. Jag ska försöka sjunga varje dag fram till provsjungningen för att förhoppningsvis vara i någorlunda god form då.

Rastlösheten kliar i mig och jag längtar efter att komma i gång med olika aktiviteter. Jag vill sjunga, och jag vill börja plugga till undersköterska nu. På måndag ska jag trotsa min telefonfobi och ringa Komvux och fråga om det finns platser kvar på omvårdnadsprogrammet redan i vår. Hoppas, hoppas, hoppas.

Tvära kast

Jag har ju ändrat inriktning i mitt liv ett antal gånger. Jag har planerat att bli operasångerska, tonsättare, svensklärare, logoped, med mera, med mera. Häromnatten fick jag en ny idé. Jag vill läsa till undersköterska! Jag blev så inspirerad att jag studsade upp ur sängen och sprang till datorn för att kolla upp utbildningar.

Det vore perfekt. Av de extrajobb jag haft framträder vårdjobben som mer givande och roligare än de andra. Visserligen jobbigare också, men det berodde på en viss enskild arbetssituation. På det stora hela har jag trivts med att jobba inom vården. Varför inte då satsa på att skaffa undersköterskekompetens?

Ju mer jag tänker på det, desto bättre känns den här planen.

Fjärde advent

Jag har gått en bitande kall vinterpromenad, snön knarrade under fötterna. Tycker det är underbart vackert med allt det vita!

Annars har jag varit omgiven av kaos den här helgen. Utifrån och inifrån. Men jag försöker tänka positivt, ta en dag i taget och hoppas på att den snart stundande julen ska bli stillsam och mysig.

Har dragit ut en tand

Åh, vilken trevlig kväll jag hade igår! Jag gav mig ut i snöstormen och träffade Maria, och vi gick till ett ställe som heter Babs och drack vin och pratade. Riktigt mysigt var det! Jag hoppas vi snart ska göra om det.

Idag har jag varit hos tandläkaren och dragit ut en tand. Det var en tand som ställt till många problem genom åren, så det var nog lika bra att jag blev av med den. Jag har många berättelser om den där tanden... skönt att den är borta! Och den satt långt bak i munnen så det syns inte att det blivit en glugg.

Funderar på om jag ska åka in till stan och shoppa lite eller om jag ska stanna hemma och läsa. Har inte riktigt bestämt mig än.

Nya mediciner

Snön tynger ned trädgrenarna och lyser upp hela tillvaron. Jag är glad att den är här och hoppas att den ska ligga kvar länge.

Jag var hos doktorn idag. Mådde inte alls bra, jag var fastlåst inne i min lilla bubbla. Jag fick två nya mediciner, en antidepressiv och en ångestdämpande som jag ska ta varje morgon för det är om mornarna det är som värst. Och så småningom kanske en ny neuroleptika ska sättas in. Jag hoppas att de här nya medicinerna ska hjälpa mig och göra tillvaron lite lättare.

Skrika

Ångesten är aggressiv och obarmhärtig idag. Jag fattar inte hur jag ska orka gå på opera ikväll. Jag vill bara skrika.

Vad är det för fel på mig?

Den här veckan har bara försvunnit. I morgon ska jag gå på Folkoperan och se Pärlfiskarna. Tänk att det fanns en tid när jag faktiskt strävade efter att sjunga opera. Tänk att det är så länge sedan nu. Jag har bytt inriktning i mitt liv så många gånger. Det har varit tvära kast och aldrig har jag slutfört något. Aldrig har jag stannat på samma plats. Jag har lätt för att bli uppslukad av något, för att kasta mig ut, men svårt att tro på mig själv i längden, svårt att fortsätta kämpa när det dyker upp komplikationer. Då ger jag hellre upp och börjar göra något annat. Då slutar jag tro på mig själv.

Det är för sent att börja sjunga på allvar igen. Att sjunga klassiskt, att bli klassisk sångerska på riktigt. Jag var på väg dit en gång, men nu är det för sent.

Mina anställningar har oftast bara varat högst några månader. Jag har börjat läsa olika A-kurser på universitetet, men aldrig kommit djupare än så. Jag vill hitta något som är min grej, jag vill hålla fast vid något. Jag vill snöa in på något, bli expert på just det. Men jag är så rädd att jag aldrig kommer att kunna det. För jag kan inte hålla fast. Jag kan inte stanna.

Sjunga för att skingra ångesten

När jag vaknade i morse var jag iskall av ångest och frustrationen bubblade och skavde. Jag låg kvar i sängen ett bra tag och hoppades att det skulle gå över, men icke. Nu, efter en promenad och lite soppa, börjar det kännas lite bättre. Idag skulle jag ha träffat min duettkompis för att sjunga, men jag ställde in det för jag kände att jag inte orkar ta mig till kyrkan idag. Vi bestämde dock att hon ska komma hem till mig ikväll istället. Jag ser fram emot att sjunga några toner tillsammans med henne och hoppas att musiken ska skrämma bort lite av ångesten.

En ond människa

Ögonen är osminkade, blanka och röda och andetagen darrande, men jag ska ändå ge mig iväg till DBT:n idag, trots att jag känner mig som ett vrak. Jag känner mig som en ond människa som förstör allt som kommer i min väg. En misslyckad människa som inte klarar något av det jag vill klara. Inte något av det alla andra klarar. Inget jobb, ingen utbildning och ingen lägenhet. Ingenting.

Jag har försökt läsa för att distrahera mig från ångesten, men blicken hoppar hit och dit och hjärnan vägrar ta till sig det jag läser. Ändå ska jag iväg på DBT. Eller ska jag det? Jag har nästan bestämt mig i alla fall.

Oro, ångest och ett dåligt, värkande samvete. Kan inte någon ta hand om mig nu? Jag försöker påminna mig om de stärkande tankar jag lärt mig i DBT:n. Försöker återkalla känslan av lugn jag fick medan jag pratade med prästen. Längtar efter att vara liten och hjälplös och att nån stor förklarar för mig att jag inte är ond, att nån stor tröstar mig och tar bort allt det dåliga.

Simning

Jag har varit i simhallen och det känns skönt och mjukt i hela kroppen. Jag ska definitivt fortsätta med simning!

Annars mår jag ganska bra, bortsett från några ångesthugg i själen, stötar av oro som vill dra med mig ner. Men jag står emot. Jag vill må bra. Idag gick jag till simhallen istället för att stanna hemma under täcket. Jag kämpar.

Sångträff

Idag var jag i kyrkan och sjöng tillsammans med tre kompisar från kören jag var med i för några år sedan. Vi sjöng julsånger och gammal välbekant körrepertoar. Min röst satt inte riktigt på plats, men det var roligt ändå. Och det var så fint i kyrkan. Det är alltid vackert i kyrkor tycker jag, och just nu är det extra utsmyckat och pyntat eftersom det är juletider.

Annars så tycker jag att tiden går något fruktansvärt fort! Hela hösten har bara försvunnit. Det känns som om det är igår det var midsommar och jag åt midsommarmiddag inne på den slutna avdelningen, som om det är igår vi var på Gröna Lund. Nu är det jul snart, och inom kort är det dags för årets sista DBT.

Pickar

Utanför mitt fönster letar sig solstrålarna fram mellan trädgrenarna och det är så vackert. Inne sitter jag med en pickande oro nånstans i själen. Oro och nervositet. Jag är rädd för att telefonen ska ringa.

Inga mer sprutor

Jag har slutat med min medicin, jag ska inte få fler injektioner. Det är en lättnad, och det ska bli spännande att se hur mitt mående utvecklas nu. Förhoppningsvis kommer den rastlöshet och oro jag känt de senaste månaderna att mattas av eller försvinna.

Jag tror att jag vill prova att vara helt utan mediciner ett tag.

Requiem och violinkonsert

Idag var jag i Storkyrkan och lyssnade på Mozarts requiem och en violinkonsert. Det var väldigt vackert. Jag satt och blundade och mådde bra. Nu är jag hemma och fylld av oro som jag skäms för. Jag försöker trycka bort den.

Tedans på Nordiska

Jag drabbades nyss av rastlöshet och ville ge mig ut på stan, men fick inte tag i nån. Och kanske lika bra det, för nu sitter jag och gäspar.

Idag var jag på tedans på Nordiska museet. Väldigt trevligt! Jag drack te, åt scones och dansade faktiskt lite.

Vill sluta med sprutorna

Varannan vecka går jag till psykmottagningen för att få min spruta. Jag tycker att flera saker har förändrats sen jag började med sprutorna. Jag har inte lika mycket humörsvängningar och jag gråter nästan aldrig. Förut hade jag tvångstankar. Jag trodde att det stod folk utanför fönstren och spionerade och att min garderob var full av djur. Allt detta är helt borta.

Men jag skulle ändå inte säga att jag mår bättre. Jag är säkert mer behaglig för min omgivning, men inuti känns det inte mycket bättre. Varje morgon har jag ångest. Jag vill helst inte gå och lägga mig på kvällarna eftersom jag vet vad som väntar morgonen därpå, men jag är alltid så trött så jag lägger mig ändå och somnar nästan genast. Trött är jag hela tiden. Jag var på middag hos en vän igår och jag kunde bokstavligt inte hålla ögonen öppna.

Och jag skapar nästan ingenting. Jag orkar inte. Jag har inte skrivit musik på evigheter. Jag skriver inte särskilt mycket text heller. Det känns som att inläggen jag skrev i bloggen innan jag började med sprutorna var mer inspirerade. Allt känns meningslöst när jag inte håller på med det jag älskar att göra. Allt känns tråkigt när jag aldrig orkar göra något. Jag som alltid varit en nattuggla kan inte hålla mig vaken efter tio på kvällarna.

Jag vill sluta med sprutorna. Jag kanske kommer att må sämre på vissa sätt, men jag kommer även att må bättre utan dem, det är jag säker på. Hade jag tagit denna medicin i pillerform skulle jag redan ha slutat, nu är det svårare men jag ska mod till mig och prata med sköterskan om mina funderingar nästa gång jag går dit.

Jag vill orka leva mitt liv. Inte sova större delen av dygnet, och gå runt och grubbla ångestfyllt resten av tiden för att jag inte orkar göra något annat.

Vart tog den här dagen vägen?

Jag har varit i centrum och käkat Ben and Jerrysglass och jag har sjungit lite julsånger. Min röst är inte riktigt på plats just nu, men jag är säker på att snart vara i form igen. Igår träffade jag min duettkompis i kyrkan. Vi sjöng Mendelsohn, folkmusik och annat. Nästa gång blir det julmusik! Jag är lite ledsen över att jag inte ska gå i något luciatåg i år.

I morgon ska jag åka på en dagskryssning till Åland, och på torsdag ska jag sätta mig och ringa samtal gällande olika aktiviteter och volontärarbeten. Jag är lite nervös över det. Samtidigt som jag längtar efter att bryta min sysslolöshet, så är jag rädd att jag inte ska klara de uppgifter man kan erbjuda mig. Är rädd att bli en börda istället för att vara till hjälp. Men jag försöker att inte tänka så. Jag måste ge mig själv en chans.

Jag har upptäckt att jag tycker det är jobbigt när man pratar med någon och samtalsämnet glider in på psykiatri. Det gör mig besvärad och jag vill bara prata om något annat, något lättsamt, något som inte gör så ont. Alla fel som psykiatrin har begått emot mig sitter fortfarande kvar som små taggar. Just nu funkar allting jättebra i kontakten med vården - jag har en bra terapeut, jag har kontinuerlig kontakt med en och samma läkare, jag slipper (nästan) alla piller och får istället injektioner varannan vecka. Men alla sveken, allt det som varit tidigare, är fortfarande färskt i mitt minne. Jag gjorde aldrig någon anmälan.

Jag vill ha sysselsättning!

Jag grubblar alldeles för mycket. Tankarna går vilse. Jag är säker på att allt skulle kännas bättre om jag hade någon form av sysselsättning. Jag har ju min ryskakurs och DBT:n, men det är fortfarande många tomma dagar i kalendern. Vad som händer med all tid vet jag inte. Jag skulle behöva något konkret att fylla den med. Jag har gjort två försenade anmälningar till universitetet till våren – kinesiska och lingvistik. Båda kurserna skulle ju vara sjukt intressanta att gå! Men eftersom mina anmälningar är sena är det långt ifrån säkert att jag kommer in på nån av dem, så jag behöver ha en plan B. För jag kan inte fortsätta gå runt och göra ingenting. Jag grubblar sönder mig.

Mina dagar som låtskrivare verkar vara över. Jag kan inte få ihop en fungerande melodi längre. Jag undrar om det beror på höstmörkret, sprutorna, bristen på händelser i mitt liv eller något helt annat. Jag undrar om det är tillfälligt eller permanent.

Idag ska jag i alla fall ge mig iväg till kyrkan och träffa min duettkompis och sjunga. Sång är magiskt!

Superhjälte

Frosten bet i mig
Mitt i sommaren
Själen sprattlade

Vintern rev i mig
Mitt i sommaren
Oron virvlade
och snurrade och dansade
Dansade runt med mig
Dansade runt med mig

Jag ville bli räddad
Ville ha en superhjälte
Ville bli räddad
Jag vill ha en superhjälte - nu

Spindelväv som spricker

Jag tänkte på dig
hela tiden
Jag tänkte på dig
när jag var en zombie
Jag drömde om dig
när jag var drömlös

Ljudet av spindelväv som spricker
hörs när jag sträcker min hand efter dig

Svamppaj

Idag gick jag ut i skogen och plockade trattkantareller. Sen gjorde jag och mormor en paj, som faktiskt blev mycket god.

Tillbaka

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Jag är sprängfull av oro, ängslan och irrande tankar, och mår väl inte så jättebra, men jag ska inte skriva om det, jag vill hellre försöka tänka på annat.

Nyss tog jag en lång varm dusch, jag kunde stått kvar i en evighet, det var så skönt. Vad jag önskar att jag hade ett badkar! Det skulle höja min livskvalitet. Det och en Steinwayflygel.

Till Norrland

Idag ska jag packa för i morgon reser jag till Norrland i några dagar för att besöka en kär vän. Jag har köpt en ny mp3-spelare som är full med Regina Spektor och Kate Bush och som ska hålla mig sällskap timmarna på bussen. Jag ska verkligen försöka ha riktigt roligt de här dagarna som jag är bortrest. Vi ska jamma, kolla på film och gå långa promenader.

Jag är lite nedstämd utan att ha någon anledning till det. Jag vill inte klaga, för jag har så många saker att vara tacksam över. Och jag är tacksam, jag är tacksam över att jag har en frisk kropp som fungerar, över min familj och mina vänner, över musiken. Den här oron och nedstämdheten vet jag inte var den kommer ifrån. Jag önskar att det gick att bara borsta av sig den.

Spela in musik

ÅÅhh. Jag vill ju spela in mina låtar och lägga ut dem på Internet. Är trött på att de ligger och samlar damm här hemma, jag vill visa upp dem för alla som vill höra. Men jag fattar ju inte hur man gör. Till att börja med kan jag inte spela in så att det hamnar på datorn, det är ett projekt i sig. Men bara jag lär mig hur portastudion fungerar så ska det nog gå. Det allra jobbigaste just nu är att jag inte hittar nåt bra ställe på Internet där jag kan ha låtarna! Jag har ju en myspace-sida, men tydligen gjorde jag fel när jag gick med där eftersom jag inte reggade mig som musiker, vilket man skulle gjort för att kunna lägga ut musik. Igår reggade jag mig på Jamendo och på Virb. Nån som har erfarenheter av de sidorna? Nån som har erfarenhet av att spela in musik på portastudio? Jag är tacksam för alla råd och tips jag kan få. Jag vill så gärna ta tag i det här med att lägga ut musik på nätet. Jag vill att det ska fungera.

Dagens aktivitet, en dejt med Yvette!

Jag var nyss inne i stan och fikade med fina Yvette. Det var underbart trevligt att träffa henne, som vanligt, och det är oerhört nyttigt för mig att ta mig ut bland folk. Det börjar verkligen tära på mig att inte ha något att göra på dagarna. Nojjorna gror och frodas i sysslolösheten.

Jag måste börja aktivera mig, varje dag ska jag göra någon form av aktivitet som innebär att jag lämnar hemmets väggar. Annars kommer jag bli tokig och folkskygg. Och nojjorna kommer ta över helt.

Oro

Jag känner sån oro. Den ger inte med sig. Jag tar lugnande medicin och det hjälper väl litegrann, men inte helt.

Jag skulle vilja skriva en sång. Men jag har svårt att fånga idéer. Jag har svårt att sätta ihop saker.

Jag vill må bättre snart.

Det mest plågsamma

Häromdagen fick en av mina närstående nog av att jag mår så dåligt hela tiden. Hon tittade nästan vädjande på mig och sa med tunn röst: Jag orkar inte mer.

Och det gör så ont. Det gör så ont att göra sina nära illa. Jag försöker hålla min ångest instängd, men ibland kommer den ändå fram. När inte ens de som älskar en allra mest orkar, finns det ingen som orkar. Ingen som kan finnas vid min sida, ingen utom psykiatrin. Psykiatrin är snart allt jag har och det gör så ont, för det ska inte vara så. Vårdarna är inte min riktiga familj. Terapeuterna är inte mina kompisar. Läkarna är inte mina föräldrar.

Mitt hjärta har spruckit. Mitt samvete är dåligt och sårigt.

Slippa tänka

Igår var jag och hälsade på min kompis Jenny som precis har köpt en hundvalp! En helt bedårande liten labradorvalp! Jättegullig.

Annars så har jag blivit förkyld och känner varken smaker eller lukter. Det är lite jobbigt, men det finns en del av mig som tycker det är skönt. Den delen hoppas att jag ska bli riktigt sjuk, för då kanske ångesten mattas av en smula. Att jag ska få hög feber så jag slipper tänka. Den senaste tiden har det varit rätt jobbigt att tänka.

De ljusa stunderna

Idag har varit en kamp mot ångesten. Men de ljusa stunderna, de ögonblicken då ångestdimman löses upp, de är guld värda. När man plötsligt kan se världen med ett annat synsätt än det där mörka. De stunderna känns viktiga just nu.

Vill inte mer nu

Ögonen är tunga av tårar som aldrig rinner ut, huvudvärken ilar envist och ångesten sipprar obarmhärtigt och bestämt in i allting som är bra, allting som är fint. Det känns så orättvist att jag måste ha de här vidriga känslorna, jag förtjänar inte det här, jag är oskyldig. Hjälp mig! Ta bort det här! Ta bort det!

En väldigt fin dag

Igår hade jag en väldigt fin dag. Jag gick upp tidigt och fick min spruta som gjorde mindre ont än vanligt. Senare träffade jag min nya läkare som visade sig vara en snäll, klok och varm kvinna och jag är glad och lättad över att hon ska vara min ansvariga läkare från och med nu. Och sen! Sen träffade jag några av tjejerna från Shedo och Zebraforum för fika och bio. Alla var så snälla och roliga och jag hade jättetrevligt. Det var så hoppingivande på något sätt att träffa andra med liknande problem som de jag kämpar med. På vägen hem kände jag mig lycklig, bortsett från lite ältande kring mitt eget beteende. Var det inte konstigt att jag sa så där? Var jag inte för tyst och blyg? Men jag försöker att släppa de tankarna, trycka bort dem. De ska inte få förstöra vad som var en trevlig och mysig kväll.

Det diskuterades lite igår kring att anordna fler Shedo-träffar i Stockholm. Åh, vad jag ser fram emot det!

Pirr inför morgondagen

Jag är lite nervös inför fredagen imorgon, av flera skäl.

För det första ska jag få min spruta, och trots att jag fått den flertalet gånger vid det här laget så känns det alltid lite oroligt innan. Den svider ganska ordentligt, men det är ju över på mindre än en minut.

För det andra ska jag imorgon träffa en ny läkare. Hon ska vara min ansvariga läkare i fortsättningen, och det går inte att beskriva hur skönt det ska bli med en kontinuerlig läkarkontakt, istället för dessa ständigt nya ansikten som kommer med nya teorier och åsikter hela tiden. Hoppas, hoppas, hoppas att allting kommer kännas bra i kontakten med henne.

Och den tredje anledningen är den absolut roligaste, men också den som gör mig mest nervös – Shedo anordnar en bioträff för sina medlemmar, och jag ska gå! Jag ska träffa personer som jag haft massor av kontakt med över Internet, personer som funnits där för mig när jag befunnit mig i tunga och svåra situationer, men som jag aldrig tidigare mött i verkligheten. Det ska bli så himla skojigt att äntligen träffa dem, jag kan knappt vänta! Det är nervöst och pirrigt så klart, men det är mest positivt pirr!

Ajöss, tvång! Ajöss, paranoia!

Mormor instämmer i att mitt mående blivit mycket bättre den sista tiden. Utöver att ångesten verkar ha mattats av en smula, så lyser tvångstankarna med sin frånvaro! (Hoppas de inte sätter igång igen nu bara för att jag skriver det här…) Tvånget, som la sin skugga över alla mina glädjeämnen tycks faktiskt ha gått upp i rök. Nästan i alla fall, enstaka och irriterande tankar finns kvar, men det tar inte över och suddar ut allt annat på samma sätt längre. Jag kan inte berätta exakt hur mina tvång såg ut, men det fanns en del paranoida tankegångar bakom dem, och även det är borta. Jag känner mig trygg utan mina tvång och nojjor.

Jag tror att min nya medicin, sprutorna alltså, ligger bakom en stor del av detta. Det är en sån stor förändring att det inte går att förklara på annat sätt. Jag har testat massor av mediciner, antidepressiva och stämningsstabiliserande, men aldrig har jag upplevt en sån här skillnad förut. Jag hade börjat tro att det inte fanns några mediciner som bet på mig. Jag känner för att brista ut i en stor kärleksförklaring till dessa sprutor! Det är så skönt att de jobbiga knutarna i tankarna börjat lösas upp. Nu kanske man kan börja lägga sin energi på vettigare saker än tvång. Att jobba med sig själv i DBT:n, att spela och sjunga, att umgås.

Nej, nu ska jag sticka och lyssna på Annika Lantz i P1.

Nähä, man fick inte må bra tydligen!

Igår letade jag förgäves efter en avstängningsknapp på ångesten. Allt var vidrigt och själen krampade. Gamla, välbekanta känslor dök upp - ruttna, infekterade och variga saker som jag bara vill trycka bort, operera bort ur mitt liv.

Men idag är det bättre. Det var bara en tillfällig liten svacka. Inget mer.

Visning

Jag har blivit kallad till en visning av en lägenhet som jag tror att jag verkligen vill ha! Åh, vad spännande det är! Det skulle vara så gött med med ett förstahandskontrakt! När jag fick se kallelsen igår blev jag så glad att jag fick hjärtklappning som nästan gjorde ont och sen var jag helt speedad och upprymd hela dagen. Och det lustiga är att det kändes nästan som ångest, trots att jag var glad. Det är rätt intressant hur lika alla känslor är egentligen. När det kommer till känslor finns det inga nyanser direkt. Det är allt eller inget.

I vilket fall som helst, den här visningen ser jag fram emot med glädje! Det är ju inte alls säkert att jag får lägenheten, men det känns ändå stort att få komma dit och kolla.

Sagostund

Läs en saga för mig
En saga om overklighet
Ta fram din berättarröst
Stäng av nyheterna
Stäng av världen utanför

För sagorna behöver liv igen
Sagorna behöver tid och tystnad
för att krypa fram igen

Sagomåne, lys över min säng
Måla sagor i mitt rum
Läs en saga för mig
En saga med lyckligt slut

Mina två trotjänare

Jag har två konstanta följeslagare. Två envisa stalkers som aldrig riktigt lämnar mig ifred. Den ena är Huvudvärken, som jag tror man kan kalla migrän och som jag haft av och till så länge jag kan minnas och den andra är Magvärken, den vidriga, som kom in i mitt liv först när jag blev vuxen. Magvärken har blivit grundligt utredd med gastroskopi och ultraljud, det finns inga fysiska fel. Genom åren har jag gjort resor till akuten tillsammans med båda dessa monster.

Igår åkte jag hem till en kompis för att fika och kolla på Idol. Det slutade med att jag inte kunde sitta stilla för jag hade så ont i magen. Man vet inte var man ska ta vägen när Magvärken dyker upp. Jag gick in och la mig i hennes säng, reste mig, vankade runt, la mig igen, gick ut på balkongen, gick in igen, gick ut igen, och så vidare. Sen ringde jag mamma som kom och hämtade mig. Gulliga mamma!

Jag är så trött, så trött på att ha ont. Och när det onda äntligen går över, tar det ju lite tid att återhämta sig. Som just nu. Jag har inte ont längre, men jag är helt trött. Jag hittar inga ord, jag kan inte uttrycka mig. Jag skulle träffat min duettkompis och sjungit idag, men de krafterna har jag inte. Jag har inga krafter alls. Jag är tom.

Bättre

Jag har haft en galen cirkus i mitt huvud hela sommaren, men det verkar som om den flyttat ut nu. Allt känns lite bättre. Jag mår bättre. De där sprutorna kanske inte är så dumma!

Nu börjar jag plugga ryska igen, en kväll i veckan, kravlöst och trevligt. Jag är sugen på att läsa ungefär tio språk samtidigt. Jag vill lära mig alla språk! Alla som finns!

Vardagliga vedermödor

I morse skulle jag fått min injektion borta på psykstället. Jag trodde att jag hade lämnat in medicin där så att det fanns, men det gjorde det inte, så jag fick gå till apoteket för att upptäcka att de tyvärr inte hade den i lager. Den fanns bara på apoteket inne i stan. Mamma har hämtat ut den åt mig. Jag ska få sprutan tidigt i morgon istället.

Annars har jag sovit hela dagen, jag har sovit bort min stress över sprutan och min mensvärk som besvärade mig på morgonen. Mensvärk känns som om de inre organen håller på att brinna upp. Jag hade lyckats förtränga att det var dags för mens nu igen, men den kommer, vare sig man är beredd eller ej. Obönhörligt. Tack gode Gud för smärtstillande.

Igår förresten! Då fick jag ett stort kuvert från Patent och registreringsverket med beskedet att min namnbyte har blivit godkänt! Pappret var vackert och såg ut som ett diplom. Men så kostade det 800 kr också. Det var andra gången jag bytte namn, den här gången bytte jag bara tillbaka till mitt ursprungliga namn.

Jag känner mig som mig själv igen.

Mörker, täcke, gråta

Jag verkar ha fått någon sorts fobi mot att planera saker. Så fort man börjar diskutera framtida ting, och dessutom involverar MIG i dessa ting, så vill jag bara gråta. Jag vill bara släcka alla lampor, stänga alla dörrar, lägga mig under mitt täcke, krama mitt lamm och gråta, gråta, gråta. Räkna inte med mig. Räkna inte med att jag ska göra massa olika grejer. Jag vill inte, jag vill ingenting, jag vill inte vara med. Jag tycker inte det är roligt, jag vill inte vara med.

Jag satt och snackade med två kompisar som var helt inne på att vi ska resa nånstans tillsammans, vi tre. Och jag känner mig så tråkig som förstör planerna genom att inte vilja, inte orka. Men ärligt talat känner jag ingen längtan efter att resa nånstans överhuvudtaget. Det finns inga platser jag vill se. Det finns ingenting i hela världen som lockar. Utom mina släckta lampor, mitt täcke och mitt lamm.

De få utlandsresor jag gjort i mitt liv har varit rena mardrömmarna. Länder jag har brutit ihop i och längtat hem från nästan konstant under vistelsen där:
Italien
Virginia, USA
Grekland
Polen
Länder jag mått bra i:
Tyskland (körresa. Jag älskade Berlin)
Lettland (fast jag har bara varit i Riga på såna där dagskryssningar, så det räknas knappt)

Resa är livsfarligt, för man vet aldrig hur det kommer att bli och erfarenheten säger att det oftast blir helt åt helvete. Och det är så hemskt att vara i ett främmande land, beroende av och utlämnad till ett resesällskap som man bara bråkar med. Åh, det är vidrigt! Vilka vidriga små minnen som väcks till liv nu! Så nej, därför vill jag inte resa.

Sen så var jag i en närliggande kyrka nyligen och diskuterade med kantorn där om ifall jag skulle kunna låna kyrkans lokal för att spela piano och sjunga. Jag har ju tillgång till en annan kyrkolokal, men den ligger längre bort, man måste byta buss, så jag tänkte att det skulle vara himla smidigt att öva i denna kyrka som ligger nästan inom gångavstånd. Kantorn tyckte att det verkade helt ok, och hon nämnde också att jag kanske skulle kunna vara med och sjunga i nån julgrunka i kyrkan senare i år. Och jag vet inte, det känns bara så jobbigt, det känns som en tyngd som läggs på mina axlar trots att det handlar om en obetydlig grej. Jag inser att det vore schysst att medverka i olika saker som tack för att man får låna lokalen, och det är ju inte själva sjungandet som känns jobbigt, men det här sociala runt i kring. Träffa en massa nytt folk. Jag orkar det inte, vill det inte, vill ha mörkret och täcket och vill att väckarklockan aldrig ska ringa.

Mitt lamm.

En underbar dag!

Idag har jag haft en underbar, vanlig dag! Jag har varit i stan med min syster, vi har fikat flera gånger, shoppat kinesiskt te, lyssnat på en trubadur och gått på museum. Väldigt spontant allting.

Nu sitter jag och lyssnar på Regina Spektors nya skiva.

Tankar idag

Jag pratade lite granna med Yvette häromdagen kring det här med att ha en blogg när man inte alltid mår helt hundra psykiskt. Att det är lite utav en balansgång ibland. Det finns mycket jag inte kan skriva, för det skulle inte kännas ok att kasta ut något som kanske kan skada dem som tar emot det. Men jag tycker jag att jag nästan har hittat ett sätt att skriva om mina demoner. Ett sätt som är ganska abstrakt, jag försöker hitta ord som beskriver mina känslor medan jag utelämnar de konkreta detaljerna. Nej, min blogg ger inte ett fullkomlig bild av mitt liv eller mina problem. Ibland blir jag lite less på mig själv. Som sitter här och försöker skriva lite poetiskt om saker som bara är vidriga, som det inte finns en uns poesi i.

Det har hänt några gånger att jag ramlat in på bloggar fulla med destruktiva texter och foton av nyskurna köttsår, uppräkningar av överdoser. Och det påverkar mig mycket mer än jag önskar att det skulle göra. Det är triggande, och inte lindrande. Det är svårt att hålla sig oberörd, det är svårt att hålla sig hel.

Det skulle vara himla lätt för mig att svänga ihop något liknande, något åt det hållet. Ibland, ofta, vill man bara visa upp sin smärta för hela världen i hopp om att bli sedd, hjälpt. Räddad. Man vill berätta hur jävla jobbigt allting är genom att slänga fram en massa tunga fakta.

Men jag tycker det är jätteviktigt att ingen ska kunna må dåligt av min blogg. Fast det kan jag ju inte styra över alls. Egentligen tror jag att allt det här handlar om att jag inte ska må dåligt över allt det här jag skriver på Internet. Ja, det är jättelätt att häva ur sig all sin galla, det har mina hemliga dagböcker fått sin beskärda del av genom åren, minst sagt. Men här i min blogg, här kan jag inte bara skriva av mig helt ohämmat eftersom andra kommer att läsa det jag skriver. Därför skärper jag mig. Därför letar jag liknelser för det som händer mig. Jag tvingar mig att bli mer konstruktiv och därför mår jag faktiskt lite bättre av det jag skriver här. Det låter kanske pretentiöst. Men det är för min egen skull.

Ingenting

Jag gick en promenad idag som borde varit en riktigt känslosam tur tillsammans med minnena. Jag hade vägarna förbi och promenerade förbi skolan jag gick mellan ettan och trean. På håll såg jag även skolan jag gick i som större barn, upp till sexan. Denna plats har jag undvikt med fasa, när jag pluggade på Komvux för några år sen tyckte jag det var obehagligt bara att ta bussen som passerade den på håll. Men. Jag blev inte ledsen, jag blev inte sentimental, jag kände ingenting. Tanken på att jag sprang runt där som barn är ju lite överväldigande bara för det är så sjukt länge sedan, men det känns inte. Det känns ingenting längre.

Ångesten har varit här och vänt...

..och nu mår jag bra igen! Ska gå och lägga mig så småningom. Men jag ska vara vaken ett tag till eftersom ångesten stal lite av min tid. Den tiden stjäl jag nu tillbaka från sömnen! Sömnen behöver inte så mycket. I morgon ska jag äta en massa god mat, först sushibuffé till lunch i sällskap med Yvette och sen ska min syster Anna laga lyxiga trerätters till middag.

Dessutom har jag denna vecka haft all anledning att glädja mig, eftersom det löst sig med Försäkringskassan, och min sjukskrivning har blivit godkänd! Det är en stor lättnad, även om det inte lyckats sudda ut vilddjursångesten, men det verkar inte finnas något på denna jord som lyckas med det.

Nu ska jag tänka på sång och musik.

Styckmördad

Det känns som om jag blivit känslomässigt styckmördad.

Det är på grund av detta jag aldrig ska ha barn. Det vore inte rätt att utsätta ett barn för det här.

Nu funderar jag på vad jag ska göra för vettigt med mitt liv, och samtidigt stå ut. Gå med i en sekt kanske. Bara för att stå ut.

Bort från Stockholm

Jag tycker inte om Stockholm. Jag vill inte bo i Stockholm. Jag har alltid bott i Stockholm. Jag måste härifrån. Häromnatten (eller, who I am kidding, häromdagen var det ju snarare) så drömde jag att jag var i Örebro och skulle tvingas därifrån, tillbaka till Stockholm. Jag grät och ville stanna kvar. Som ett litet barn.

Stockholm är fullt av dåliga, jobbiga minnen som man vill skaka av sig men som envisa klibbar sig fast. Stockholm är fullt av missförstånd, intriger, självdestruktivitet, ensam väntan och hjärtesorg. Det är inte hälsosamt att vara här.

Men jag har svårt att skapa konkreta planer för var jag skulle bygga upp ett nytt liv. Jag kan ju inga andra ställen. Örebro, det känns som ett alternativ. Det är i alla fall trevligare att promenera genom stan där än vad det är här. Och Musikhögskolan är fin.

Jag fantiserade nyss om sticka till Tallinn, där jag har en kompis. Alltså flytta till Tallinn. Bo där jämt. Sen vaknade mitt förnuft till liv och sa mig att risken att allt skulle åt helvete är alldeles för stor. Men det känns fortfarande lockande. Bara lämna allt.

Jag vill ha ett nytt liv, och jag vill att det nya livet ska börja nu.

Jag vill bli räddad nu tack

God kväll! Det har varit en dag i humörsvängningarnas tecken. Humörsvängningar från helvetet. Det är nästan fascinerande hur det kan svänga så fort. I förmiddags var allting fint. Jag kände hur en massa spärrar började försvinna, saker jag vill göra men tänkt att jag inte klarar bara för att jag misslyckats tidigare började kännas realistiska igen. En massa nya planer sattes i rullning. Och jag tänkte, att nu börjar det verkligen hända saker med mitt mående, nu börjar jag bli bra. Nu jävlar.

Och sen plötsligt flammade ångesten upp som aldrig förr. Det börjar med något litet, obetydligt, som borde rinna av en på en sekund, men denna lilla grej triggar igång en kedja av känslor. Som dominobrickor faller de, och det går inte att stoppa, det går inte att lindra. Man vill ur sitt eget skinn. Man vill skrika rakt ut. Man vill slå någon. Det är så obehagliga saker, det här. Det finns inga ord för detta.

Jag tycker det börjar bli jobbigt nu. Det känns lite bättre för tillfället, men vad i helvete liksom. Mitt känsloliv är ett monster. Det är ohållbart.

Sömnhelvete

God morgon! Jag har inte sovit en blund i natt. Jag önskar jag kunde säga att jag varit ute och festat och haft en massa trevliga upplevelser och kommit hem nyss. Men nej. Jag har varit hemma hela natten och spenderat tiden med att vanka fram och tillbaka. Utan att överdriva kan jag nog säga att det varit en ganska vidrig natt. Jag är så glad att den är över. Morgonen är så vacker. Tycker ni inte det? Jag hatar den sega sömnlösheten samtidigt som jag absolut inte vill sova. Jag är trött på att vakna upp hårt fasthållen av mardrömmarna, vars grepp tar en halv dag att skaka av sig. Därför vill jag inte sova. Men jag borde, jag måste.

Jag hoppas verkligen inte att sömnlösheten ska sätta i gång på allvar igen. Jag vet hur man blir av att inte sova. Man blir en zombie, man blir tom, man kan inte göra någonting. Och jag har så mycket jag vill göra. Jag ska ju sjunga, jag ska ju skriva musik.

Det här bådar inte gott.

Nu ska jag antingen lägga mig och se om det går att vila en stund, eller så ska jag koka kaffe. Jag har inte bestämt mig. Men det lutar åt kaffet.

Mina sånger vill ut i världen!

Nu har jag börjat kolla på True Blood, för att fylla hålrummet efter Being Human. Och för att Yvette rekommenderat det. Jag har inte blivit så där överdrivet engagerad ännu. Hjärtat slår inga dubbla slag. Men det är underhållande och jag ser potentialen till en ny besatthet.

Jag har tänkt mycket på att jag vill spela in mina låtar. Helst skulle jag vilja spela in dem på Steinwayflygeln som står i kyrksalen i kyrkan där jag brukar sjunga. Det är ett fantastiskt instrument. Det behöver stämmas lite, men det gör liksom ingenting.

En gång för längesedan, bortåt tio år sedan gissar jag, så skickade jag faktiskt en skiva (eller om det var ett kassettband till och med, detta var i forntiden) med min egen musik till ett skivbolag, minns inte vilket. Det känns lite pinsamt när jag tänker på det. Inte så mycket på grund av själva låtarna, men det lilla brevet jag bifogade. För vet ni vad jag skrev där? ”Jag förstår verkligen att ni tycker det här är JÄTTEDÅLIGT, men det vore roligt om ni orkade lyssna på det ändå”! Sweet Jesus, hur tänkte jag där? Idag har jag lärt mig mer om livet. Jag har lärt mig att man inte ska skylta med sitt dåliga självförtroende. Speciellt inte i ansökningar och liknande. Jag tror inte man vinner på det.

Tvångstankarna, the neverending story

Som alltid när ångesten blir lite mildare och jag börjar intressera mig för saker i livet igen, så blommar tvångstankarna upp. It never ends. Det är som om hjärnan håller på att förstöra sig själv.

Jag undrar om tvånget handlar om att jag i grund och botten tror att världen och människorna är onda. Att man vill mig illa. Att jag försöker skydda mig med tvångstankarna, de är en sköld mot omvärlden och alla som vill förstöra. Men det blir ju helt fel, för är det något jag skulle vilja skyddas från just nu så är det ju just tvånget.

Galet jobbigt, faktiskt! Men sånt är det, livet! Och nu känner jag mig ändå ganska hoppfull plötsligt. Det kanske är vädret som gör det, det stormar och regnar ganska duktigt här. Jag gillar hösten.

Som en ny människa!

Man blir verkligen en ny människa av att duscha, borsta håret och sminka sig! Ibland räcker det med det enkla för att allt ska kännas lite bättre!

Ikväll ska jag bli bjuden på morotsbiffar och potatis av min syster. Det är trevligt att ha en syster som är bra på att laga mat! Och så ska jag spela lite piano. Igår pratade de på P1 om hur svårt det är för folk att bli av med sina pianon, ingen vill ha dem knappt ens om de skänker bort dem. Det är sorgligt. Jag förstår att man inte har plats, det har jag inte själv heller, men det är ändå sorgligt. Om jag bara kunde skulle jag ta hand om alla oönskade pianon! Jag kanske kunde samla dem i en kyrka nånstans, det måste finnas övergivna kyrkor nu när allt fler lämnar kristendomen tänker jag. Och så skulle jag vilja ha en inspelningsstudio i anslutning till min pianosamling, ja, jag är rik också i den här fantasin! Och gift med en pianostämmare.

Inget flickvänsmaterial

Jag tycker det är väldigt, väldigt vackert med kärleken som spirar runt omkring mig. Två vänner gifte sig nyligen och min syster gifter sig nästa sommar. Jag är uppriktigt glad över deras lycka.

Det är inte för att jag på något vis missunnar någon annan något, som jag kan känna en liten strimma sorg över att det aldrig nånsin kommer att bli jag. Inte för att det är viktigt för mig, egentligen. Men ändå, ändå. Det hade varit fint att kunna ha ett fungerande förhållande. Jag tror det hade varit ganska fint. Men jag kan inte, jag har aldrig kunnat. Jag kan inte närma mig en kille på det sättet utan att bli äcklad, livrädd, krävande, desperat och ångestdarrande. Jag tror att vissa av de erfarenheter jag har, har förstört mig helt som människa. Har smulat sönder mina möjligheter att någonsin kunna leva tillsammans med någon. Jag kan inte förklara de här sakerna riktigt eftersom det är saker som gör väldigt ont. Den där lilla strimman som kastar sin skugga över mig ibland, trots min glädje, härstammar från en stor hård klump begraven långt nere i mig, tung av frusna tårar.

Gammal låttext

Baby's in a dungeon, baby's in a dungeon
The sun is shining at me, while baby's in a dungeon
I try to understand that baby's in a dungeon
That the sun is shining at me, while baby's in a dungeon
The magpies killed a blackbird baby today
If there's really a new glacier period coming I'm not prepared
Baby's in a dungeon, but I feel like the guilty one
Baby always said I was correcting and faultfinding

Once in a blue moon I gotta stop brainwashing myself
It's just that this is too horrible
Once in a blue moon I gotta stop sabotaging everything
It's just that I get so bored

Baby are you crazy? Baby are you just mean?

Baby's in a dungeon, and I know I wasn't there
when he did what he has done, I had no idea
Baby created a monster, and the monster stole the show
And it's good that it hurts, it means I really tried
Baby says we all got it somewhere inside of us
I think some of us don't, some of us just wish so
Baby's in a dungeon, baby's in a dungeon
I'm smiling at the sun, while baby's in a dungeon

Den här låttexten skrev jag för en sju, åtta år sen. Ett annat liv. Jag är glad att jag börjar hitta tillbaka till mitt låtskrivande! Fast nu har jag bytt ut gitarren mot pianot, och engelskan mot svenskan.

Varför gråter jag inte?

Det brinner och det river och det trycker och det värker, och jag tror min själ håller på att dö. Vart vänder man sig? Behöver jag en präst? Ångesten är förlamande och hetsande på samma gång. Det finns inte en enda plats där man går säker för ångest, det finns inga preparat som kan ta bort den. Om själen dör, är det äntligen över sen?

Friskt och sjukt och jag nånstans mitt emellan

Precis innan jag skrevs ut från sjukhuset var det en tjej som gav mig rådet att tänka på mig själv som frisk, inte som sjuk.

När man börjar fundera närmare på orden frisk och sjuk, så är det svårt att veta vad som är vad. Och vad som är rätt. Ibland har jag velat vara sjukare än vad jag är. Som om smärtan skulle make more sense i så fall. Ofta har ”sjuk” känts som ett för fint ord för mig. Ett ord som jag inte förtjänar. Och jag har varit full av avundsjuka inför dem som utan att tveka kallat sig själva ”sjuka”, eller som refererar till sin tidigare "sjukdomstid". (Nu menar jag personer som lider eller lidit av samma typ av problem som jag, det vill säga ångest och självdestruktivitet och så vidare. Jag menar inte fysiska sjukdomar). Det har skavt och svidit nånstans inom mig, och jag tror man kan kalla det lilla svidandet för avundsjuka. Inte på det sjuka i sig, men på att andra vågar ta plats på ett sätt som jag själv inte kan. Att de vågar lägga beslag på ett sånt stort ord.

Det känns läskigt säga ”Jag är sjuk”, för jag är rädd att någon skulle säga att nej, det är du inte. Jag är rädd för det för det skulle vara att trösta mig själv och faktiskt våga tro att det finns hjälp att få, och det har jag haft svårt att tro på att jag förtjänar.

Däremot har jag känt mig väldigt, väldigt sjuk ibland. Framför allt i de perioder jag inte haft kontakt med psykiatrin. Det känns som om jag gjort knäppare grejer då. Jag tror dock att jag för det mesta uppfattats som frisk i omgivningens ögon. Jag gissar att mina klassisar och kollegor (eeh, de flesta av dem i alla fall) tyckte att jag var lika frisk som vem som helst. Och man blir ju lite som man upplevs. De perioder då jag känt mig som sjukast har jag oftast stått helt utan stöd, och fastnat i en kedja av självdestruktivitet som jag inte kunnat bryta. Då har jag känt mig sjuk, men skulle aldrig vågat lägga beslag på ordet. Jag har lagt skulden på mig själv. Det har ju inte handlat om en ondskefull sjukdom som kommit från ingenstans och överfallit mig, det har handlat om mina egna handlingar och tankar.

Sen har det självfallet funnits gånger då omgivningen gett mig etiketten ”sjuk” utan att jag velat ha den. Speciellt i samband med relationer som kraschat, då har jag också kraschat och det har inte funnits några gränser på hur långt desperationen kunde få mig att gå. Och jag skäms för hur jag har betett mig många situationer. Men jag känner också att de andra personerna som var involverade i dessa situationer gjorde det värre än vad det kunnat vara, genom att kalla mig sinnessjuk och inte vilja ha kontakt med mig. Hade vi bara kunnat prata om det hade det aldrig urartat som det gjorde. Det är självklart ändå ingen annans ansvar att jag gjorde de handlingar jag gjorde, jag bara konstaterar hur det ena ledde till det andra.

Vid de tillfällena, när jag kallats sjuk, har jag också känt mig riktigt, riktigt sjuk. Inte sjuk som i att slippa-ta-ansvar, utan som i allt-är-ditt-fel-eftersom-du-är-så-sjuk. Det är tråkigt, när folk som betytt mycket för en bestämmer sig för att kasta bort en, bara så där. Bara för att man råkar få lite… starka känsloreaktioner, typ.

Jag har ingen poäng med den här texten, utom kanske att det är komplicerat med benämningarna frisk och sjuk och att man ska tänka sig för innan man lägger de etiketterna på andra människor. Jag försöker själv att inte tänka så mycket på det där. Jag tänker mer på hur det känns för dagen, i väldigt flummiga termer. Det är så lätt att det hamnar värderingar i frisk och sjuk-orden, men vem bestämmer egentligen vad som är vad? Så klart jag är sjukförklarad, och det är ju upp till läkarna och andra experter, men visst är det bra om jag kan tänka på mig själv som frisk i den mån jag kan. (Utom var fjärde vecka dårå, då är jag ju sjuk som fan). För att inte beröva mig på allt det friska som också finns i mig, och börja tro att allt är dysfunktionellt. Samtidigt ska jag skaka av mig känslan av att jag inte är sjuk, inte har rätt att vara sjuk, och att jag borde lämna plats för dem som är sjuka på riktigt. Båda dessa ord kan kännas så jobbiga och tunga och ovälkomna när man får dem vältrade över sig.

Jag är trött på att alltid ha ont

Idag förstörde mina magsmärtor och min huvudvärk större delen av min tid. Jag är så trött, så trött på det här. Jag ska börja med att enbart äta kokta grönsaker för det är nog det enda min mage klarar utan att ett krig ska bryta ut. Hur jag ska kunna förebygga huvudvärksattackerna vet jag inte. Folk har påpekat ibland att jag äter mycket värktabletter. Men vad ska jag göra? Jag står inte ut.

Jag gick trots allt till kyrkan idag och sjöng med min vän W. Kyrkan är nog det bästa ställe som finns att sjunga på. Sången fungerade, och det kändes trösterikt en dag som denna då inte särskilt mycket annat har fungerat.

Jag har varit ganska väck idag. Jag har haft ont och varit yr, och därför tyckt mycket synd om mig själv. Saker och ting har inte flutit på helt fulländat på grund av detta. Jag har missförstått alla möjliga saker och sagt knäppa saker, inte så farligt knäppa saker dock och jag tror inte att jag har gjort bort mig, men ändå. Känslan är inte så skön. Men jag ska inte älta det mer nu. Gjort är gjort och det kunde varit värre.

Annars har det hänt en väldigt rolig och fin sak idag också. Min syster Anna och hennes kille Niclas har förlovat sig! Nästa sommar blir det bröllop! De är så söta tillsammans och jag är väldigt, väldigt glad över detta.

Snart är sommaren slut

Jag är inget stort fan av sommaren egentligen, men idag slog det mig att jag kommer att sakna den. Nu är den snart över. Det är fint att slippa halka omkull det första man gör när man går utanför dörren. Och det är fint med skogspromenader. I teorin är det även fint att sitta på uteserveringar, men i praktiken är det dock rökigt, trångt och illaluktande.

Det finns inget som luften i skogen.



Jag önskar att mitt mående skulle vara lite mer stabilt än vad det är. Jag önskar att jag kunde få lite bättre ångestdämpande mediciner än vad jag får. Nu ska jag i alla fall göra mitt bästa för att få lite ordning på mig själv. Jag har börjat på DBT igen och i morgon ska jag gå till kyrkan och träffa min kompis och tidigare körkollega samt duettpartner W och sjunga. Min röst känns inte riktigt i form, men det är alltid roligt att sjunga med W, oavsett omständigheter. Hon är alltid så full av uppmuntrande ord. Tänk om vi alla kunde vara som hon, vad vi skulle stärka varandras självförtroende och vad mycket vi skulle kunna göra. Och så sjunger och spelar hon snyggt och proffsigt också så klart.

Hundra liter blod

Idag ville jag lägga mig och dö. Men det kunde jag inte, för jag var tvungen att gå först till möte på Soc och sen till medicinmottagningen. Jag har haft mens och mensvärk i flera dagar, jag har haft ont trots ett par Orudis om dagen. Det bränner som om kroppen ska gå av på mitten. Och så blöder jag så sjuka mängder också, jag tror jag blöder mycket mer än vad som normalt. Jag måste byta tampong hela tiden, jag borde få extra bidrag från Soc till alla tampongkostander.

Om man är lite svag och har järnbrist, kan kroppen reagera med att få större mentruationer. Det är ju himla smart av kroppen. Jag var tvungen att få en blodtranfusion på grund av detta en gång, det måste jag säkert få snart igen om det här inte ger med sig.

Jag måste ändå säga, att det var mycket mycket värre förut innan jag hade den medicin jag har nu. Då kunde jag inte göra något annat än att vrida mig i plågor och skrika. Då var det verkligen Mensvärken från Helvetet. Nu kan jag ju faktiskt göra saker och ting trots att jag har mens, bara det att det inte känns så... skönt.

Jag är inte sjuk.

Jag är inte sjuk. Jag känner mig inte sjuk. Det borde jag väl göra, med tanke på sjukskrivning och sjukhusvistelser. Men det känns inte så. Det finns inget i mig man kan peka ut som den sjuka delen. Allt är intrasslat. Det finns ingen tidpunkt i mitt liv då sjukdomen bröt ut. Jag har alltid mått dåligt psykiskt. Så länge jag kan minnas. Det säger jag inte för att låta dramatisk, utan för att det är sant. Jag har rätt att säga saker som är sanna.

Det känns pinsamt och jobbigt att hela tiden träffa läkare och prata om min icke-sjukdom. Problemet är att det är så mycket i livet som gör ont, och som alltid gjort ont, och vad ska sjukvården göra åt det? Egentligen? Det finns inget att peka på som är problemet. Det finns inga röster, det finns inga manier. Det finns visserligen ett ganska besvärande tvångsbeteende, men en sån sak borde ändå inte hindra mig från att leva.

Alltså, det är så här det känns: Jag är inte sjuk. Jag förtjänar inte att ta upp plats i vården. Jag är bara dum i huvet och icke livsduglig. Jag har svårt att skaka av mig den känslan. Det skulle kännas lättare om jag hade en tydlig sjukdom att skylla på, att jobba med, att förlikas med. Jag har bara en dåligt fungerande personlighet.

Och det är så smärtsamt att hela tiden behöva fläka ut sin själ inför folk man inte känner. Folk som inte ens är särskilt sympatiska alla gånger. Jag hatar svensk psykvård, hatar den. Nu gick det lite bättre den här gången än förra, men det är inte tillräckliga plåster på såren. Det är så vidrigt att försöka förklara för personer som troligen aldrig själva varit i samma situation att det känns som att ens själ är en burfågel som pickar sönder sig själv. Att det känns som är livet är den där buren. Det ska man förklara för stressade personer man aldrig har träffat förut.

Det borde kännas bra med den här diagnosen som faktiskt är en ganska korrekt beskrivning av mina problem. Men det känns inte bra. Trots att kriterierna stämmer, så är det en helt annan sak att leva dem än att dem upplistade på ett papper. Det känns inte bra att se sina problem i andras ord. Även om det stämmer skulle jag beskriva det annorlunda. Det känns obehagligt med diagnosen. Det känns obehagligt när de läser min journal. Det känns som om de slitit ut mina känslor och limmat fast dem i sina datorer, utan att förstå eller bry sig om hur ont det gör när de gör så.

En helt annan sak. Yvette. Du är min bästa vän. Snart måste vi ses. Jag var inne i stan en sväng igår, och sommarkvällarna är fortfarande ganska varma.

Mediciner och alla fördomar

Jag har inte tänkt skriva så mycket om mediciner i bloggen för jag har varit orolig att det ska bli destruktivt. Jag tycker det är så vidrigt när människor name-droppar all psykofarmaka de tar in så att alla ska fatta hur dåligt de mår. Som om det skulle vara en tävling. Det får aldrig, aldrig bli en tävling, för i tävlingar i dåligt mående finns bara förlorare.

Men även sättet som ”vanliga” människor, såna som inte är psykpatienter, pratar om psykofarmaka, kan störa mig något otroligt, och nu ska jag ondgöra mig lite om det. Det stör mig varenda gång jag hör eller ser nån hävda att folk borde ta itu med sina problem istället för att äta anti-depressiva. Om man lider av en depression, är det väl mediciner ett jättebra sätt att ta itu med det problemet?! Eller? Jag tror inte att folk inser vilka respektlösa saker de häver ur sig ibland. Man medicinerar inte bort sina känslor. Man medicinerar sjukdomen. Det kan väl inte vara så svårt för folk att fatta.

Själv har jag inte haft någon hjälp av anti-depressiva, men det är för att jag har en personlighetsstörning och inte en depression. Jag har bytt medicin igen och hoppas att det kommer bli bra den här gången. Istället för tabletter får jag injektioner, och jag ska komma till mottagningen en gång i veckan och få en spruta samt få med mig diverse vid behovs-mediciner att ta under veckan. Det är en bättre lösning än att sitta ensam med ångesten och alla tabletterna för min del. Men, som sagt, det jag har är en personlighetsstörning och medicinerna är mina kryckor. Det som ska göra mig frisk är DBT.

Kollage

Idag har jag gjort ett litet kollage för att inte glömma att sommaren 2009 inte bara har varit sjukhusvistelser och tårar. Det har varit Fjärilshuset, bröllop och systers födelsedagsfest också. Bland annat.

Olgas sommar

Nej alltså jag har inget att skriva egentligen. Jag gör det här inlägget bara för att jag vill visa att jag har världens finaste katt. Har jag inte det?

Shoppinggallerian inuti mitt huvud

När jag blundar ser jag rader av galgar med kläder. Jag blev utskriven igår morse och det firade jag med att gå i affärer i några timmar. Egentligen skulle jag hellre se noter för mina inre ögon. Jag vill ha symfonier i mitt huvud hellre än shopping. Idag ska jag spela!

Jag tror det var under mitt första dygn på sjukhuset som jag låg i mitt rum och funderade på om jag skulle gå till tv-rummet. Jag zappade runt på olika kanaler, konstaterade att det inte fanns något jag ville se och stannade i rummet. Senare slog det mig att jag bara zappat runt på kanalerna inne i mina drömmar, jag såg inte vad som gick på tv på riktigt.

Nattpermission

Nu har jag varit inlagd i en vecka. I natt hade jag permíssion och sov hemma. Det kändes helt ok och jag kommer nog skrivas ut när som helst.

Jag måste börja se ångesten i vitögat, trots att jag inte vill. Jag måste se den för vad den är, så att den slutar förstöra mitt liv. Det är lättare att konstatera att man har ångest, än det är se de konkreta skälen till varför man har det. Det är svårt, när ångesten kommer som en orkan, man kan inte skilja känslorna från varandra. Det brukar vara småsaker som triggar igång ångesten, men egentligen är det inte de som är problemet, utan problemet är det som väcks inom en.

Vet inte om jag hade nån poäng egentligen med denna harang. Jag är hemma i alla fall. Snart är jag hemma på riktigt, snart är min sängplats på psyk någon annans.

Bara friska tankar!

Ja, det går ju bra det här med att sova på nätterna! Som ni ser! Riktigt bra! Jag måste styra upp det här med dygnsrytmen. Måste.

Jag vill hålla på med musik igen. Just nu rinner musiken ur mina fingrar, det tycker jag inte om. Mina tankar irrar runt i cirklar. Vilse i urskogen och alltmer uttorkade.

Jag vill verkligen inte gå till Det Där Jävla Stället på tisdag. Jag fasar inför det. Har mått dåligt i flera dar på grund av det, och så ska det väl inte vara egentligen tycker jag. Jag kommer aldrig må bra så länge jag har kontakt med psykiatrin. Så ska det väl inte heller vara. Jag har inget förtroende för psykiatrin överhuvudtaget, och speciellt inte för läkarna, och det är inget jag fått för mig bara så där utan det har präntats in i mig genom deras upprepade svek och hånanden mot mig.

Det sägs att det bara är man själv som kan förändra ens liv. Det är väl typ Dr Phil som säger det. Det kanske är sant, man kan väl i alla fall göra allt vad som står i ens makt. Och det kanske jag inte gör, jag borde anstränga mig hårdare. Men om jag upplevt att jag haft ett val, då hade jag inte valt den här tillvaron framför livet på universitetet, och framför allt - verkligen framför allt - med musiken.

Det här var dagens gnäll och kanske jag raderar det senare, men det här är Internet och inget försvinner ju nånsin här sägs det. Och är det inte det man vill? Att det inte ska försvinna? Jag vill att det ska etsas fast i universums minne. Så är jag inte lika ensam.

My dearest, my dearest, I languish for thee

Jag fick en plötslig, oväntad flashback av en låt jag brukade sjunga för många år sen. Jag låg och vilade när jag började höra My dearest, my fairest inne i mitt huvud. Det är en duett skriven av Henry Purcell. Jag tyckte den var det vackraste som fanns på den tiden. 2003 måste det ha varit. Jag sjöng den på en sommarkonsert som min sångpedagog ordnade hemma hos sig. Killen jag sjöng med var väldigt duktig och trevlig.

Senare sjöng jag den med en annan duettpartner på ett musikcafé nånstans på Östermalm, minns inte riktigt. Han uttalade "fairest" som "fearest", alltså som i fear. Och så stirrade han på mina bröst.

Åh, jag kan faktiskt sakna den klassiska sången litegrann. Även om det känns som om jag börjar hitta hem till den röst jag vill ha nu. Som inte är en klassisk sopran, men som bär spår av att ha varit det.

Jag måste börja sjunga mer. Jag måste spela mer. Jag vill det. Det är det bästa jag har. Jag måste få tillbaka min koncentrationsförmåga snart. Jag måste samla ihop mig. Jag måste må bättre.

My dearest, my fairest,
My dearest, my fairest,
I languish for thee.
Thy kindness has won me,
Thy charm has undone me,
I ne'er, no, ne'er shall be free.

Kåta Gun

Varje morgon lyssnar jag på P1 samtidigt som jag halvsover. Det gör att jag inte vet vad som sas på Nyheterna och vad som sas inne i mitt huvud. När jag säger "Men Guud, har du hört att det och det har hänt?!" och möts av undrande blickar och "Nej, eeh, det där låter väl lite konstigt..?" vet jag att det bara var en dröm. Men sånt kan man ju aldrig veta innan man kollat av med resten av verkligheten.

Igår såg jag Kvarteret Skatan på tv. Det påminner mig om när jag och min kompis J hängde intensivt i någon månad. Vi jobbade på samma ställe, gick ut och festade tillsammans och kollade jämt på Kvarteret Skatan. Undrar vad hon gör nuförtiden förresten.

När man går på stan och känner sig som en karaktär ur denna serie, det är då man vet att man borde stannat hemma. Jag var ute på restaurang med en kille en gång för ett par år sen, en minnesvärd kväll på ett dåligt sätt, jag var helt väck i huvudet och mådde egentligen inte så bra, jag kunde inte få något vettigt sagt och det märktes att personalen tyckte att jag var helt sjuk i huvudet - då slog mig tanken, att detta kunde varit en sketch ur Skatan.

Det hade varit roligare att vara Kåta Gun.

You crush the lily in my soul

Jag smälter när Mitchell ler. Det skulle vara fint om han och Annie får göra varann lyckliga i evigheters evighet, men jag ser det inte riktigt hända. I serien alltså. I min fantasi däremot, där kan vad som helst hända. Jag tycker om serier som lämnar mycket åt fantasin.

Idag var jag hos doktorn. Jag mådde inte så bra. Kände mig helt avskärmad i min lilla deppbubbla och hade svårt att svara på enkla frågor. Hade tänkt säga upp all bekantskap med hela psykiatrin idag, för det har ju varit så jobbigt allting, men jag måste nog acceptera att jag behöver lite hjälp just nu. Jag ska utredas för andra eventuella diagnoser i höst. Jag orkar inte engagera mig i det.

Och jag ska sluta blogga om mina problem hela tiden. Det blir ju inte roligt överhuvudtaget.

Skogens gula guld!

Idag gick jag en liten promenad i skogen. Jag sprang på några fina, stora kantareller. Jag var tvungen att plocka dem så klart. Jag hade ingen påse eller korg eller vad man nu ska ha, så jag proppade fickorna fulla med dem och nu luktar jag förmodligen kantarell. Ska steka dem och äta dem om ett tag. Det blir fest det!

Förresten är jag redan exalterad över att del fem i min favoritserie BEING HUMAN kommer på tv imorgon. Det har utvecklats till en riktig besatthet det här. Jag välkomnar alla besattheter som inte är tvångsmässiga, destruktiva eller på annat sätt dåliga, så det här är bara bra.

Förresten!

Nu har jag skaffat myspace. Så där några år efter alla andra. Titta här bara. Gå in där och bli vän med mig, så är vi vänner för evigt!

På tisdag, då jävlar!

På tisdag ska jag till en läkare igen. Måste ju få det där utlåtandet som den förra doktorn inte gjorde kirrat. Det skulle varit inne hos FK senast idag, men jag har fått lite uppskov. Det blir nog lite uppskov innan pengarna kommer också, om jag nu skulle få några överhuvudtaget. Tack för det doktor As! Men jag har en tid på Soc nästa vecka, det här med ekonomin går ju inte så bra.

Iallafall, på tisdag kommer jag släppa lös alla demoner. Den där nya läkaren ska få se på SATAN! Jag tänker säga precis vad jag tycker om allting i "vården". Tänker inte linda in något. Jag kommer säga precis som det är med mitt mående också. Oftast brukar jag hålla tillbaka lite, av någon sorts sjuk omtanke om dem jag pratar med (!) Trots att de är vårdpersonal, liksom. Men nu är det slut med det. På tisdag ska de få, minsann. Jag ska rensa mina inre rum, och kasta allt skräp på dem.

Inte för att det kommer ha nåt konkret resultat, utom att jag kanske mår lite bättre efteråt. Och det är ju alltid något.

мне грустно без тебя

Jag är fortfarande så arg och sårad över hur psykiatrin har behandlat mig att jag blir helt modstulen och förtvivlad bara jag tänker på det. Psykvården har verkligen inte fått mig att må bättre. Inte nu, inte för två år sen, inte för fem år sen och inte för nio år sen. Jag avskyr att höra berättelser om andra som fått hjälp av psykvården. Hatar det. Jag vill inte höra några solskenshistorier, för jag blir bara arg över att de inte handlar om mig. Jag är så arg över hela psykapparaten, för ingenting fungerar, misstag efter misstag inträffar, alla läkare är helt sjukt nonchiga och ingen verkar fatta att det är folks liv de leker med.

Det känns som att vården inte är till för mig. Det är så det känns. Man gör sitt bästa för att inte hjälpa mig. I början av den här veckan hade jag behövt vård, hade verkligen behövt det. Men jag vill inte ens ta kontakt med någon, för jag vet hur det blir. Om man får vård och stöd, kommer det i slutänden att leda till sorg och besvikelse. Som när jag kastades ut från den slutna avdelningen och var utan medicin i en vecka. För att de inte kunde skicka ett enkelt recept, och dessutom gjorde sig onåbara.

Tre positiva saker:
Jag är inte lika trött längre. Det är nog för att jag tagit bort en av mina mediciner.
Jag har inga biverkningar längre. Inga mer sandpapper som åker omkring under huden!
Vädret är bra. Varken för kallt eller för varmt.

Psykatrin och jag

Man kan tro att det inte finns mer som kan gå fel nu, men det finns det tydligen! Jag skrev ju nyligen om läkarutlåtandet som aldrig skickades iväg, fast det skulle gjorts för typ en och en halv månad sen. Jag fick lite panik över det, eftersom det är mig det går ut över när inte FK får sina saker i tid. De sa på Skitstället att de skulle skicka iväg det snarast. Idag var jag där igen på besök, och fick veta - hör och häpna - att utlåtandet varken skickats iväg eller ens påbörjats! Alltså, trots mina klagomål och påtryckningar för minst en vecka sen om att det är bråttom. Senast den 30:e skulle FK ha utlåtandet, men nu har jag fått lite uppskov av dem.

Tydligen har han gjort en massa missar, den där läkaren som lovade att skriva och skicka in utlåtandet. Det var tråkigt att han visade sig vara sån, för han verkade ganska trevlig när jag träffade honom. Han verkade bry sig och sa att han förstod att det var jobbigt för mig med alla olika läkare hela tiden. Sen höll han föreläsning om olika mediciner som jag äter, har ätit och även såna jag aldrig ätit. Förklarade ingående hur det funkar i hjärnan och sånt, jag fattade inte ett ord. Fast han var ganska rolig också. Han sa att det inte är något ovanligt att ha såna problem som jag har, att det finns massor av folk som har samma problem. Sen sen la han till "Ja, inte VANLIGA människor alltså. Inte såna du möter på stan. Men bland patienterna här"!

Dagens outfit: Offerkappan!

När man uttrycker att man inte mår så bra eller nämner något mindre positivt som hänt, så möts man ibland av att hurtigt "Jaa men jag tycker inte du ska göra dig till ett OFFER"! Och vad ska man svara på det..? Jaha, nej det kanske jag inte ska, det får jag sluta med...

Det gör mig lite arg faktiskt! Jag tycker det är extremt okänsligt att avfärda nån annans känslor och upplevelser med att de ska "sluta vara offer". Och det är ett sätt att trycka ner folk också. Mellan raderna så säger man ju i princip att personen själv satt sig i sin svåra situation genom att "göra sig till ett offer".

Visst håller jag med om att det är ohälsosamt och påfrestande för omgivningen med människor som ständigt spelar martyrer, som är fast i offerrollen, som vältrar sig i sin olycka - men det är inte det jag pratar om nu. Jag pratar om det osympatiska i att slentrianmässigt häva ur sig att man ska ta av sig offerkappan så fort man är lite ledsen eller har drabbats av något jobbigt i livet.

De tycker säkert att de säger något bra, de här personerna. Ett par sanningens ord. Eller så säger de det de själva vill höra. De kanske föraktar all svaghet, och då framför allt sin egen. Jag tycker mig märka allt mer att sårande ord oftast handlar mer om den som säger dem än om mottagaren.

De gånger jag fått höra det, har jag inte förtjänat det, anser jag. Två gånger har det hänt mig, om jag inte missminner mig. Det första gången berättade jag om en grej som hänt och som kändes lite jobbig just då, den andra gången nämnde jag bara kort hur min situation varit i år. (med sjukskrivningar och så vidare, men jag gick inte ens in på psykiatrins och Försäkringskassan fruktansvärt dåliga sätt att sköta saker). Med andra ord, jag återgav i stort sätt bara fakta, för att personen i fråga undrade och ville veta. Ganska sparsmakat med fakta gav jag dessutom.

Ibland gör jag mig till ett offer. När jag är ensam eller med personer jag känner väldig väl. Då är det ok att tycka jättesynd om sig själv, och tycka att världen är elak och orättvis. Bara man inte fastnar i det tankesättet, och det tycker jag inte jag gör.

I fortsättningen kommer jag inte acceptera att bli kallad ett offer. Det är inte ett positivt laddat ord direkt. När jag gick i mellan/högstadiet var det ett skällsord, och jag tycker fortfarande det har en nedlåtande klang i sig. För vem vill vara ett offer? Vissa saker i livet ÄR jobbiga. Och jag tänker inte gå med på att vara ett offer för att jag ser saker för vad de är. Utifrån den här bloggen, som till stor del kommit att handla om mina problem, kan man kanske tro att jag pratar en massa om allt det där även bland folk jag träffar i verkligheten. Det gör jag inte, jag har ganska svårt för det. Och när man blir kallad för ett OFFER så fort man andas nånting om det, blir man ju ännu tystare och mån om att låtsas att allt är bra. Det är verkligen ett effektivt sätt att tysta ner folk.

Om det händer mig igen kommer jag att säga som det är. Nej, jag känner mig inte som ett offer, jag säger bara som det är, jag fattar inte vad du pratar om. Jag tror det har mer med DIG att göra än med mig, det du säger just nu.

Orättvist

Idag har jag legat i sängen nästa hela dagen. Har rest mig ibland, slagits omkull av yrsel och ångest och lagt mig under täcket igen. Jag vill gå en promenad men är rädd att kollapsa i ångest.

När allting har gjort ont länge, när allt har känts jobbigt och när vilda djur har slagits inne i själen alldeles för länge, blir man till slut bortdomnad.

Jag fattar inte varför psykiatrins misstag ska drabba mig, upprepade gånger. Det känns inte rättvist. De ljuger för en. De lovar sånt de inte håller, sen lämnar de en vind för våg. De kastar bort en i sämre skick än man var innan.

Det tar aldrig slut!

Idag fick jag ett brev från Försäkringskassan. Jag fick onda aningar så fort jag såg kuvertet. Jag öppnade det och läste att jag inte skickat in något läkarutlåtande, och att jag måste göra det snarast. Annars kommer min ansökan troligen att avslås. Det är en månad sen jag var hos en läkare och ordnade med detta utlåtande. Han sa att han själv skulle skicka det till FK. Vilket han uppenbarligen inte gjort! Och nu får jag lida för det!

Jag kan knappt komma på en enda grej som psyk har gjort och som flutit på bra utan problem. Jag får recept som inte fungerar, jag blir lovad att papper ska skickas in som sen inte skickas in, jag blir hånad för min diagnos. Jag ska anmäla hela mottagningen. För alla fel de har gjort. Det är oförlåtligt. Helt oförlåtligt.

Försäkringskassan

Anställda på Försäkringskassan blir gratulerade och får löneförhöjning ju fler avslag de ger. Här är artikeln i Aftonbladet. FK framstår ju som ondskan personifierad. Hoppas att någon blir upprörd. Själv orkar jag inte bli det. Inte just nu. Orkar inte tänka på det egna lilla helvetet jag gått igenom med det där. Så jag slår det bara ifrån mig. Jag har tänkt må bra idag.

Fucking tvångstankar

Men shit att det ska hålla på och tvånga sig hela tiden. Jag försöker sluta, det gör jag verkligen. Jag har satt upp en A4 på min vägg där det står "JAG HAR TVÅNGSTANKAR. DET BLIR INTE BÄTTRE AV ATT UPPREPA OCH ÄLTA. SLÄPP OCH GÅ VIDARE". Hittills har det där pappret inte hjälpt överdrivet mycket. Om det ska hålla på så här kan jag ju snart inte göra nånting överhuvudtaget. Bara ligga under min filt hela dagarna.

Tydligen finns det vissa positiva aspekter av tvångstankar ibland. Det kan göra att folk blir nogranna och framgångsrika. Så är inte fallet med mina. De är helt onödiga. Om det ändå räckte med en gång. Vad är det som blir bättre om man upprepar tusen gånger? Inget. Till slut tappar man omdömet och vet inte vad som är upp och ner, och sen får man migrän eller mår illa.

Jag vill vara cool. Cool på det viset att jag kan göra vad jag vill. Skapa fritt. Vara rak och direkt. Jag vill vara punk. Men jag är pseudo-konstmusik, tvångsmässighet och överanalyserande. Jag är kontrollbehov och krampaktighet.

Bröllop

Idag var jag på bröllop. Två av mina vänner gifte sig. Det var en mycket vacker ceremoni utomhus, nära havet. Jag sjöng en folkvisa a capella, "Du är så vacker för mina ögon". Bruden hade en fantastisk klänning. Jag tror att de blir (och är) väldigt lyckliga tillsammans.

Nu är jag helt utpumpad, ska dricka lite te och läsa min bok och sen ska jag sova djupt.

Att jag aldrig lär mig!

Kommer ni ihåg när jag drack kaffe tills jag spydde, och sen lovade mig själv att aldrig göra det igen? Well, nu har jag gjort det igen! Attans, liksom. Jag har umgåtts med folk hela dagen och frossat och tryckt i mig mat och godis. De andra drack vin och öl, men jag har ju ganska så tunga mediciner nu så jag drack stora mängder cola istället. Och när jag kom hem kände jag mig ändå inte nöjd, utan ställde mig och kokade kaffe. Men, då sa magen nej tack för då fanns det inte plats för mer, minsann! Vad tokigt det kan bli! Alla andra söp, men jag är den som fick spy.

Så nu sitter jag här. Det svider i halsen. Mår fortfarande lite illa. Har lite ångest i hjärtat också. Lite stress. Händerna darrar. Det känns smått jobbigt. Jag kanske ska gå och ställa mig i regnet en stund. Andas in lite sval, fräsch luft i lungorna.

Trevligt, det här. Trevligt trevligt.

Migränhelvete

Jaha, igår hade jag tänkt åka in till stan, men så blev det inte. Istället blev det ligga i sängen med migrän. Det var inte skönt alls. Klockan tre orkade jag masa mig upp och borsta tänderna. Ganska bortkastad dag.

Har en massa negativa och ilskna känslor som virvlar runt angående det här med psykiatrin. Att inget nånsin fungerar som det ska. Jag har så lätt att fastna i tankegångar om att det är personligt riktat mot mig, att de hatar mig, att de motarbetar mig. Får påminna mig ständigt om att det här faktiskt drabbar flera än bara mig. Jag vet ju det. Men det är ändå jobbigt. Jag vill kämpa för att må bättre, men jag står bara och trampar vatten.

Biverkningar

Jag käkar ganska mycket medicin just nu. Humörstabiliserande, ångestdämpande. Och nu har biverkningarna satt in! Det kryper i hela kroppen, det känns som om det hoppar omkring loppor under huden. Det kliar överallt. Jag kan inte sitta still, men är för trött för att röra mig.

Det är inte så jättemysigt. Men annars mår jag ganska bra, faktiskt. Jag har mens, men har knappt haft ont alls. Däremot har det varit väldigt mycket mens. Floder, typ. Jag sa till mig själv igår, att om det inte blöder igenom inatt, då ska jag byta namn till Urban. Jag slipper heta Urban, kan jag ju säga.

Nu ska jag dricka coca cola. Det hjälper nog mot biverkningarna.

NÅLAR! NÅLAR ÖVERALLT!!!

Man lär sig mycket av att läsa! Igår läste jag följande mening: "Han hade målat in sig i ett hörn". Jag hade fram tills då missuppfattat uttrycket "måla in sig i ett hörn". Jag har trott att det heter "nåla in sig i ett hörn". Jag har sett framför mig hur man sitter hopkrupen i ett hörn, och rummet är fullt av stora nålar och man kan inte ta sig därifrån utan att bli genomborrad som en voodoodocka. Jag har trott att man kan använda det här uttrycket när man känner sig trängd, att man kan säga "sluta, du nålar in mig i ett hörn"! Hoppas jag aldrig har sagt det... pinsamt i så fall!

Men nu fattar jag. Det är klart att man målar in sig i ett hörn, det är ju en bra liknelse, det kan man ju göra på riktigt om man är osmidig. Man trasslar till det för sig helt enkelt.

Om jag fortsatt med svenskan hade det inte varit så lång tid kvar tills jag kunnat börja undervisa. "Idag ska vi prata om olika talesätt! Man kan till exempel säga att man nålas in i ett hörn. Det betyder att man hamnar i en jobbig situation. Bra liknelse va! Tänk er! Nålar överallt, FÅNGEN BLAND NÅLAR!"

Och livet går vidare

Jag tog långpromenad i sommarkvällen. Hade många negativa och irriterade tankar kring det där med medicinen. Från och med i dag ska det dock finnas ett fungerande recept på apoteket, har inte orkat hämta ut det än.

Det var jobbigt att inte kunna få tag i en medicin jag behövde, men ännu jobbigare var det att som vanligt känna sig ignorerad och bortglömd. Nu kan jag dock se det för vad det är, brister i organisationen. Inte något personligt riktat mot mig. Mitt liv går vidare, trots detta. Men jag är inte jätteimponerad. Först skrivs man ut från psyket, är i ett ganska skört tillstånd, blir uppmanad att hämta ut den här medicinen, sen får man kämpa i en vecka för att få ett fungerande recept. Så svårt ska det inte vara.

Nu har jag avslutat DBT:n förresten. Jag är övertygad om att DBT är bra, men det fungerar inte för mig, inte på den här mottagningen. Den är infekterad. Jag kommer ha lite kontakt med min terapeut, men det kommer inte att vara DBT och inte så ofta. Jag hoppas att en remiss kommer att skickas och att jag kommer få behandling på ett annat ställe. Men inget är säkert, och jag kommer nog att få vänta länge.

Ältande och hämndfantasier

När man har en blogg så här, och när man dessutom är en väldigt ältande person som inte kan släppa saker riktigt, så får man då och då lust att blogga om gamla oförrätter. Hänga ut dem som varit elaka mot en, med namn och allting. Bild, om möjligt. Det är kanske lite smått olagligt, det är väl det som hindrar mig. (Vad jag nu har att förlora. Böter kan jag ändå inte betala, och fängelse verkar mer soft än jobbigt). Men själva processen att bli anmäld för förtal kanske vore jobbig. Jag är trots allt makabert konflikträdd, och det skulle ju bli något av en konflikt.

Jag har fått höra att en tjej som mobbade mig på jobbet för några år sen har fått barn och tydligen har ett till på gång. Det känns obehagligt. Eftersom hon är obehaglig. Barnen blir säkert också obehagliga. I efterhand kan jag se att jag verkligen var ett klassiskt mobbingoffer som tog på mig hela skulden själv. Trodde att det var jag som var sjuk i huvudet. När jag pratade om min mobbare sa jag bara bra saker, jag tyckte hon var snäll. Det var ju mig det var fel på liksom. Jag kommer ihåg en gång när jag var ute och söp med en tjej från jobbet, som för övrigt också var helt utmobbad och motarbetad, och vi pratade om detta monster till kollega och jag sa nåt om att hon är ju så snäll och hanterar allt så bra, och den andra tjejen bara "Va? Nej, hon är ju jätteelak"!

Nånstans där började poletten trilla ner, att det var inte ett helt ok beteende hon utsatte sina medmänniskor för. Det värsta var att hon var typ samhällsengagerad och pratade mycket om orättvisor och sånt - men hur betedde hon sig själv? Alla som var svaga på något sätt, till exempel blyga, osäkra och nya på jobbet och hade svårt att komma in i gemenskapen, dem tryckte hon ner. Hon kunde kasta ur sig helt sjukt elaka saker. Medan hon i nästa stund var gullig och trevlig mot andra.

Jävligt vidrig äckelmänniska, helt enkelt. Mådde väl inte bra innerst inne. Men det är inget ursäkt. Det är många som inte mår bra innerst inne, och det ursäktar inte att man kränker andra genom till exempel regelrätt mobbing. Vidriga jävla as.

Vården gör mig sjuk!

Ok. För en vecka sen blev jag utskriven, efter en kortare period inom den slutna psykiatrin. Då jag lämnade psyket skulle jag egentligen ha fått med mig en viss medicin som ska tas vid behov mot ångest. Detta glömdes bort. Efter att ha lämnat avdelningen och plötsligt vara hemma igen, omgiven av minnena från ångesten som gjorde att jag blev inlagd till att börja med, så ringde jag flera gånger både till avdelningen och jouren och grät och ojade mig. Från jouren fick jag rådet att hämta ut min medicin, på apoteket. Så jag tog mig till det nattöppna apoteket inne i stan, där jag fick höra att det inte fanns något recept. Nehepp...

Efter några dagar lyckades jag via min terapeut få en läkare att skicka detta recept, och idag gick jag för att hämta ut medicinen. Vilket inte gick! Den här gången hade läkarn glömt att ange vilken dos jag ska ha, och då får de inte lämna ut medicinen. Själv har jag ju ingen aning, jag har bara fått denna medicin inne på avdelningen och aldrig tagit den själv. Personalen på apoteket försökte ringa läkaren eller nån annan på psyket för att fråga, men fick inte tag i någon. Jag gick nyss tillbaka för att kolla hur det gått, om de fått tag i rätt dosering så jag kunde få min medicin, men icke. Så klart. De hade försökt nå psyket, och lämnat ett meddelande till dem, men jag har inget hopp om att få min medicin den här helgen heller. Jag behöver den! Jag har mina andra ångestdämpande, som den underbara husläkaren skrivit ut, och dem får jag inte ta för psykpersonalen eftersom de är vanebildande och typ narkotikaklassade, men vad ska jag göra då har ni tänkt? va, va, va?? Jag har tagit dem hela veckan och hade inte klarat mig utan dem.

Jag borde även börja fila på en anmälan till HSAN angående en läkare som bemötte mig väldigt illa på psykakuten. Jag måste skriva ner hela det där händelseförloppet innan jag glömmer. Tror knappast det kommer få nån effekt, men det kan ju ändå vara bra att markera när man blir illa behandlad.

Åh, vad jag önskar att jag kunde leva mitt liv helt utan kontakter med psykiatrin. När jag väger hjälpen jag fått av dem mot de svek de utsatt mig för, väger det över åt svekhållet. Det väger över så det nästan välter.

En liten iakttagelse

En grej jag lagt märke till den senaste veckan då jag träffat fler läkare än nånsin tidigare:

De som visat respekt för mig, tagit mig på allvar (utan att för den skull göra exakt som jag vill), som lyssnat och varit empatiska, har alla kallat mitt problem för "emotionell instabilitet".

De som inte lyssnat utan bara kört på, som raljerat över min diagnos, som verkat allmänt känslokalla, och som knappt trott på vad jag sagt har sagt "borderlineproblematik".

Är det så att det ligger vissa värderingar i dessa begrepp? Jag tror det. Det är synd att det tar typ ett halvår att säga "emotionellt instabil personlighetsstörning", för det känns som ett mycket mer passande namn. Å andra sidan går man ju inte runt och pratar om sin diagnos hela dagarna, det är mest i kontakterna med vården. Fast där är det ju de själva som avgör vilka ord de vill använda.

Jag behöver en förändring!

Jag börjar känna mer och mer att jag behöver en drastisk förändring i mitt liv. Så här kan man ju inte hålla på. Jag är trött på:

Att bo i Stockholm.
Att det aldrig är nåt bra på tv.
Att bli rövknullad av Försäkringskassan.
Att ha en ständig identitetskris som inte är av denna världen. (det känns som jag ramlar ner i ett svart hål så fort jag ska säga något om mig själv)
Att inte göra något av mina drömmar.
Att det är förjävligt ljust på nätterna så man inte kan sova. (inte för att jag kan eller ens vill det annars heller, men det här är ju nåt man kan skylla på. Nu är det ju ingen idé att försöka ens)
Att börja gråta hysteriskt som svar på frågan om man sovit gott.
Att ha bultande ångest och tvångsmässigt ältande.
Att inte kunna eller våga be om hjälp.
Att vara 26 och ha ett känsloliv som inte utvecklats sen man var 16 (eller yngre???)
Att bli ledsen över allt. Allt. Hela tiden.
Att ha en ständig, daglig känsla av att jävlar nu funkar det inte längre.

Nu försöker jag se över vilka alternativ jag har. Jag avskyr frasen "börja om på nytt", och liknande, för att det påminner mig om när jag var barn eller väldigt ung och man sa till mig typ "det här är en nystart! Nu blir det annorlunda"! Vilket det ju inte blev, och på den tiden var jag så maktlös att jag inte kunde påverka något. NU är det kanske dags att bryta sig ur den där maktlösheten och faktiskt tvinga fram en förändring. Av egen kraft. Jag är vuxen, det måste jag inse.

Total förträngning av minnena som förstör.
Friskförklara mig själv.
Flytta till en annan stad.
Flytta utomlands.
Jobba.
Börja sjunga/spela i band.
Skivkontrakt.
En riddare på en vit hingst.
Happily ever after.

Söta drömmar

Finns det nåt medel man kan ta som garanterar söta och gulliga drömmar? Jag börjar få fobi mot att sova.

Idag...

...håller vi tummarna för att min underbara syster ANNA klarar sin uppkörning. I måndags klarade hon teorin. Fingers crossed!

Edit: Det gick visst inte så bra. Men det gör inget! Du klarar det nästa gång!